OBS: Detta är utgåva 2024.2. Visa senaste utgåvan.

Områden: Fastighetstaxering

Datum: 2021-10-19

Dnr: 8-543324

1 Sammanfattning

Med byggnad som används för åldringsvård i 2 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), FTL, bör avses samtliga särskilda boendeformer för äldre enligt 5 kap. 5 § andra stycket socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Det innebär att bl.a. ålderdomshem, servicehus, gruppboende och sjukhem för långtidssjukvård anses använda för åldringsvård. Särskilda boenden för äldre som avses i 5 kap. 5 § andra stycket SoL ska således indelas som vårdbyggnad när platserna/lägenheterna på boendet har beviljats med stöd av 4 kap. 1 § första stycket SoL och byggnaden till övervägande del används på detta sätt.

Detta ställningstagande ersätter Skatteverkets ställningstagande från 2010-02-15 med rubriken ”Äldreboende – vårdbyggnad eller hyreshus” (dnr 131 104914-10/111) och Skatteverkets ställningstagande från 2007-10-17 med rubriken ”Vårdbyggnad eller hyreshus” (dnr 131 633480-07/111). Skatteverket har gjort en översyn av och uppdaterat vissa äldre ställningstaganden. I och med detta ställningstagande gör Skatteverket, med hänsyn till senare års praxis, en annan tolkning av frågan om vad som ska avses med byggnad som används för åldringsvård.

2 Frågeställning och bakgrund

Fråga uppkommer ibland hur gränsdragning ska göras mellan byggnadstyperna hyreshus och specialbyggnad, vårdbyggnad, när det gäller boende för äldre, och därmed vad som ska inräknas i ”åldringsvård” i 2 kap. 2 § FTL.

Som en följd av Ädelreformens införande år 1992 (prop. 1990/91:14) har den tidigare skyldigheten för kommunerna att inrätta bostäder med gemensam service (s.k. servicehus) ändrats och ersatts med en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad (s.k. särskilt boende) för äldre människor som behöver särskilt stöd. Detta begrepp har en vidare omfattning än det tidigare begreppet servicehus.

Då kammarrätternas avgöranden har skiljt sig åt vad gäller frågan om hur boende för äldre ska indelas vid fastighetstaxeringen, har såväl Skatteverket som enskilda fastighetsägare vid flera tillfällen under senare år ansökt om prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen har dock inte i något fall beviljat prövningstillstånd. Detta har tidigare tolkats av Skatteverket som att den praxis som Regeringsrätten fastslagit fortfarande gäller, dvs. att ”servicehus” ska indelas som hyreshus. I och med detta ställningstagande gör nu Skatteverket en annan tolkning i frågan.

3 Gällande rätt m.m.

Indelning i byggnadstyp

Av 2 kap. 2 § FTL, framgår bl.a. att vårdbyggnad är byggnad som används för sjukvård, missbrukarvård, omsorger om barn och ungdom, kriminalvård, åldringsvård eller omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Annan byggnad än som nu har nämnts ska utgöra vårdbyggnad, om den används som hem åt personer som behöver institutionell vård eller tillsyn.

Av 2 kap. 2 § FTL framgår vidare att med hyreshus avses bl.a. byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre familjer eller till kontor, butik, hotell, restaurang och liknande.

Av 2 kap. 3 § första stycket FTL framgår bl.a. att byggnadstypen ska bestämmas med hänsyn till det ändamål som byggnad till övervägande del är inrättad för och det sätt som byggnad till övervägande del används på.

Av prop. 1979/80:40 s. 74 framgår avseende åldringsvård bl.a. att den vård eller tillsyn som bedrivs ska vara institutionell för att byggnaden ska indelas som specialbyggnad. I tydlighetens intresse föreslog departementschefen att det av lagtexten skulle framgå att det skall vara fråga om institutionell vård eller tillsyn. Om vård, som har föreslagits berättiga till skattefrihet för de byggnader där vården utövas, utövas i liten skala, t ex genom att åldringar eller utvecklingsstörda vårdas i enskilda hem, borde detta enligt departementschefen inte vara skäl till att bostadsbyggnader undantas från skatteplikt. För att undantag från skatteplikt skulle komma i fråga för vårdbyggnad borde det enligt departementschefen röra sig om en byggnad där det bedrevs institutionell vård eller tillsyn.

Regeringsrättspraxis anger i RÅ85 1:91 I och II och RÅ 1995 ref. 25 att så kallade ”servicehus” ska indelas som hyreshus då de aktuella byggnaderna i första hand var inrättade för bostadsändamål och inte till övervägande del användes för vård.

Under senare år har avgörandena från kammarrätterna, exempelvis KRNJ 2017-10-17, mål nr 1388-1389-17, KRSU 2017-12-27, mål nr 490-16, KRNS 2020-06-17, mål nr 5253-5254-19 och KRNG 2011-10-19, mål nr 983-11, entydigt utvecklats mot att de byggnader som avses i 5 kap. 5 § andra stycket SoL, oavsett hur de benämns, ska indelas som vårdbyggnader. I avgörandena har konstaterats att det skett en avsevärd förändring vad gäller vård- och tillsynsbehovet hos de äldre som beviljats stöd i form av särskilt boende. Det är många gånger fråga om korta boendetider i livets slutskede och den verksamhet som bedrivs i de särskilda boendena torde normalt kräva omfattande personalresurser. För en byggnad som till övervägande del används för sådana särskilda boendeformer där plats fördelas genom biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen, torde presumtionen vara att byggnaden till övervägande del används för åldringsvård eller som hem åt personer som behöver institutionell vård eller tillsyn. En sådan byggnad ska indelas som vårdbyggnad, enligt kammarrättsavgörandena.

Särskilt boende och biståndsbedömning

Av 4 kap. 1 § första stycket SoL, framgår att den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin livsföring i övrigt.

Av 5 kap. 5 § andra stycket SoL framgår att kommunen ska inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad av äldre människor som behöver särskilt stöd. Av lagkommentaren till 5 kap. 5 § andra stycket SoL framgår att platser för korttidsvård eller korttidsboende är en del i begreppet särskilda boendeformer för äldre och att de därmed ingår i den skyldighet som kommunen har enligt 5 kap. 5 § andra stycket SoL. Det åligger således kommunen att inrätta särskilda boendeformer med service och omvårdnad för de äldre, som inte längre vill eller kan bo kvar i det vanliga/ordinära bostadsbeståndet.

Av prop. 1990/91:14, s. 38, framgår att med särskilt boende för service och omvårdnad avses ålderdomshem och andra servicehus, gruppboende för äldre samt sjukhem eller motsvarande.

Av betänkandet ”Sammanhållen hemvård”, SOU 2004:68, bilaga 2, framgår att med särskilt boende avses individuellt behovsprövat boende som ges med stöd av SoL eller lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Av Äldreboendedelegationens delbetänkande ”Bo för att leva – seniorbostäder och trygghetsbostäder”, SOU 2007:103, s. 51, framgår det att platserna i särskilt boende i allt ökande utsträckning förbehålls personer med mycket omfattande vårdbehov och behov av tillgång till kvalificerad vård och omsorg dygnet runt. Av slutbetänkandet ”Bo bra hela livet”, SOU 2008:113, s. 67 f., framgår vidare att de personer som bor i dagens särskilda boende/vård- och omsorgsboende är mer vård- och omsorgskrävande än de var för något decennium sedan och att det idag inte finns någonting som talar för någon förändring i detta avseende.

Bostadstaxeringsutredningen konstaterade i betänkandet ”Bostadstaxering – avveckling eller förenkling”, SOU 2012:52, s. 442 f., att de särskilda boenden, utom korttidsboendena, som lever upp till ädelreformens målsättning ifråga om standard är inrättade för boende men att detta inte i sig avgör hur boendena används. Utredningen anförde med hänsyn till att de särskilda boendeformerna beviljas först efter en individuell biståndsbedömning och med hänsyn till den utveckling som beskrivs av Äldreboendedelegationen och av kammarrätternas praxis att det är lämpligt att alla de särskilda boendeformerna som kommunerna är skyldiga att inrätta enligt 5 kap. 5 § andra stycket socialtjänstlagen, ska vara vårdbyggnader.

4 Bedömning

Med hänsyn till att de särskilda boendeformerna beviljas först efter en individuell bistånds- och behovsbedömning, samt den utveckling som beskrivs av Äldreboendedelegationen och av kammarrätternas avgöranden under senare år, anser Skatteverket att det är lämpligt att de särskilda boendeformerna för äldre som kommunerna är skyldiga att inrätta enligt 5 kap. 5 § andra stycket SoL, oavsett benämning, bör inräknas i begreppet åldringsvård. Det innebär att ålderdomshem, och andra servicehus, gruppboende för äldre samt sjukhem, samtliga anses använda för åldringsvård när platsen på boendet medgetts genom biståndsbedömning med stöd av 4 kap. 1 § första stycket SoL och avser plats på sådant särskilt boende som kommunerna är skyldiga att inrätta enligt 5 kap. 5 § andra stycket SoL.

En byggnad kan vara inrättad för olika ändamål och användas på olika sätt. Då indelning i byggnadstyp ska bestämmas bör därför en sedvanlig bedömning göras med hänsyn till det ändamål som byggnaden till övervägande del är inrättad för och det sätt som byggnaden till övervägande del används på.

Om äldre vårdas av anhöriga i det egna eller i de anhörigas hem innebär inte detta att bostadsbyggnaderna ska klassificeras som vårdbyggnader. Byggnaderna får i dessa fall till övervägande del anses vara använda för ordinärt boende och inte vård.