När någon annan än utgivaren ska betala

Personaloptioner

Förmån av personaloption ska i vissa fall inte tas upp till beskattning i tjänst (11 a kap. IL). I och med att förmån av personaloption i dessa fall är skattefri är den också avgiftsfri. För personaloptioner i övrigt, gäller det som beskrivs nedan.

Om en anställd har fått en rätt att i framtiden förvärva värdepapper till ett i förväg bestämt pris eller i övrigt på förmånliga villkor ska beskattningen ske det år rätten utnyttjas eller överlåts (10 kap. 11 § andra stycket IL). En sådan rätt kallas för personaloption.

Skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter för sådan förmån är inte kopplad till det företag som löser in optionerna och som i praktiken är den som ger ut förmånen. I stället ska arbetsgivaravgifterna betalas av den för vars räkning det arbete utförts som föranlett avtalet om att arbetstagaren skulle omfattas av personaloptionsprogrammet, i regel personens arbetsgivare (prop. 2007/08:152 avsnitt 5.3). Detta innebär att den förmån som uppstår när personaloption utnyttjas, ska anses utgiven av den i vars tjänst rättigheten förvärvades (2 kap. 1 § andra stycket SAL). Om utgivaren av förmånen (den i vars tjänst rättigheten förvärvades) är en utländsk arbetsgivare blir denna skyldig att betala arbetsgivaravgifter här om förmånstagaren under kvalifikationstiden omfattas av svensk socialförsäkring. Undantaget för utländska arbetsgivare att betala arbetsgivaravgifter gäller alltså inte personaloptioner (2 kap. 3 § SAL).

Det är en grundläggande förutsättning för att skyldighet att betala arbetsgivaravgifter i Sverige ska föreligga, att ersättningen är hänförlig till arbete i Sverige. För att en person ska få rätt att utnyttja optionsförmånen krävs vanligen att förmånstagaren arbetar kvar under en viss tid (kvalifikationstiden) innan förmånen kan utnyttjas eller överlåtas. Det skattepliktiga förmånsvärdet får således anses vara ersättning för arbete som utförts under kvalifikationstiden och det är därför Skatteverkets uppfattning att avgörande för om arbetsgivaravgifter ska betalas är om förmånstagaren omfattats av svensk socialförsäkring under kvalifikationstiden. Var den skattskyldige arbetade vid tidpunkten när personaloptionen förvärvades respektive utnyttjades saknar däremot betydelse för avgiftsskyldigheten. I de fall den skattskyldige har omfattats av svensk socialförsäkring under hela kvalifikationstiden, ska hela förmånens värde vid tidpunkten för utnyttjandet eller överlåtelsen ligga till grund för beräkning av arbetsgivaravgifter. Om den skattskyldige tillhört svensk socialförsäkring under viss del av kvalifikationstiden, ska arbetsgivaravgifter endast betalas för den del av förmånen som belöper på den tid då personen omfattats av svensk socialförsäkring.

Exempel: personaloption

En person får den 1 februari 2020 en personaloption av sin arbetsgivare i Sverige. Optionen kan utnyttjas första gången den 1 februari 2024. Den 1 augusti 2021 flyttar den anställde till Kina och vistas där till 31 januari 2023 för att därefter åter flytta till Sverige. Den 1 februari 2024 utnyttjar personen förmånen och det skattepliktiga förmånsvärdet är då 100 000 kr. Kvalifikationstiden har varit fyra år. Personen har varit socialförsäkrad i Sverige utom under vistelsetiden i Kina. Eftersom den anställde har varit socialförsäkrad i Sverige under 30 månader av kvalifikationstidens 48 månader ska den svenska arbetsgivaren betala arbetsgivaravgifter på ett underlag som uppgår till 30/48 x 100 000 = 62 500 kr.

Ansvaret för att betala arbetsgivaravgifter gäller även om den anställde har flyttat utomlands och anställningen eller uppdraget har upphört när optionerna utnyttjas eller överlåts.

Motsvarande regler finns också beträffande skatteavdrag (11 kap. 5 § SFL). Arbetsgivaren ska lämna uppgifter om förmånens storlek i en arbetsgivardeklaration (26 kap. 19 b § första stycket 1 SFL).

Den som har utnyttjat eller överlåtit en personaloption är skyldig att till den som ska lämna uppgifter om betalningsmottagare i en arbetsgivardeklaration, lämna de uppgifter som behövs för att denne ska kunna fullgöra sin skyldighet att redovisa förmånen (34 kap. 6 § SFL). Uppgifterna ska lämnas senast den 8 i månaden efter det att förmånen utnyttjades eller överläts (34 kap. 10 § första stycket SFL). Arbetsgivaren ska räkna med värdet av förmånen för den kalendermånad under vilken den avgiftsskyldige fick kännedom om att optionerna utnyttjats eller överlåtits (2 kap. 24 § andra stycket SAL).

Rabattförmåner

Personalrabatter vid köp av varor och tjänster från den egna arbetsgivaren eller från ett företag i samma koncern är under vissa förutsättningar skattefria och då även avgiftsfria (11 kap. 13 § IL och 2 kap. 12 § 1 SAL). Men rabatter som är större än exempelvis sedvanlig personalrabatt är skattepliktiga och arbetsgivaren ska betala arbetsgivaravgifter på rabattens värde (2 kap. 10 § SAL). Läs även om personalrabatt. Om en person får en rabattförmån från någon annan än arbetsgivaren eller ett företag i samma koncern men förmånen har sin grund i anställningen blir det utgivaren av förmånen som är avgiftsskyldig (2 kap. 1 § första stycket SAL).

Bonusprogram – kundtrohetsrabatter

Ett undantag från huvudregeln att utgivaren är avgiftsskyldig gäller för avgiftspliktig ersättning som utgörs av rabatt, bonus eller annan ersättning på grund av kundtrohet eller liknande. För sådana avgiftspliktiga ersättningar ska arbetsgivaravgifter i stället betalas av den som slutligt har stått för de kostnader som ligger till grund för ersättningen (2 kap. 2 § SAL).

Rabatter som lämnas för visad kundtrohet och som är särskilt vanliga i flyg- och hotellbranschen är skattepliktiga om de ges ut på grund av tjänsten och om de utnyttjas för privat bruk. De flesta flygbolag erbjuder en form av trohetsrabatt, s.k. frequent flyer-rabatt, bonuspoäng etc., som innebär att resenärerna belönas med ett antal poäng varje gång de väljer att flyga med bolaget. Ett visst antal poäng medför att resenären kan få en flygresa, hotellrum eller annan förmån gratis eller till ett förmånligt pris. Poängen är ofta personliga och ges till resenären även när det är resenärens arbetsgivare som har betalat flygbiljetten eller hotellövernattningen.

Det är förmånshavarens arbetsgivare och inte flygbolaget eller hotellet som ska anses som utgivare av förmånen (prop. 1996/97:19). Detta innebär att arbetsgivaren ska betala arbetsgivaravgifter på värdet av kundtrohetsrabatter när det är arbetsgivaren som har stått för de kostnader som ligger till grund för rabatterna genom att ha betalat resan eller hotellet. Detta trots att förmånen ges ut av annan än arbetsgivaren.

Motsvarande regler finns också beträffande skatteavdrag (11 kap. 6 § SFL).

Den anställde som utnyttjat förmånen är skyldig att till arbetsgivaren lämna de uppgifter som behövs för att denne ska kunna fullgöra sin skyldighet att lämna korrekta uppgifter i en arbetsgivardeklaration (34 kap. 7 § SFL). Den anställde ska lämna uppgiften till arbetsgivaren senast den 8 i månaden efter det att förmånen utnyttjades eller ersättningen togs emot (34 kap. 10 § första stycket SFL). Arbetsgivaren ska räkna med värdet av förmånen för den kalendermånad under vilken den avgiftsskyldige fick kännedom om förmånen (2 kap. 24 § tredje stycket SAL).

Gränsdragning mellan trohetsrabatter – andra rabatter

Frågan var gränsen ska dras mellan sådana förmåner för vilka arbetsgivaren ska betala arbetsgivaravgifter och lämna kontrolluppgift och sådana för vilka det rabattgivande eller förmånsgivande företaget ska fullgöra dessa skyldigheter har belysts i prop. 1996/97:19 s. 78 ff. De rabattförmåner som arbetsgivaren medverkar till på ett eller annat sätt kan indelas i följande två grupper.

1. Förmåner som arbetsgivaren har köpt eller på annat sätt bekostat.
2. Förmåner till följd av privata inköp där arbetsgivaren har medverkat till rabatter eller att ett bonusavtal har kommit till stånd.

I det första fallet kan arbetsgivaren kräva en redovisning av den anställde av de förmåner som arbetsgivaren bekostat. Det blir därför arbetsgivaren som ska betala arbetsgivaravgifter, göra skatteavdrag och lämna uppgifter om betalningsmottagaren i arbetsgivardeklaration.

Det andra fallet syftar på en situation där arbetsgivaren har utverkat att de anställda kan få rabatt på t.ex. inköp av varor hos en affärsförbindelse. Arbetsgivaren torde här inte kunna kräva redovisning från de anställda av eventuella privata inköp de gjort. Det blir i stället den som lämnat rabatten som i dessa situationer blir skyldig att redovisa förmånen och betala arbetsgivaravgifter.

Om däremot ett utomstående företag utan någon kontakt med arbetsgivaren vänder sig till arbetstagarna med ett erbjudande om rabatt om de handlar hos företaget, kan rabatten knappast anses vara ersättning för arbete. I dessa fall torde det rabattgivande företaget inte behöva betala arbetsgivaravgifter.

Ersättningar från utländska utgivare där mottagaren inte är anställd

Ett annat undantag från huvudregeln att det är utgivaren som ska betala arbetsgivaravgifter finns för vissa slag av ersättningar från utländska utgivare. Det gäller avgiftspliktig ersättning som en utomlands bosatt fysisk person eller en utländsk juridisk person ger ut. För att undantaget ska gälla krävs vidare att ersättningen har sin grund i en anställning i Sverige hos någon annan än den som ger ut ersättningen (2 kap. 3 § SAL och prop. 1997/98:133). Denna undantagsregel gäller inte för sådana personaloptioner som beskrivs ovan.

När undantagsregeln infördes 1998 var den i första hand tillkommen med tanke på fall där anställda i svenska företag får personaloptioner från utländska moderbolag. Regeln är emellertid tillämplig i alla situationer då någon får ersättning från en utländsk utgivare på grund av anställning hos en svensk arbetsgivare. Det är inte ovanligt att anställda hos en svensk generalagent för ett utländskt företag får bonus eller liknande som grundas på försäljningsresultatet från det utländska företaget. Även här ska arbetsgivaravgifterna på ersättningen betalas av de anställdas svenska arbetsgivare eftersom ersättningen har sin grund i en anställning hos en arbetsgivare i Sverige och det inte finns något anställningsförhållande mellan den utländska utgivaren och mottagaren. Med begreppet ersättning menas, som alltid när det gäller arbetsgivaravgifter, också skattepliktiga förmåner (2 kap. 10 § SAL).

Motsvarande regler finns också beträffande skatteavdrag (11 kap. 7 § SFL).

Efter bestämmelsens införande har den förtydligats så att det framgår att skyldigheten för en svensk arbetsgivare att betala avgifter även gäller för före detta anställda (2 kap. 3 § SAL). Enligt regeringens uppfattning motsvarar detta hur bestämmelsen ska förstås och, såvitt framkommit, hur bestämmelsen tillämpas i praktiken (prop. 2017/2018:1 s. 306).

I lagtexten används uttrycket ”arbetsgivaravgifter i stället betalas av den hos vilken mottagaren är eller har varit anställd i Sverige”. Det kan därför diskuteras om regeln också omfattar uppdragstagare, exempelvis styrelseledamöter i ett bolag. Skatteverket anser att även uppdragstagare omfattas av bestämmelsen och att stöd för det finns i de allmänna principer som gäller på socialavgiftsområdet att begreppen arbetstagare och uppdragstagare är likställda (prop. 1997/98:133 s. 45).

Mottagaren ska lämna en uppgift till arbetsgivaren senast den 8 i månaden efter det att denne har fått ersättningen eller förmånen (34 kap. 7 och 10 §§ SFL). Även om personen har bytt arbetsgivare eller gått i pension är denne skyldig att meddela sin tidigare arbetsgivare om den ersättning som kommit från den utländska utgivaren. Arbetsgivaren ska räkna med ersättningen eller värdet av förmånen för den kalendermånad under vilken den avgiftsskyldige fick kännedom om ersättningen (2 kap. 24 § tredje stycket SAL).