Internationella förhållanden

Giltigheten av utländska vårdnadsförhållanden i Sverige

För de flesta barn som flyttar till Sverige har vårdnaden redan reglerats i enlighet med lagen i det tidigare hemvistlandet. När ett barn ska folkbokföras tar Skatteverket ställning till om det utländska vårdnadsförhållandet ska registreras i folkbokföringen, det vill säga om vårdnaden kan anses som gällande i Sverige.

Utgångspunkten enligt praxis är att ett utländskt vårdnadsförhållande inte gäller i Sverige utan lagstöd (NJA 1974 s. 629 I och II samt NJA 2013 not 17). Bestämmelser som reglerar giltigheten av utländska vårdnadsförhållanden finns i 1996 års Haagkonvention, Bryssel II-förordningen, NÄF, LUV och SEVL.

En person kan bli vårdnadshavare för ett barn

• genom att vårdnaden uppkommer direkt på grund av lagbestämmelser (ipso jure),
• efter en civil överenskommelse eller annat ensidigt civilt rättshandlande, eller
• genom ett avgörande av en domstol eller en annan myndighet.

I 1996 års Haagkonvention finns bestämmelser som reglerar giltigheten av ett utländskt vårdnadsförhållande oberoende av hur det uppkom. I NÄF, Bryssel II-förordningen, SEVL och LUV finns bestämmelser som enbart reglerar frågor om erkännande av utländska vårdnadsavgöranden. Samtliga författningar och konventioner vilar på den, inom den internationella privaträtten, allmänt godtagna principen om att den stat där barnet har hemvist är behörig att pröva frågor om vårdnad enligt det landets lag. Det framgår uttryckligen av bland annat 15 § NÄF, art. 5 i 1996 års Haagkonvention och punkt 20 i preambeln till 2019 års Bryssel II-förordning.

Ett barn som flyttar från ett land till ett annat får omedelbart hemvist i det nya landet. Ett barn anses ha flyttat och fått hemvist där barnet vid en samlad bedömning anses vara integrerat socialt och i familjehänseende. Vid bedömningen ska hänsyn tas till vistelsens varaktighet och regelbundenhet, förhållandena och skälen för vistelsen, barnets nationalitet, platsen och förutsättningarna för skolgången, barnets språkkunskaper, familjeförhållanden och sociala band i denna medlemsstat. Om ett barn olovligt förs till ett annat land är utgångspunkten att det land där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet fortsätter att vara behörigt att pröva frågor om vårdnaden om barnet (NJA 2011 s. 499).

Vårdnadsförhållanden som uppkommit direkt på grund av lag eller genom civilt rättshandlande

I 1996 års Haagkonvention regleras frågan om vårdnadsförhållanden när ett barn flyttar till ett annat land och ändrar hemvist.

När det gäller vårdnad som uppkommit direkt på grund av lag, eller efter en civil överenskommelse eller annat ensidigt civilt rättshandlande, ska artikel 16 i konventionen tillämpas.

Med civilt rättshandlande menas att privatpersoner vidtar en rättshandling som medför att ett rättsligt giltigt vårdnadsförhållande uppkommer utan att en myndighet varit delaktig. Exempel på detta är en överenskommelse mellan barnets föräldrar om vårdnaden eller ett testamente där barnets vårdnadshavare bestämmer hur vårdnaden ska skötas vid händelse av dödsfall. Det är tidpunkten då överenskommelsen eller rättshandlingen får verkan som är avgörande. Om till exempel barnets vårdnadshavare har upprättat ett testamente där det framgår vad som ska gälla i fråga om vårdnaden om barnet i händelse av föräldrarnas död, ska detta följas om barnet vid föräldrarnas död har hemvist i en stat vars lag tillåter sådana testamentsförordnanden. Detta gäller även om testamentsförordnandet har tillkommit när barnet hade hemvist i en stat vars lag inte tillåter sådana förordnanden. Om barnet har hemvist i Sverige vid föräldrarnas död gäller inte vårdnadsförordnanden i testamente eftersom svensk lag inte tillåter det (prop. 2011/12:85 s. 25).

Bestämmelserna i artikel 16 ska tillämpas oavsett när vårdnadsförhållandet uppkom, och oberoende av om barnets tidigare hemvistland är ett konventionsland eller inte (artikel 20 1996 års Haagkonvention). Det innebär att bestämmelserna ska tillämpas i förhållande till samtliga barn som flyttar till Sverige vars vårdnadshavare fastställts direkt på grund av lag eller genom civilt rättshandlande.

Enligt artikel 16 i 1996 års Haagkonvention ska ett i utlandet giltigt vårdnadsförhållande bestå även om barnets hemvist ändras från ett land till ett annat. Detta gäller även om barnets nya hemvistland inte föreskriver vårdnad under samma omständigheter. Barnets flytt kan alltså inte medföra någon inskränkning i fråga om vårdnad, det vill säga att en eller båda vårdnadshavarna skulle förlora vårdnaden om barnet. En utökning av vårdnad till en förälder kan däremot ske vid barnets flytt, då tillerkännande av vårdnad direkt på grund av lag till en person som inte redan är vårdnadshavare ska bestämmas av lagen i barnets nya hemvistland. Om en ytterligare person blir vårdnadshavare får personerna gemensam vårdnad om barnet i barnets nya hemvistland.

Exempel: barn fött inom äktenskapet där en förälder har ensam vårdnad flyttar till Sverige

Ett barn fött inom äktenskap flyttar till Sverige och får hemvist här i landet. I barnets förra hemvistland fick den förälder som inte fött barnet automatiskt ensam vårdnad om barnet på grund av att hen var gift med den förälder som fött barnet vid tidpunkten för födelsen. Det utländska vårdnadsförhållandet mellan barnet och den förälder som inte fött barnet ska bestå och vara giltigt även efter flytten till Sverige. Dock kommer flytten medföra att även den förälder som fött barnet blir vårdnadshavare – det vill säga att föräldrarna får gemensam vårdnad – eftersom den förälder som fött barnet enligt svensk rätt automatiskt blir vårdnadshavare genom födelsen (art. 16 i 1996 års Haagkonvention och 6 kap. 3 § första stycket FB). Detta gäller även om föräldrarna har skilt sig, om inte vårdnaden därefter reglerats på annat sätt.

Exempel: ett barn vars föräldrar fått gemensam vårdnad på grund av att de var sammanboende flyttar till Sverige

Ett barn flyttar till Sverige och får hemvist här i landet. I det förra hemvistlandet blev barnets föräldrar automatiskt gemensamma vårdnadshavare på grund av att de var sammanboende. I Sverige finns inte en liknande reglering som ger föräldrar gemensam vårdnad om barn på grund av att de är sammanboende. Det nya hemvistlandet Sverige får dock inte frånta en vårdnadshavare vårdnaden om barnet enbart på grund av att vårdnaden uppstått på ett sätt som inte regleras i svensk lag. Den gemensamma vårdnaden om barnet som uppkom i det tidigare hemvistlandet ska därför bestå och vara giltig även efter en flytt till Sverige.

Exempel: ett barn har olovligen förts till Sverige

Ett barn har förts från utlandet till Sverige av en förälder som inte är vårdnadshavare. Barnets andra förälder och enda vårdnadshavare har motsatt sig att barnet förs till Sverige. Vid tillämpningen av 1996 års Haagkonvention anses barnet behålla sin hemvist i utlandet. Den omständigheten att barnet har förts till Sverige medför därför inte någon ändring i frågan om vårdnad. Föräldern i utlandet fortsätter att vara ensam vårdnadshavare, och frågor om barnets vårdnad ska som regel prövas i barnets hemvistland.

Erkännande av utländska vårdnadsavgöranden

Frågan om när ett utländskt vårdnadsavgörande kan erkännas i Sverige regleras i flera olika författningar, nämligen NÄF, Bryssel II-förordningen, SEVL, 1996 års Haagkonvention och LUV.

NÄF

NÄF är tillämplig på avgöranden om vårdnad som har meddelats i ett annat nordiskt land, under förutsättning att det har meddelats i samband med avgörande av frågan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad. Ett sådant avgörande som har fått laga kraft erkänns automatiskt i Sverige och kan registreras i folkbokföringen (8 § NÄF och 22 § NÄF).

SEVL

Ett avgörande avseende vårdnad som meddelats av en domstol i Schweiz ska som huvudregel gälla även i Sverige (1–2 §§ SEVL). Under vissa förutsättningar ska dock avgörandet inte anses gälla i Sverige (4 § SEVL).

Bryssel II-förordningen

Bryssel II-förordningen innehåller bestämmelser om erkännande av avgöranden om vårdnad som har meddelats i en stat som är medlem i EU förutom Danmark (punkt 54 och 96 i preambeln till 2019 års Bryssel II-förordning).

Bestämmelserna i 2019 års Bryssel II-förordning ska tillämpas på avgöranden som har meddelats i rättsliga förfaranden som inletts från och med den 1 augusti 2022 eller senare. För avgöranden som meddelats i förfaranden som inleddes före den dagen ska bestämmelserna i 2003 års Bryssel II-förordning tillämpas (art. 100 i 2019 års Bryssel II-förordning).

Utgångspunkten är att ett avgörande som har meddelats i en annan medlemsstat ska erkännas automatiskt i Sverige (art. 30.1 i 2019 års Bryssel II-förordning och art. 23.1 i 2003 års Bryssel II-förordning). Erkännande kan endast vägras i ett fåtal undantagsfall. Det handlar då om att avgörandet skulle strida mot grunderna i den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet, att det förekommit grova förfarandefel eller att avgörandet är oförenligt med ett senare meddelat avgörande i det land erkännande begärs, eller i en annan medlemsstat eller i barnets hemvistland under förutsättning att avgörandet gäller i det land erkännade begärs (art. 39.1 i 2019 års Bryssel II- förordning och art. 23 i 2003 års Bryssel II-förordning). Ett avgörande som ska prövas enligt reglerna i 2019 års Bryssel II-förordning kan dessutom vägras erkännande om ett barn som är i stånd att bilda egna åsikter inte har getts möjlighet att uttrycka sina åsikter (art. 39.2 i 2019 års Bryssel II-förordning).

Storbritannien är sedan den 1 februari 2020 inte längre medlem i EU. Bestämmelserna om erkännande i 2003 års Bryssel II-förordning ska dock enligt utträdesavtalet tillämpas på brittiska vårdnadsavgöranden som meddelats i rättsliga förfaranden som inletts före övergångsperiodens utgång, det vill säga före den 1 januari 2021 (art. 67.2 i avtal om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen).

1996 års Haagkonvention

Bestämmelser om erkännande av utländska vårdnadsavgöranden finns i artikel 23 i 1996 års Haagkonvention. Konventionen tillämpas på avgöranden som har meddelats efter att konventionen trätt i kraft i den stat som meddelat avgörandet och i Sverige. I Sverige trädde konventionen i kraft den 1 januari 2013, vilket innebär att konventionen inte tillämpas på avgöranden som meddelats innan dess. Information om vilka länder som är anslutna till konventionen och när den trädde i kraft i respektive land finns på Haagkonferensens webplats.

Ett avgörande som faller inom konventionens tillämpningsområde och som fått laga kraft ska som utgångspunkt erkännas automatiskt i Sverige (artikel 23.1 i 1996 års Haagkonvention). Ett erkännande får vägras endast på någon av de grunder som anges i artikel 23.2 i 1996 års Haagkonvention. Ett erkännande får vägras

• om den myndighet som meddelat avgörandet saknade internationell behörighet eller om det finns vissa allvarliga brister i beslutsförfarandet,
• om det uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen med hänsyn tagen till barnets bästa, eller
• om avgörandet är oförenligt med ett senare avgörande som har fattats i ett icke-konventionsland där barnet har hemvist, under förutsättningen att avgörandet kan erkännas i Sverige.

LUV

Bestämmelser i LUV om erkännande av utländska vårdnadsavgöranden kan tillämpas på avgöranden som har meddelats i ett land som har tillträtt Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Med ett avgörande avses en dom eller ett beslut som har meddelats av domstol eller annan myndighet. Med ett avgörande jämställs ett avtal som har ingåtts vid domstolsförfarande eller som har godkänts av administrativ myndighet. Lagen är endast tillämplig på avgöranden som avser barn som inte har fyllt 16 år vid tidpunkten för erkännandeprövningen (1-3 §§ LUV).

Ett avgörande om vårdnad från ett land som har tillträtt Europarådskonventionen ska som utgångspunkt erkännas automatiskt i Sverige, oavsett när domen eller beslutet meddelades (5 § LUV). Ett avgörande får dock inte erkännas i följande situationer (6-8 §§ LUV):

• Om ett erkännande är uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen i fråga om familj och barn.
• Om avgörandet på grund av ändrade förhållanden uppenbarligen inte längre är förenligt med barnets bästa eller om barnet enligt lagen i den stat där det är medborgare eller har hemvist har rätt att självt bestämma var det skall bo.
• Om barnet vid tidpunkten då förfarandet inleddes var medborgare eller hade hemvist i Sverige utan att ha motsvarande anknytning till det land som meddelat.
• Om avgörandet är oförenligt med ett svenskt avgörande som meddelats i ett förfarande som har påbörjats innan erkännande begärder, och det är i överensstämmelse med barnets bästa att erkännande eller verkställighet vägras.
• Om avgörandet har meddelats i svarandens utevaro utan att de krav för erkännande som anges i 8 § LUV är uppfyllda.

Kompletterande information

• Företrädare för en omyndig person.