I vissa situationer uppkommer skattskyldighet för andra bränslen än uppskovsbränslen även för andra än dem som är godkända lagerhållare.
Skattskyldigheten för andra bränslen än uppskovsbränslen regleras i 6 kap. LSE. Vilka bränslen och skatteslag som omfattas av bestämmelserna om skattskyldighet i 6 kap. LSE framgår av 1 § LSE:
energiskatt för råtallolja,
energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt för
bränslen enligt 2 kap. 1 § första stycket 5 och 6 LSE,
andra bränslen enligt 2 kap. 3 § LSE än sådana som avses i 1 kap. 3 a § LSE,
bränslen enligt 2 kap. 4 § LSE, och
svavelskatt för bränslen enligt 3 kap. 1 § 1 LSE.
Skattskyldigheten för uppskovsbränslen, d.v.s. bränslen som avses i 1 kap. 3 a § LSE, regleras i 5 kap. LSE.
Den som utvinner, tillverkar eller bearbetar bränsle utan att vara godkänd som lagerhållare enligt 6 kap. 2 § LSE är skattskyldig (6 kap. 10 § 1 LSE).
Skattskyldigheten enligt denna bestämmelse omfattar bara andra bränslen än uppskovsbränslen. Vilka bränslen och skatteslag som omfattas av bestämmelsen framgår av 6 kap. 1 § LSE.
Den som utan att vara godkänd som lagerhållare enligt 6 kap. 2 § LSE för in bränsle till Sverige från ett annat EU-land eller tar emot en sådan leverans är skattskyldig (6 kap. 10 § 2 LSE).
Skattskyldigheten enligt denna bestämmelse omfattar bara andra bränslen än uppskovsbränslen. Vilka bränslen och skatteslag som omfattas av bestämmelsen framgår av 6 kap. 1 § LSE.
Nytt: 2024-12-16
Skatteverket anser att 6 kap. 10 § 2 LSE ska uppfattas som att det i varje given situation bara finns en aktör som uppfyller förutsättningarna för att vara skattskyldig.
Vad gäller begreppet ”för in” anser Skatteverket att den som låter föra in bränsle till Sverige, antingen genom att själv transportera bränslet eller genom att anlita en transportör för transporten till Sverige, ska anses vara den som ”för in” bränslet.
Skatteverket anser att begreppet ”tar emot” avser det fallet att någon i Sverige beställer bränsle från ett annat EU-land och bränslet transporteras till Sverige på annat sätt än att beställaren själv transporterar bränslet eller anlitar en transportör för transporten. Den som beställt bränslet är då den som ”tar emot” bränslet (Skatteverkets ställningstagande om begreppen ”för in” och ”tar emot”).
Den som förvärvat bränsle för vilket ingen skatt eller lägre skatt ska betalas när bränslet används för ett visst ändamål, men som använder bränslet för ett ändamål som medför att skatt ska betalas med högre belopp är skattskyldig (6 kap. 10 § 3 LSE).
Skattskyldigheten enligt denna bestämmelse omfattar bara andra bränslen än uppskovsbränslen. Vilka bränslen och skatteslag som omfattas av bestämmelsen framgår av 6 kap. 1 § LSE.
Begreppet ”använder” i 6 kap. 10 § 3 LSE innefattar både att bränslet säljs och att bränslet förbrukas (jfr prop. 2000/01:118 s. 132 och s. 134 jämförd med prop. 2021/22:61 s. 474).
Ett fall där annan användning än den avsedda medför skattskyldighet för användaren är t.ex. när naturgas inköpts till den lägre energiskattesatsen för att användas för fordonsdrift, men sedan faktiskt används för ett ändamål som medför att den högre energiskatten ska tas ut (jfr prop. 1994/95:54 s. 103 och s. 114 jämförd med prop. 2021/22:61 s. 474). Skattskyldig är också en skattebefriad förbrukare som inköpt och tagit emot bränsle för användning enligt det ändamål som framgår av beslutet om godkännande, men som sedan faktiskt förbrukar bränslet för ett annat ändamål. Den skattebefriade förbrukaren blir skattskyldig även i de fall denne säljer bränslet vidare till någon annan.
I båda dessa fall avseende skattskyldighet vid annan användning än den avsedda ska användaren betala skatt med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan de skattebelopp som gäller för bränslets olika användningssätt (2 kap. 1 § andra stycket LSE).
Den som förvärvat bränsle för vilket antingen ingen skatt har betalats eller skatt har betalats enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 a LSE och som använder bränslet
är skattskyldig (6 kap. 10 § 4 LSE).
Skattskyldigheten enligt denna bestämmelse omfattar bara andra bränslen än uppskovsbränslen. Vilka bränslen och skatteslag som omfattas av bestämmelsen framgår av 6 kap. 1 § LSE.
Skatt ska i dessa fall tas ut med belopp som framgår av 2 kap. 1 § tredje stycket LSE.
Bestämmelser om skattskyldighet vid import och otillåten införsel finns i 6 kap. 7 och 9 §§ LSE.
Skattskyldigheten enligt dessa bestämmelser omfattar bara andra bränslen än uppskovsbränslen. Vilka bränslen och skatteslag som omfattas av bestämmelserna framgår av 6 kap. 1 § LSE:
Skattskyldig för import av bränslen till Sverige är deklaranten eller varje annan person enligt artikel 77.3 i unionstullkodexen (6 kap. 7 § första stycket LSE).
Skattskyldig vid import av en unionsvara till Sverige är deklaranten eller varje annan person som hade varit skyldig att betala tull enligt artikel 77.3 i unionstullkodexen om bränslet hade varit belagt med tull (6 kap. 7 § andra stycket LSE). Skattskyldigheten enligt dessa bestämmelser omfattar bara andra bränslen än uppskovsbränslen. Vilka bränslen och vilka skatteslag som omfattas av bestämmelserna framgår av 6 kap. 1 § LSE.
Skattskyldighet i Sverige uppkommer vid import till Sverige. Detta gäller oavsett om tulldeklarationen för varan lämnas i Sverige eller om tulldeklarationen inges i ett annat EU-land med stöd av ett tillstånd för s.k. centraliserad klarering enligt artikel 179 i unionstullkodexen. Om tulldeklarationen ges in i ett annat EU-land med stöd av ett tillstånd för centraliserad klarering kommer deklaranten att betala tullen i det andra EU-landet. Punktskatten ska däremot betalas i Sverige (jfr prop. 2021/22:61 s. 386 och s. 470).
Andra stycket i 6 kap. 7 § LSE reglerar skattskyldigheten när importen sker från de territorier inom unionens tullområde som inte ingår i Europeiska unionens punktskatteområde, t.ex. Åland och Kanarieöarna. Även i dessa fall ska en tulldeklaration lämnas enligt tullagstiftningen. Någon skyldighet att betala tull föreligger inte och därför anges särskilt att skattskyldig är deklaranten eller den som varit skyldig att betala tull om bränslet hade varit belagt med tull. Skattskyldigheten uppkommer om bränslet förs in till Sverige (jfr prop. 2021/22:61 s. 386 jämförd med s. 474).
Med import menas vid tillämpningen av LSE varors övergång till fri omsättning i enlighet med artikel 201 i unionstullkodexen. Med import menas även införsel till EU av unionsvaror från något av de territorier som anges i 2 § lagen (2022:157) om Europeiska unionens punktskatteområde om de skyldigheter som följer av tullagstiftningen vid sådan införsel har fullgjorts (1 kap. 7 § första stycket LSE).
Införsel av unionsvaror från något av de territorier som ingår i unionens tullområde men inte omfattas av Europeiska unionens punktskatteområde, exempelvis Åland och Kanarieöarna betraktas som import enligt LSE (jfr prop. 2021/22:61 s. 340 jämförd med s. 453).
Definitionen av import innebär att bränsle som har förts in från områden utanför unionens tullområde, utan att hänföras till förfarandet för övergång till fri omsättning (eller något av de andra förfaranden som är tillåtna under tullagstiftningen), inte omfattas av begreppet import. Det är i detta fall i stället fråga om otillåten införsel enligt 1 kap. 7 § andra stycket LSE (jfr prop. 2021/22:61 s. 340 jämförd med s. 453).
Med deklarant, tullskuld och unionsvara menas detsamma som i artikel 5 i unionstullkodexen (1 kap. 19 § LSE).
Skattskyldighet vid import gäller inte i fråga om bränsle som ägs av en godkänd lagerhållare vid bränslets övergång till fri omsättning enligt artikel 201 i unionstullkodexen eller, om det är fråga om en unionsvara, vid den tidpunkt då skyldigheterna enligt tullagstiftningen fullgjorts (6 kap. 9 § första stycket LSE).
Om någon hävdar att undantaget från skattskyldighet är tillämpligt vid import, så är det dennas ansvar att visa att så är fallet. Om Tullverket anser att det är tveksamt om kriterierna för undantag är uppfyllda kan de begära att den godkända lagerhållaren ska lämna in underlag som visar att denna är ägare till bränslet (jfr prop. 2011/12:155 s. 103 jämförd med prop 2021/22:61 s. 474).
Första stycket i 6 kap. 9 § LSE avser undantag från skattskyldighet vid import och andra stycket avser undantag från skattskyldighet vid otillåten införsel. Första stycket omfattar inte något undantag från skattskyldighet vid import med anledning av att tullskulden för bränslet har upphört. Vid import finns det alltså inte något motsvarande undantag som enligt andra stycket gäller vid otillåten införsel med anledning av att tullskulden för bränslet har upphört.
Tullverket beslutar om skatt för den som är skattskyldig vid import. Skatten ska betalas till Tullverket (12 kap. 2 § LSE).
Skattskyldig för otillåten införsel av bränsle till Sverige är varje person som är involverad i den otillåtna införseln (6 kap. 7 § första stycket LSE).
Skattskyldig vid otillåten införsel av en unionsvara till Sverige är varje person som är involverad i den otillåtna införseln (6 kap. 7 § andra stycket LSE).
Skattskyldigheten enligt dessa bestämmelser omfattar bara andra bränslen än uppskovsbränslen. Vilka bränslen och vilka skatteslag som omfattas av bestämmelserna framgår av 6 kap. 1 § LSE.
Med otillåten införsel menas införsel till EU av en produkt som inte har hänförts till förfarandet för övergång till fri omsättning i enlighet med artikel 201 i unionstullkodexen och för vilken en tullskuld i enlighet med artikel 79.1 i unionstullkodexen har uppkommit eller skulle ha uppkommit om produkten hade varit belagd med tull (1 kap. 7 § andra stycket LSE).
Med otillåten införsel menas även införsel till EU av unionsvaror från något av de territorier som anges i 2 § lagen (2022:157) om Europeiska unionens punktskatteområde om de skyldigheter som följer av tullagstiftningen vid sådan införsel inte har fullgjorts (1 kap. 7 § andra stycket LSE).
Otillåten införsel omfattar situationer där bränsle har förts in utan att hänföras till ett tullförfarande. För att en otillåten införsel ska föreligga ska en tullskuld ha uppkommit i enlighet med artikel 79.1 unionstullkodexen eller skulle ha uppkommit om bränslet hade varit belagt med tull, jfr artikel 3.8 punktskattedirektivet (jfr prop. 2021/22:61 s. 341 jämförd med s. 453).
Med tullskuld och unionsvara menas detsamma som i artikel 5 i unionstullkodexen (1 kap.19 § LSE).
Från skattskyldighet vid otillåten införsel undantas bränsle för vilket tullskulden har upphört i enlighet med artikel 124.1 e, f, g eller k i unionstullkodexen. Vid otillåten införsel av unionsvaror ska det som sägs i första meningen tillämpas som om bränslet hade varit belagt med tull (6 kap. 9 § andra stycket LSE).
Undantaget omfattar bl.a. situationer där bränsle har förverkats eller beslagtagits, förstörts under tullövervakning eller förts ut ur unionens tullområde. När bränsle förs in från en plats som ligger inom unionens tullområde, t.ex. Åland, uppkommer ingen tullskuld. Därför anges i andra meningen att bestämmelsen i dessa fall ska tillämpas som om en tullskuld hade uppkommit, dvs. undantag ska medges i motsvarande situationer som enligt första meningen (jfr prop. 2021/22:61 s. 398 jämförd med s. 474).
Tullverket beslutar om skatt för den som är skattskyldig vid otillåten införsel. Skatten ska betalas till Tullverket (12 kap. 2 § LSE).