Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (konventionen) har införlivats i svensk rätt genom lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Konventionen antogs 1988 och ändrades genom ett protokoll 2010. Konventionens nya lydelse gäller för Sveriges del från och med den 1 september 2011 (SFS 2011:694 och 2011:940).
Europarådet och OECD har även tagit fram en rapport i anslutning till konventionen, Explanatory Report to the Convention on Mutual Administrative Assistance in Tax Matters as amended by the protocol. Enligt ingressen till rapporten (texten mellan huvudrubriken och Introduction) tillhandahåller denna inte någon auktoritativ tolkning av konventionen men kan underlätta förståelsen av dess bestämmelser. Där sägs vidare att bestämmelser i konventionen som följer motsvarande bestämmelser i OECD:s modellavtal generellt ska tolkas så som uttrycks i OECD:s kommentar till modellavtalet. Detta syftar främst på konventionens artikel 22 om sekretess och användningsbegränsningar.
Konventionen är tillämplig även på vissa jurisdiktioner som inte är stater (jfr artikel 29).
För att konventionen ska börja tillämpas gentemot en viss part krävs att den har trätt i kraft i förhållande till den parten. För parter som tillträdde konventionen före 2010 års ändringar gäller detta även 2010 års protokoll. Bestämmelser om från vilken tidpunkt konventionen i dess nuvarande lydelse ska tillämpas finns i artikel 28 punkt 6.
Många parter har tillträtt 2010 års protokoll eller konventionen i dess nuvarande lydelse senare än Sverige. Aktuella uppgifter om undertecknande och ikraftträdande beträffande alla parter finns på Europarådets webbplats (https://www.coe.int/en/web/conventions/) under Treaty Office > Full list. Konventionen har nummer 127 och protokollet nummer 208. Uppgifterna finns även på OECD:s webbplats men är inte lika tydligt presenterade och svårare att hitta.
Alla parter som har undertecknat den ursprungliga konventionen har undertecknat även protokollet och protokollet har trätt i kraft i förhållande till alla dessa parter utom USA. Det är därför aktuellt att tillämpa konventionen i 1988 års lydelse endast beträffande USA. När det gäller tillämpningen av 1988 års lydelse, se vidare övergångsbestämmelserna till lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden och prop. 2010/11:84 s. 70.
Det är möjligt för en part att reservera sig mot vissa av konventionens bestämmelser i den omfattning som anges i artikel 30. En reservation mot en bestämmelse innebär att den inte gäller i förhållande till någon annan part. En part som har reserverat sig mot en bestämmelse kan inte kräva att en annan part ska tillämpa denna bestämmelse (artikel 30 punkt 5). En reservation kan återkallas (artikel 30 punkt 4).
Sverige har inte gjort någon reservation men många andra parter har det, vilket påverkar Sveriges möjligheter att använda uppgifter från dessa parter.
Av störst betydelse för Skattverkets verksamhet är reservationer enligt artikel 30 punkt 1 a som innebär att en part inte beviljar någon form av handräckning som avser andra parters skatter och avgifter av något av de slag som anges i artikel 2 punkt 1 b. Reservationen kan gälla en eller flera av de kategorier som anges i artikel 2 punkt 1 b, till exempel alla kategorier (i–iv) eller endast obligatoriska socialförsäkringsavgifter (ii).
Om en part har gjort en sådan reservation får en annan part inte använda uppgifter som den fått från den förstnämnda parten för att ta ut skatter eller avgifter som tillhör den eller de kategorier som reservationen omfattar (artikel 22 punkt 3 första meningen). Det gäller även om den mottagande parten inte har gjort en motsvarande reservation. Den part som har gjort reservationen ska inte heller använda uppgifter som den fått från andra parter för att ta ut sådana skatter eller avgifter som omfattas av reservationen (artikel 22 punkt 3 andra meningen).
Även om en reservation hindrar den önskade användningen av mottagna uppgifter kan den utlämnande myndigheten tillåta användningen i det enskilda fallet (artikel 22 punkt 4).
Uppgifter om parters reservationer finns på Europarådets webbplats (https://www.coe.int/en/web/conventions/) under Treaty Office > Full list. Konventionen har nummer 127 och protokollet nummer 208.
Med skatt avses enligt artikel 3 punkt 1 b varje skatt eller socialförsäkringsavgift på vilken konventionen tillämpas enligt artikel 2. Uppräkningen i artikel 2 (punkt 1) omfattar obligatoriska socialförsäkringsavgifter samt skatter av varje slag. Endast tullavgifter är undantagna. Det innebär att utöver inkomst- och förmögenhetsskatter omfattas bland annat mervärdesskatter och punktskatter.
Varje part ska i en förteckning ange vilka skatter och avgifter i den parten som omfattas av konventionen. En sammanställning av dessa förteckningar utgör bilaga A till konventionen. Varje ändring i en stats egen förteckning ska meddelas till Europarådet eller OECD som ändrar bilaga A i enlighet med detta. Ändringen i bilaga A träder i kraft utan åtgärd av övriga parter (artikel 2 punkterna 2 och 3).
Bilaga A finns på Europarådets webbplats (https://www.coe.int/en/web/conventions/) under Treaty Office > Full list > Convention on Mutual Administrative Assistance in Tax Matters (nummer 127) > Compilations of Declarations related to the Appendices A, B and C of the Convention.
Om en part vid sidan av eller i stället för de skatter som anges i bilaga A inför en skatt som är av samma eller i huvudsak likartat slag, är konventionen tillämplig på den nya skatten från och med dess införande. Inte heller i detta fall krävs någon åtgärd av övriga parter för att ändringen ska träda i kraft (artikel 2 punkt 4).
Vilka svenska skatter och avgifter som omfattas av konventionen redovisas i bilaga 2 till lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Bilaga 2 till lagen uppdateras i takt med bilaga A till konventionen.
Enligt 3 § samma lag tillämpas konventionen på de utländska skatter och avgifter som huvudsakligen motsvarar eller är av samma art som de svenska skatter och avgifter som anges i bilaga 2 till lagen. Närmare föreskrifter om detta meddelas enligt bestämmelsen av regeringen. Som redovisats ovan är emellertid konventionen direkt tillämplig på de skatter och avgifter som har tagits in i bilaga A till konventionen. Det gäller både svenska och utländska skatter. Några sådana föreskrifter som nämns i 3 § behöver därför inte utfärdas och så har inte heller skett.
Informationsutbyte kan ske i olika former. Konventionen ger stöd för
Dessutom omfattas indrivning av skattefordringar och delgivning av handlingar som inte behandlas här.
Skatteverket anser att relevanskravet vid informationsutbyte på begäran ska förstås så att information endast kan begäras från ett annat land om det kan antas att den begärda informationen är relevant för den svenska beskattningen av en eller flera obegränsat eller begränsat skattskyldiga fysiska eller juridiska personer. Skatteverket får således inte efterfråga information om en viss persons eller viss grupp av personers inkomster och förehavanden i utlandet i syfte att göra kartläggningar, riskanalyser eller för att föra statistik. Inte heller får information begäras för att granska en viss bransch eller ett visst näringslivssegment om det inte finns en direkt koppling till särskilda skattskyldiga personer och beskattningen av dessa personers inkomster. Skatteverket anser inte att det krävs en pågående utredning eller revision för att relevanskravet ska vara uppfyllt. Det är tillräckligt att det föreligger en fråga om svensk beskattning av en eller flera personer. När Skatteverket begär information från ett annat land är det Skatteverket som bedömer om relevanskravet är uppfyllt eller inte. I det fall Skatteverket mottar en begäran om information från ett annat land ska Skatteverket förutsätta att relevanskravet är uppfyllt (Skatteverkets ställningstagande Hur ska det s.k. relevanskravet [foreseeable relevance] förstås vid informationsutbyte på begäran?).
Skatteverket ska be den skattskyldige lämna den önskade informationen innan en begäran framställs till ett annat land. Detta gäller dock inte om en sådan fråga kan antas försvåra en utredning eller en kontroll av den skattskyldige. I så fall får Skatteverket låta bli att först fråga den skattskyldige.
OECD har tagit fram modellregler för rapportering om finansiella konton (Common Reporting Standard, CRS) och en modell för ett multilateralt avtal mellan behöriga myndigheter (Multilateral Competent Authority Agreement, MCAA) om automatiskt utbyte av sådana rapporter.
Med stöd av konventionens artikel 6 om automatiskt informationsutbyte har de behöriga myndigheterna i Sverige och andra parter ingått ett multilateralt avtal om automatiskt informationsutbyte (Multilateral Competent Authority Agreement on Automatic Exchange of Financial Account Information, CRS MCAA). Avtalet finns i bilaga 1 i prop. 2015/16:29.
Det mellanstatliga informationsutbytet regleras för Sveriges del i lagen (2015:912) respektive förordningen (2015:922) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton. I 1 a, 6 och 7 §§ nämnda lag och i LÖHS finns regler om åtgärder vid så kallade uppgiftsincidenter och andra brister i skyddet för uppgifter om finansiella konton.
Läs mer om rapportering om finansiella konton.
OECD har tagit fram en standard för s.k. land-för-land-rapportering (Country-by-Country Reporting, CbCR) och en modell för ett multilateralt avtal mellan behöriga myndigheter (Multilateral Competent Authority Agreement, MCAA) om automatiskt utbyte av sådana rapporter.
Med stöd av konventionens artikel 6 om automatiskt informationsutbyte har de behöriga myndigheterna i Sverige och andra parter ingått ett multilateralt avtal om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter (Multilateral Competent Authority Agreement on the Exchange of Country-by-Country-reports, CbC MCAA). Avtalet finns i bilaga 2 i prop. 2016/17:47.
Det mellanstatliga informationsutbytet regleras för Sveriges del i lagen (2017:182) respektive förordningen (2017:186) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet. I 2, 8 och 9 §§ nämnda lag och i LÖHS finns regler om åtgärder vid så kallade uppgiftsincidenter och andra brister i skyddet för uppgifter om finansiella konton.
Läs mer om land-för-land-rapportering.
OECD har tagit fram modellregler för rapportering av plattformsoperatörer avseende säljare i delnings- och gigekonomin (DPI MR) samt en modell för ett multilateralt avtal mellan behöriga myndigheter (Multilateral Competent Authority Agreement, MCAA) om automatiskt utbyte av sådana rapporter.
Med stöd av konventionens artikel 6 om automatiskt informationsutbyte har de behöriga myndigheterna i Sverige och andra parter ingått ett multilateralt avtal om automatiskt utbyte av uppgifter om inkomster som erhålls genom digitala plattformar (Multilateral Competent Authority Agreement on automatic exchange of information on income derived through digital platforms, DPI MCAA). Modellavtalet som det grundas på finns i bilaga 2 i prop 2022/23:6.
Sverige har undertecknat DPI MCAA och avtalet har trätt i kraft för Sveriges del, dock endast i förhållande till vissa av de andra parterna. Reglerna om ikraftträdande finns i avsnitt 7 i avtalet och innebär i praktiken att det kommer att ske successivt och vid olika tidpunkter mellan olika parter. Enligt avsnitt 7 punkt 3 ska uppgifter om vilka parter som har undertecknat avtalet och mellan vilka parter det har verkan, det vill säga har trätt i kraft, publiceras på OECD:s webbplats. Så har dock inte skett ännu.
När det gäller EU-länderna sker en bedömning av om upplysningarna som ska utbytas enligt DPI MCAA med ett visst land utanför EU är likvärdiga med upplysningarna som ska utbytas enligt EU:s handräckningsdirektiv (artikel 8ac punkt 7 i direktivet). Ikraftträdandet av DPI MCAA mellan EU-länderna och länder utanför EU är samordnat med detta förfarande.
Lagen (2022:1682) om automatiskt utbyte av upplysningar om inkomster genom digitala plattformar omfattar både utbytet enligt EU:s handräckningsdirektiv och utbytet med länder utanför EU enligt DPI MCAA.
I 3, 17 och 18 §§ nämnda lag och i LÖHS finns regler om åtgärder vid så kallade uppgiftsincidenter och andra brister i skyddet för uppgifter om finansiella konton.
Läs mer om rapportering om inkomster från digitala plattformar.
Sverige ska utbyta information om vissa så kallade tax rulings (förhandsbesked). Utbytet kan ske med stöd av flera olika rättsakter, däribland Europaråds- och OECD-konventionen.
Det finns en uppgiftsskyldighet för den som ansöker om förhandsbesked eller godkännande för tonnagebeskattning. Reglerna beskrivs på sidan om EU:s handräckningsdirektiv.
Vissa jurisdiktioner, så kallade No or only nominal Tax Jurisdictions (NTJ), omfattades inte av det ovan nämnda spontana utbytet om förhandsbesked. Det har därför avtalats om en kompletterande standard. Den syftar till att vissa mer rörliga företagsinkomster inte ska kunna förläggas till en jurisdiktion med låg eller ingen beskattning, om inte den huvudsakliga verksamheten också bedrivs i denna jurisdiktion. Om detta krav inte är uppfyllt ska information om bland annat företaget lämnas spontant till de länder där moderföretaget eller de verkliga ägarna har sitt skatterättsliga hemvist. Utbytet sker med stöd av Europaråds- och OECD-konventionen.
Detta är ett spontant informationsutbyte där Sverige endast tar emot information. Det skiljer sig från andra utbyten genom att de länder som vill få uppgifterna har fått ange varför de vill få uppgifterna och ange lagstiftning till stöd för utbytet.
I artikel 22 punkt 1 föreskrivs att uppgifter som en part mottar enligt konventionen ska behandlas som hemliga och skyddas på samma sätt som upplysningar som har erhållits enligt den interna lagstiftningen i denna part. Sekretessens omfattning i en mottagande stat är alltså beroende av den nationella lagstiftningen i denna stat.
Du kan läsa mer om tillämpningen av svensk sekretesslagstiftning på uppgifter som har mottagits genom informationsutbyte under Sekretess och användningsbegränsningar.
I artikel 22 punkt 2 anges vilka personer och myndigheter i den mottagande staten som får ta del av eller använda uppgifterna och för vilka ändamål uppgifterna får användas. Dessa användningsbegränsningar är oberoende av den nationella lagstiftningen i den mottagande staten.
Användningsbegränsningarna i artikel 22 punkt 2 gäller oavsett vad som annars föreskrivs i svensk lagstiftning (24 § LÖHS).
Av stor betydelse är artikel 22 punkt 3 som föreskriver ytterligare användningsbegränsningar när en part som har lämnat eller fått uppgifter har gjort en reservation.
Artikel 22 punkt 4 innebär en väsentlig utvidgning av möjligheterna att använda uppgifter som har lämnats med stöd av konventionen. Den stat som har fått uppgifterna får använda dessa för andra ändamål än de som är tillåtna enligt punkterna 1–3, om användningen är tillåten enligt lagstiftningen i den utlämnande staten och den behöriga myndigheten i denna stat samtycker till den. Med samtycke av den stat som ursprungligen lämnat uppgifterna får dessa även lämnas vidare till en tredje konventionsstat.
När det gäller uppgifter som Skatteverket har tagit emot genom automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton finns en särskild bestämmelse om användningsbegränsningar i 5 § första stycket lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.
Du kan läsa mer om användningsbegränsningar under Sekretess och användningsbegränsningar.
Skatteverket anser att det får använda uppgifter som det har fått med stöd av konventionen till att ta ut arbetsgivaravgifter, egenavgifter och allmän pensionsavgift utan att det krävs tillstånd av den utländska myndigheten. Det förutsätter emellertid att det andra landet inte har gjort en reservation som innebär att landet inte beviljar någon form av handräckning avseende obligatoriska socialförsäkringsavgifter. Finns en sådan reservation får Skatteverket inte använda uppgifterna till att ta ut de nämnda avgifterna utan tillstånd av den utländska myndigheten. Uppgifterna får aldrig användas till att fastställa pensionsgrundande inkomst utan tillstånd av den utländska myndigheten. Det saknar betydelse vilken form av informationsutbyte som har använts.
Enligt artikel 27 punkt 1 begränsar inte handräckningsmöjligheterna enligt konventionen, och dessa begränsas inte heller av, de handräckningsmöjligheter som finns enligt existerande eller framtida överenskommelser, arrangemang eller instrument som gäller mellan parterna. Det är till exempel möjligt för två konventionsstater att utbyta information med stöd av konventionen även om det finns ett skatteavtal mellan staterna och utbytet inte kan ske med stöd av detta.
Enligt punkt 2 får dock EU:s medlemsstater tillämpa konventionen mellan varandra endast i den mån den möjliggör ett längre gående samarbete än vad som följer av EU-rätten (d.v.s. EU-förordningarna om administrativt samarbete i fråga om punktskatter respektive mervärdesskatt och EU-direktivet om handräckning i skatteärenden).
Skatteverket har utfärdat ett ställningstagande om val av rättsakt vid informationsutbyte på begäran, där även frågan om tillämpning av konventionen mellan EU-länder berörs. I ställningstagandet talas endast om andra stater men det ska tillämpas på motsvarande sätt när informationsutbyte kan ske enligt fler än en rättsakt med en jurisdiktion som inte är en stat.
Vid handläggningen i Sverige av ärenden om informationsutbyte enligt konventionen gäller LÖHS och förordningen (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden.
Skatteverket är behörig myndighet enligt LÖHS. Skatteverket är därmed behörigt att utföra informationsutbyte enligt konventionen, utom om utbytet ska ske i ett ärende som gäller indrivning (3, 4 och 14 §§ LÖHS).
Som behörig myndighet enligt LÖHS får Skatteverket ingå överenskommelse med myndighet i annan konventionsstat om hur informationsutbytet mellan Sverige och denna stat enligt konventionen ska genomföras. Det kan gälla exempelvis samordnade skatteutredningar eller automatiskt utbyte av kontrolluppgifter (16 § förordningen [1990:320] om ömsesidig handräckning i skatteärenden).