Penningtvätt kan beskrivas som ett sätt att föra in pengar från brott i det finansiella systemet och omvandla dem så att de verkar vara legalt förtjänade pengar. Åtgärderna syftar till att dölja pengarnas brottsliga ursprung. I lagen om straff för penningtvättsbrott finns straffrättsliga bestämmelser om penningtvätt.
Skatteverket har en skyldighet att anmäla brott enligt penningtvättsbrottslagen.
I lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (penningtvättsbrottslagen) finns straffrättsliga bestämmelser om penningtvätt. Utöver den straffrättsliga regleringen finns det också administrativa bestämmelser om penningtvätt och finansiering av terrorism i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. De administrativa bestämmelserna innehåller bl.a. åtgärder som den som bedriver finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet är skyldig att vidta för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.
För att det ska vara ett brott enligt penningtvättsbrottslagen krävs det som huvudregel att det finns ett brott som föregått en penningtvättsåtgärd, ett s.k. förbrott (något sådant krav finns dock inte för brottstypen näringspenningtvätt). Ett förbrott kan avse alla typer av brott som kan ge upphov till utbyte. Det kan gälla brottsliga förvärv som medför vinning (t.ex. stöld, bedrägeri och narkotikabrott), med det kan också omfatta undandragandebrott där någon berikas till följd av t.ex. skatte- eller tullbrott.
Om förbrottet är ett skattebrott kan något penningtvättsbrott inte begås innan effekten av förbrottet har inträffat, d.v.s. det är inte tillräckligt att skattebrottet har hunnit fullbordas. Det är först när förfarandet har lett till en för låg debitering av skatt som den skattskyldige kan sägas ha berikat sig (prop. 1998/99:19 s. 71).
Ett brott som föregår en penningtvättsåtgärd ska gälla någon av följande gärningar (2 § penningtvättsbrottslagen):
Brottstyperna i penningtvättsbrottslagen förutsätter som huvudregel uppsåt för att någon ska kunna dömas till ansvar. Som framgår nedan finns det dock en form av penningtvättsförseelse som endast förutsätter oaktsamhet hos gärningsmannen.
En person kan dömas för penningtvättsbrott enligt 3 § penningtvättsbrottslagen om personen gör någon av följande åtgärder:
Se mer nedan under Åtgärder som ska ha företagits med egendomen.
Det måste också finnas ett penningtvättssyfte med åtgärden. I 3 § anges två olika syften:
Se mer nedan om penningtvättssyfte och att egendomen ska härröra från brott eller brottslig verksamhet.
Straffet för penningtvättsbrott är fängelse i högst två år.
De penningtvättsåtgärder som ovan nämns i den första punkten gäller alla någon slags befattning med den egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. Även dispositioner av egendom omfattas, t.ex. att tillåta insättning på ett konto eller en elektronisk överföring av en summa pengar. Den andra typen av penningtvättsåtgärder som nämns ovan i den andra punkten utgörs av förfaranden som syftar till att skapa en rimlig, men falsk, förklaring till en förmögenhetsökning som uppkommit genom brott eller brottslig verksamhet. Som exempel kan nämnas att någon upprättar ett falskt skuldebrev som utvisar att någon har tagit ett lån. Även rådgivning om hur egendom bör hanteras för att ”tvättas” kan omfattas.
Medel som blir föremål för undandragandebrott, t.ex. skattebrott, är i normalfallet lovligt åtkomna. Därför torde sådana penningtvättsbrott främst avse sistnämnda typen av åtgärder (prop. 2013/14:121 s. 110-111). Även vid skattebrott kan dock medel vara olovligt åtkomna, som exempel kan nämnas olika former av mervärdesskattebedrägerier och ärenden som rör osanna fakturor.
Ett av penningtvättssyftena är att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Med ”någon” avses vem som helst. Det innebär att bestämmelsen även omfattar den som tvättar vinster från egen brottslighet (självtvätt). Under rubriken Självtvätt och brottskonkurrens nedan anges vad som gäller när det vid självtvätt kan finnas en konkurrenssituation mellan ett penningtvättsbrott och ett förbrott.
Den som utför penningtvättsåtgärden behöver inte ha haft ett penningtvättssyfte, det räcker att hen har uppsåt till att uppdragsgivaren har ett sådant syfte med gärningen (prop. 2013/14:121 s. 108).
Egendomen ska ”härröra från” brott eller brottslig verksamhet, vilket innebär att bestämmelsen även gäller för egendom som trätt i stället för den ursprungliga egendomen. Även en förmögenhetsökning som uppstått genom ett skattebrott eller annat undandragandebrott omfattas av uttrycket ”härröra från”.
Kravet på att egendomen ska härröra från ”brott eller brottslig verksamhet” innebär inte att det måste visas att egendomen kan kopplas till ett konkret brott, men handlandet som genererat en förmögenhetsökning måste uppfylla rekvisiten i en brottsbeskrivning. För att styrka att pengarna härrör från brottslig verksamhet krävs bevisning om konkreta omständigheter som tyder på brottslig verksamhet av viss typ (exempelvis ekonomisk brottslighet eller narkotikabrottslighet). Vidare måste det allmänna kravet på uppsåt eller oaktsamhet vara uppfyllt. Däremot behöver de närmare omständigheterna kring brottet, såsom tid, plats, brottsutbyte eller förövare inte visas. Rekvisitet är uppfyllt även om det inte kan visas att några närmare angivna gärningar har ägt rum. Kravet på att verksamheten ska vara brottslig förutsätter inte kännedom om konkreta gärningar utan avser en viss typ av brottslighet som inte behöver vara närmare preciserad i fråga om omfattning eller detaljer (prop. 2013/14:121 s. 46–48 och 109 samt HD 2024-04-25, mål nr B 970-23 [NJA 2024 s. 255]).
Eftersom självtvätt, d.v.s. tvätt av vinster från egen brottslighet, kan utgöra ett penningtvättsbrott kan konkurrenssituationer uppkomma i förhållande till förbrottet. Som exempel kan nämnas att en person har vidtagit penningtvättsåtgärder efter att effekten av samma persons skattebrott har inträffat. I normalfallet anses visst efterföljande handlande ingå som en så naturlig del av förbrottet att endast förbrottet bestraffas. I vissa fall kan man dömas för båda brotten i konkurrens, d.v.s. att både förbrottet och det efterföljande penningtvättsbrottet bestraffas. Det kan t.ex. vara fallet om penningtvättsåtgärderna klart går utöver vad som får anses utgöra sedvanlig hantering av brottsutbyte (prop. 2013/14:121 s. 54–56 och 112).
Även för frågor om rättskraft och preskription kan det ha betydelse om både förbrott och penningtvättsbrott kan bestraffas (prop. 2013/14:121 s. 65–66).
Ett penningtvättsbrott kan enligt 4 § penningtvättsbrottslagen även omfatta att en person, utan att åtgärden har ett sådant penningtvättsyfte som beskrivs ovan, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet.
Straffet för brottet är fängelse i högst två år.
Bestämmelsen syftar till att träffa åtgärder som innebär att omsättning av svåromsatt egendom underlättas. Det kan vara fråga om kontanter som härrör från t.ex. narkotikabrottslighet, men även t.ex. ädelstenar, smycken och konst som mottagits som betalning för narkotika kan utgöra en svåromsatt egendom.
Bestämmelsen kan t.ex. omfatta en näringsidkare som tar emot en stor summa kontanter som betalning för en båt trots att hen har åtminstone likgiltighetsuppsåt till att kontanterna härrör från brott eller brottslig verksamhet. Bestämmelsen omfattar dock inte sedvanliga transaktioner som mottagande av medel som finns på ett konto och inte heller kontanta medel som inte uppgår till högre belopp än vad som allmänt tas emot i handeln. Tröskeln för när det är fråga om ett otillbörligt främjande bör ligga relativt högt, särskilt när det gäller sedvanliga betalningsmedel som kontanter (prop. 2013/14:121 s. 56-57 och 112).
Om ett penningtvättsbrott enligt 3 eller 4 § är grovt döms personen för grovt penningtvättsbrott (5 § penningtvättsbrottslagen).
I paragrafen anges att det vid bedömningen särskilt ska beaktas
Straffet för brottet är fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Frågan om en gärning ska bedömas som grovt penningtvättsbrott ska avgöras efter en samlad bedömning av omständigheterna vid brottet. Vid bedömningen kan hänsyn tas även till andra omständigheter än de som anges i bestämmelsen.
Om värdet av egendom som härrör från förmögenhetsbrott motsvarar fem basbelopp anses det betydande (NJA 2018 s. 1010 I). Eftersom detta värde är betydligt lägre än den beloppsgräns som gäller för ett grovt skattebrott kan ett penningtvättsbrott avseende utbyte av ett skattebrott betraktas som ett grovt brott även om skattebrottet inte bedöms som grovt (prop. 2013/14:121 s. 113).
Penningtvättsförseelse är en ringa variant av penningtvättsbrott. Det finns två olika varianter av penningtvättsförseelse.
Straffet för brottet är böter eller fängelse i högst sex månader.
Den förstnämnda varianten av penningtvättsförseelse kan bl.a. avse en situation där gärningen avsett egendom av lågt värde.
Den andra varianten är ett oaktsamhetsbrott och det krävs att gärningsmannen varit oaktsam i förhållande till omständigheten att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet.
Vid bedömningen av om gärningsmannen varit oaktsam bör beaktas bl.a. under vilka förhållanden handlingen företogs, vad man känner till om den som man ingår affärsförbindelsen med samt vilken slags transaktion det handlar om (prop. 2013/14:121 s. 114 och NJA 2020 s. 545).
Brottet näringspenningtvätt i 7 § penningtvättsbrottslagen utmärker sig på det sättet att det inte behöver bevisas att egendom härrör från ”brott eller brottslig verksamhet”, dvs. det behövs alltså inget förbrott för att bestämmelsen ska bli tillämplig. Det som straffbeläggs är i stället klandervärda risktaganden genom att någon uppsåtligen medverkar vid transaktioner som objektivt sett framstår som misstänkta. Ansvar för brott finns även om egendomen senare visar sig vara legitim.
Enligt första stycket i bestämmelsen innebär näringspenningtvätt att någon, i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 § (d.v.s. penningtvättssyfte). De centrala begreppen här utvecklas under respektive rubrik nedan.
Straffet för brottet är fängelse i högst två år.
Om brottet är grovt är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Om brottet är ringa är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms den som i annat fall än som anges i första stycket medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §.
Varje förvärv eller mottagande som sker under utövning av näringsverksamhet kan medföra ett ansvar, även om det endast är fråga om enstaka fall. För att en verksamhet ska anses bedrivas vanemässigt krävs en förhållandevis hög grad av upprepning. Vid bedömningen av om en verksamhet är av större omfattning tas hänsyn till bl.a. verksamhetens uppbyggnad samt vilken grad av organisation och struktur som präglar åtgärderna (prop. 2013/14:121 s. 114-115 och NJA 2022 s. 633). Om åtgärden som innebär ett klandervärt risktagande inte har skett vare sig i näringsverksamhet eller i verksamhet som bedrivits vanemässigt eller i större omfattning kan den vara straffbar som ett ringa brott.
Med ”medverkar till en åtgärd” avses den typen av penningtvättsåtgärder som beskrivs i 3 § penningtvättsbrottslagen. Se Åtgärder som ska ha företagits med egendom ovan.
Som nämnts ovan tar denna bestämmelse sikte på klandervärda risktaganden, d.v.s. att uppsåtligen medverka vid transaktioner som objektivt sett framstår som misstänkta och att ansvar för brott kan finnas även om egendomen senare visar sig vara legitim.
Uttrycket ”skäligen kan antas ” anger att det är omständigheterna under vilka åtgärderna har vidtagits som bör vara avgörande om det finns ett klandervärt risktagande. Eftersom en penningtransaktion i sig normalt inte kan anses som något misstänkt bör det i regel finnas någon kvalificerad omständighet för att en sådan transaktion skäligen ska kunna antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Faktorer som då kan ha betydelse är i vilket sammanhang som transaktionen genomförs, varför transaktionen genomförs samt med vem och på vilket sätt den utförs (prop. 2013/14:121 s. 115 samt NJA 2020 s. 545, NJA 2022 s. 42 och NJA 2022 s. 633).
De omständigheter som finns nämnda i 3 § ska vara vägledande även vid bedömning av om näringspenningtvätt ska bedömas som grovt (prop. 2013/14:121 s. 115-116 och NJA 2022 s. 42).
Brottet kan vara ringa om gärningen gäller en enstaka transaktion som inte avser något högre belopp.
Vidare kan det vara ett ringa brott när det klandervärda risktagandet utförts av någon utan att det skett i näringsverksamhet, vanemässigt eller i större omfattning. Det kan t.ex. vara fråga om en person som ställt ett konto till annans förfogande utan att det har skett vanemässigt eller i större omfattning (prop. 2013/14:121 s. 116 samt NJA 2020 s. 545 och NJA 2022 s. 633).
Försök, förberedelse och stämpling enligt 23 kap. BrB är straffbara för följande brottstyper i penningtvättsbrottslagen (8 § penningtvättsbrottslagen).
Vilka typer av gärningar som kan utgöra försök, förberedelse eller stämpling framgår av 23 kap. 1 och 2 §§ BrB.
Skatteverket har en skyldighet att anmäla brott enligt penningtvättsbrottslagen (18 kap. 8 § första stycket 7 SFF).