Bedömningen av vad som är armlängdsmässiga villkor vid transaktioner med immateriella tillgångar ger upphov till speciella frågeställningar om bl.a. jämförbarhet och lämplig prismetod. Det finns särskild vägledning att beakta vid bedömningen av transaktioner som rör överföring av immateriella tillgångar vilkas värde är högst osäkert vid transaktionstidpunkten och för prissättningen av svårvärderade immateriella tillgångar.

Innehållsförteckning

Allmänna principer vid transaktioner som omfattar immateriella tillgångar

Avsnitt D.1 i riktlinjerna tar upp vissa allmänna principer som ska beaktas i transaktioner som rör immateriella tillgångar (p. 6.110).

När man analyserar en transaktion som rör immateriella tillgångar är det viktigt att man beaktar vilka andra realistiska alternativ båda parterna har. En jämförbarhetsanalys som bara fokuserar på den ena sidan av transaktionen är ofta inte tillräcklig som underlag för utvärderingen av transaktioner som avser immateriella tillgångar (p. 6.111–6.112).

Även om man ska beakta båda parters perspektiv får den ena partens speciella affärsförhållande inte leda till ett utfall som är oförenligt med den andra partens perspektiv. Exempelvis kan en överlåtare inte förväntas acceptera ett pris för överlåtelsen av antingen samtliga eller vissa rättigheter till en immateriell tillgång som är mindre fördelaktig för överlåtare än dennes andra realistiska tillgängliga alternativ (inklusive att överlåta något överhuvudtaget), bara för att en viss närstående förvärvare saknar resurser för att effektivt utnyttja de överförda rättigheterna. På samma sätt förväntas inte en förvärvare acceptera ett pris för rättigheter i en eller flera immateriella tillgångar som skulle göra det omöjligt för förvärvaren att kunna förvänta sig vinster vid användning av de förvärvade rättigheterna till immateriella tillgångar i sin verksamhet. Ett sådant resultat skulle vara mindre gynnsamt för förvärvaren än dess realistiska tillgängliga alternativ att inte delta i transaktionen överhuvudtaget (p. 6.113).

Multinationella koncerner försöker normalt optimera sina resurser. Därför måste man se upp med situationer där det minimipris överlåtaren är beredd att acceptera överstiger det maximala pris förvärvaren är beredd att betala. Likaså i situationer när det finns påståenden om att användningen av en immateriell tillgång leder till att resurser inte utnyttjas på det mest effektiva sättet kan det vara nödvändigt att överväga om sådana påståenden överensstämmer med de verkliga omständigheterna i fallet. Det är viktigt att ta hänsyn till alla relevanta fakta och omständigheter för att korrekt identifiera och kartlägga den faktiska transaktionen som involverar immateriella tillgångar (p. 6.114).

Särskilda frågor som kan uppkomma vid överföring av immateriella tillgångar eller rättigheter till immateriella tillgångar

Avsnitt D.2 är ett komplement till kapitel I–III och övriga avsnitt i kapitel VI avseende vissa speciella frågor som uppkommer när det gäller överlåtelse och upplåtelse av immateriella tillgångar (p. 6.115).

Avsnittet tar upp följande frågor:

  • Jämförbarhet när det gäller immateriella tillgångar och nyttjanderätter till sådana.
  • Jämförelse av risker i fall som rör överlåtelse av immateriella tillgångar eller upplåtelse av nyttjanderätter till sådana.
  • Justeringar för jämförbarhet avseende överlåtelse av immateriella tillgångar eller upplåtelse av nyttjanderätter till sådana.
  • Användning av jämförelser från databaser.
  • Val av den mest lämpliga prismetoden i fall som rör överlåtelse av immateriella tillgångar eller upplåtelse av nyttjanderätter till sådana.
  • Ytterligare vägledning när det gäller prismetoder i fall som rör överlåtelse av immateriella tillgångar eller upplåtelse av nyttjanderätter till sådana.
  • Olika former av betalning.

Jämförbarhet när det gäller immateriella tillgångar och rättigheter till sådana

Eftersom immateriella tillgångar ofta är unika blir det viktigt att i jämförbarhetsanalysen beakta de unika egenskaper och specifika särdrag dessa tillgångar har. Exempel på sådana unika egenskaper och särdrag man kan behöva beakta är

  • om det finns någon ensamrätt att utnyttja rättigheten
  • omfattning och varaktighet av det rättsliga skyddet
  • eventuella geografiska begränsningar
  • beräknad livslängd för tillgången
  • vilket stadium i utvecklingen tillgången är i
  • eventuell rätt till framtida utveckling och uppdateringar av tillgången
  • förväntningar om framtida vinster.

I punkterna 6.118–6.127 utvecklas närmare vad man behöver tänka på när det gäller de olika faktorerna.

Jämförelse av risker i fall som rör överföring av immateriella tillgångar eller rättigheter till sådana

Följande typer av risker bör beaktas när man utvärderar om en transaktion är jämförbar eller inte, eller om immateriella tillgångar är jämförbara:

  • Risker relaterade till framtida utveckling av den immateriella tillgången.
  • Risker relaterade till att produkten blir omodern och att den immateriella tillgången förlorar värde.
  • Risker relaterade till intrång i den immateriella tillgången.
  • Risker kopplade till användning av tillgången (p. 6.128).

Justeringar för ökad jämförbarhet avseende överföring av immateriella tillgångar eller rättigheter till sådana

Principerna i punkterna 3.47–3.54 i kapitel III om justeringar för att öka jämförbarheten gäller även för transaktioner som rör immateriella tillgångar. Skillnader mellan olika immateriella tillgångar kan innebära betydande ekonomiska konsekvenser som kan vara svårt att justera för på ett tillförlitligt sätt. Om det inte är möjligt att göra tillförlitliga justeringar kan man behöva välja en annan prismetod (p. 6.129).

Användning av jämförelsetransaktioner från databaser

Det är viktigt att beakta jämförbarhet och möjligheten att göra justeringar när man letar efter jämförbara immateriella tillgångar och royaltynivåer i kommersiella databaser eller andra offentliga källor. Bl.a. måste man bedöma om det finns tillräckligt detaljerad information för att göra jämförelsen (p. 6.130).

Valet av mest lämpliga prismetod i transaktioner som rör överföring av immateriella tillgångar eller rättigheter till sådana

När man väljer den lämpligaste prismetoden måste man beakta

  • vilken typ av immateriell tillgång det rör sig om
  • svårigheter med att identifiera jämförbara oberoende transaktioner eller immateriella tillgångar
  • svårigheter med att använda vissa av prismetoderna i kapitel II.

Vid valet av lämpligaste prismetod är det viktigt att beakta de ekonomiska konsekvenserna av transaktionen och inte utgå från hur parterna rubricerat den (p. 6.132).

Alla faktorer som bidrar till värdeskapande ska beaktas och därför är det viktigt att inte utgå från att hela den återstående vinsten ska fördelas till den legala ägaren av den immateriella tillgången efter det att vissa rutinfunktioner ersatts (p. 6.133).

Avsnitt D.2.6 i kapitel VI handlar om val av lämplig metod vid överlåtelse och upplåtelse av immateriella tillgångar. Ett problem är ofta att det saknas tillförlitliga jämförbara oberoende transaktioner om de immateriella tillgångarna har unika egenskaper eller är så betydelsefulla att de bara överförs inom koncernen. Även i avsaknad av tillförlitliga jämförelsetransaktioner är det ofta möjligt att bestämma ett armlängdsmässigt pris eller andra villkor för transaktionen (p. 6.138).

Armlängdsprincipen innebär att man får försöka komma fram till det pris oberoende parter skulle ha kommit överens om under jämförbara omständigheter. Det gäller även om det är fråga om transaktioner eller strukturer som inte förekommer mellan oberoende parter. Om närstående företag använder transaktionsstrukturer som inte är typiska för transaktioner mellan oberoende företag kan effekten som dessa strukturer har på pris och villkor som skulle ha överenskommits mellan oberoende parter under jämförbara omständigheter behöva beaktas vid utvärdering av vinsten som skulle ha tillkommit respektive part om den varit armlängdsmässig (p. 6.140).

Ensidiga metoder såsom återförsäljningsprismetoden eller nettomarginalmetoden är normalt sett inte lämpliga för värdering av immateriella tillgångar. Immateriella tillgångar bör i vanliga fall inte heller värderas utifrån nedlagda kostnader (p. 6.141–6.142).

De metoder som mest sannolikt går att tillämpa när man ska prissätta transaktioner som rör immateriella tillgångar är marknadsprismetoden och vinstdelningsmetoden. Värderingstekniker kan vara användbara hjälpmedel. Ytterligare vägledning om vilka metoder som kan vara användbara i dessa situationer finns i avsnitten D.2.6.1.–D.2.6.4. i riktlinjerna (p. 6.145).

Tillämpning av marknadsprismetoden

Marknadsprismetoden kan vara svår att tillämpa eftersom det kan vara svårt eller omöjligt att hitta jämförbara tillgångar eller transaktioner (p. 6.146).

Om immateriella tillgångar förvärvats från en oberoende part och därefter överförs inom koncernen kan förvärvspriset (efter justeringar, inklusive justeringar för förvärvade tillgångar som inte överförts) användas som jämförelse. Även när immateriella tillgångar förvärvas indirekt genom aktieförvärv kan priset för aktierna ha betydelse för att bestämma det armlängdsmässiga värdet (p. 6.147).

Exempel 23 och 26 i bilagan (Annex) till kapitel VI avser tillämpningen av marknadsprismetoden.

Tillämpning av vinstdelningsmetoden

Ibland kan vinstdelningsmetoden vara en lämplig metod för transaktioner med immateriella tillgångar. Avsnitt C i kapitel II i riktlinjerna ska tillämpas även för dessa tillgångar (p. 6.148).

Vinstdelningsmetoden kan vara tillämplig i samband med försäljning av fullständiga rättigheter i immateriella tillgångar. I likhet med andra situationer när en transaktionsbaserad vinstdelningsmetod tillämpas är funktionsanalysen avseende parternas respektive funktioner, risker och tillgångar en väsentlig del av internprissättningsanalysen (p. 6.149).

Det föreslås också ibland att vinstdelningsmetoden kan vara tillämplig på överföringar av delvis utvecklade immateriella tillgångar. I en sådan analys undersöks ibland det relativa värdet av parternas bidrag till utvecklingen av immateriella tillgångar före och efter en överlåtelse av immateriella tillgångar i fråga. Ett sådant tillvägagångssätt kan innefatta ett försök att amortera överlåtarens bidrag till den delvis utvecklade immateriella tillgången över bidragets livslängd förutsatt att ingen vidareutveckling sker (p. 6.150).

Man bör vara försiktig med att tillämpa vinstdelningsmetoden för att fastställa uppskattningar av parternas bidrag till inkomstgenerering år efter överföringen eller en armslängdsmässig fördelning av framtida inkomster avseende delvis utvecklade immateriella tillgångar. Bidraget eller värdet av arbetet som utförts före överlåtelsen kan sakna samband med kostnaden för arbetet (p. 6.151).

Användning av värderingstekniker

När det inte går att hitta tillförlitliga jämförbara oberoende transaktioner kan värderingstekniker i vissa fall användas för att beräkna armlängdspriset för immateriella tillgångar. I synnerhet kan inkomstbaserade värderingstekniker som utgår från beräkningen av det diskonterade värdet av framtida inkomstströmmar eller kassaflöden från exploateringen av den immateriella tillgången vara användbara om de används på ett sätt som är lämpligt för situationen. Beroende på omständigheterna kan värderingstekniker användas av företag och skattemyndigheter antingen som en del i någon av de fem prismetoderna eller som ett verktyg för att komma fram till ett armlängdsmässigt pris (p. 6.153).

Det är nödvändigt att värderingstekniker används på ett sätt som är förenligt med armlängdsprincipen. Exempelvis måste parternas andra realistiska alternativ och fördelningen av risker beaktas (p. 6.154).

Det är viktigt att vara medveten om att vissa antaganden som ligger till grund för värderingen kan vara annorlunda för redovisningsändamål. Man ska därför vara försiktig med att acceptera värderingar som är gjorda för andra ändamål än internprissättning utan en grundlig genomgång av underliggande antaganden. Särskild försiktighet bör iakttas avseende värderingar av immateriella tillgångar i förvärvsanalyser (purchase price allocations) som görs för redovisningsändamål (p. 6.155).

Om värderingstekniker används med beaktande av det som sägs i riktlinjerna kan de vara ett användbart verktyg i internprissättningsanalysen när det saknas tillförlitliga jämförbara oberoende transaktioner (p. 6.156).

Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet ska det diskonterade värdet av kassaflödena avseende nyttjandet av den immateriella tillgången beakta båda parters perspektiv. En värdering utifrån överlåtarens och förvärvarens perspektiv kan då leda till ett spann av värden som det armlängdsmässiga priset hamnar inom (p. 6.157).

Exempel 27, 28 och 29 i bilagan (Annex) till kapitel VI handlar om tillämpningen av värderingstekniker.

Särskilt viktiga omständigheter att beakta vid tillämpning av nuvärdesmetoder baserade på prognosticerade kassaflöden

I punkterna 6.158–6.178 behandlas vissa omständigheter som särskilt bör beaktas när man tillämpar metoder som baseras på diskonterade värden av beräknade kassaflöden. Tillförlitligheten i beräkningen beror på tillförlitligheten i de antaganden och uppskattningar som den bygger på. Även om det finns viktiga faktorer att beakta kan tillämpningen av värderingstekniker, antingen som en del i någon av de fem prismetoderna eller som ett användbart verktyg, vara mer tillförlitlig än någon annan prismetod i situationer där det saknas jämförelser.

Exempel på omständigheter som måste beaktas när man använder metoder som bygger på diskonterade kassaflödesberäkningar är

  • tillförlitligheten i finansiella prognoser (p. 6.163–6.168)
  • antaganden om tillväxthastighet (p. 6.169)
  • diskonteringsränta (p. 6.170–6.173)
  • den immateriella tillgångens beräknade livslängd och eviga värde (terminal value) (p. 6.174–6.177)
  • antaganden om skatteeffekter för de berörda parterna (p. 6.178).

Olika former av betalning

Överföringar av immateriella tillgångar kan ske mot en engångsersättning eller mot periodiska betalningar. I sistnämnda fall kan det antingen vara fråga om avbetalningar med ett visst belopp eller betalningar som är beroende av omsättning, lönsamhet eller någon annan faktor. Principerna i avsnitt D.1.1 i kapitel I ska följas vid utvärdering av överenskommelser om formen för betalning (p. 6.179).

Olika former av betalning medför större eller mindre risk för den ena av parterna. Exempelvis innebär betalningar som är villkorade i förhållande till framtida försäljning eller vinst normalt sett högre risk för överlåtaren än en engångsbetalning vid överföringen eller en serie av fasta delbetalningar. Den betalningsform som väljs måste stämma överens med de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet, inklusive skriftliga avtal, faktiskt agerande samt förmågan hos parterna att bära och hantera de risker de förbundit sig till i och med den valda betalningsformen (p. 6.180).

Armlängdsmässig prissättning av transaktioner med immateriella tillgångar vars värde är högst osäkert vid transaktionstidpunkten

Immateriella tillgångar eller rättigheter till sådana tillgångar kan ha särdrag som försvårar sökandet efter jämförbara transaktioner vilket i sin tur kan göra det svårt att fastställa ett armlängdsmässigt värde vid transaktionstidpunkten. När värderingen av en immateriell tillgång eller rättigheter till en sådan vid transaktionstidpunkten är mycket osäker uppstår frågan hur ett armlängdspris bör bestämmas. Frågan bör lösas utifrån hur oberoende parter skulle ha agerat i en jämförbar transaktion. För att kunna fastställa ett sådant värde lämnas kompletterande vägledning i detta avsnitt till de principer som redan framgår av avsnitt D i kapitel I och i kapitel III (p. 6.181).

Beroende på olika omständigheter kan oberoende företag i en jämförbar situation exempelvis överväga att

  • ha avtal som inkluderar en prisjusteringsklausul (p. 6.183)
  • inkludera en tilläggsköpeskilling baserad på förutbestämda finansiella trösklar och utvecklingssteg (p. 6.183)
  • omförhandla prissättningen (p. 6.184).

Notera att detta avsnitt inte ska blandas ihop med avsnitt D.4 om s.k. svårvärderade immateriella tillgångar (hard-to-value intangibles) som avser en särskild kategori av immateriella tillgångar vars värde är högst osäkert vid transaktionstidpunkten.

Svårvärderade immateriella tillgångar, hard-to-value intangibles

I avsnitt D.4 i riktlinjerna behandlas en särskild kategori av immateriella tillgångar vars värde är högst osäkert vid transaktionstidpunkten. Dessa tillgångar benämns svårvärderade immateriella tillgångar, eller hard-to-value intangibles. Ibland används förkortningen HTVI för att beteckna denna grupp av tillgångar.

Anledningen till att avsnitt D.4 om svårvärderade immateriella tillgångar tagits med är för att man ansett det problematiskt med den informationsasymmetri som finns när det gäller dessa tillgångar. Skattemyndigheterna har av naturliga skäl ofta mycket liten möjlighet att få information om dessa tillgångar och transaktioner varför det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma tillförlitligheten i informationen som ligger till grund för prissättningen och därmed om prissättningen i sig är armlängdsmässig (p. 6.186).

I dessa situationer kan utfallet av en transaktion med en svårvärderad immateriell tillgång fungera som en indikation på om de antaganden som gjordes när villkoren för transaktionen fastställdes var armlängdsmässiga. Om skillnaderna mellan beräknat och faktiskt utfall inte beror på oförutsebara händelser kan orsaken vara att man inte har beaktat de omständigheter som borde ha beaktats vilket i sin tur har medfört att prissättningen inte är armlängdsmässig (p. 6.187).

Mot bakgrund av detta har man därför beskrivit ett tillvägagångssätt enligt vilket skattemyndigheterna får en möjlighet att justera priset, utan att för den skull tillämpa eftersyn, om det i efterhand visar sig att viss information borde ha beaktats vid prissättningen vid tidpunkten för transaktionen (p. 6.188).

Vad är en svårvärderad immateriell tillgång?

HTVI är immateriella tillgångar eller rättigheter till immateriella tillgångar där det vid transaktionstidpunkten saknas en jämförbar transaktion och finansiella prognoser eller antaganden för att värdera dessa tillgångar är högst osäkra (p. 6.189).

Kännetecken för transaktioner som rör HTVI

Transaktioner som rör överföring eller användning av en HTVI (enligt definitionen ovan) kännetecknas normalt sett av en eller flera av följande egenskaper:

  • Den immateriella tillgången är bara delvis utvecklad när den överförs.
  • Den immateriella tillgången förväntas inte bli kommersiellt exploaterad förrän flera år efter transaktionen.
  • Den immateriella tillgången är inte i sig en HTVI enligt definitionen men den är nära sammankopplad med andra immateriella tillgångar som är HTVI.
  • Den immateriella tillgången förväntas bli exploaterad på ett sätt som är nytt och där tidigare erfarenheter inte kan användas för prognoser.
  • Den immateriella tillgången som per definition är en HTVI överförs till ett närstående företag för en engångsbetalning.
  • Den immateriella tillgången används i samband med eller utvecklas inom ramen för ett kostnadsfördelningsavtal (CCA) eller liknande arrangemang (p. 6.190).

I sådana situationer kan en skattemyndighet överväga faktiska resultat (ex post) som presumtiva bevis om lämpligheten av den prissättning som avtalats (ex ante). Hänsyn till faktiska resultat (ex post) bör dock baseras på ett beslut att sådan bevisning är nödvändig att beakta för att bedöma tillförlitligheten av den information (ex ante) som prissättningen avser (p. 6.192).

Detta tillvägagångsätt, där skattemyndigheterna kan använda utfallet av en transaktion som sannolikhetsbevis för att bedöma tillförlitligheten i prissättningen, kan enligt punkten 6.193 inte tillämpas i följande fall:

  • Företaget tillhandahåller en noggrann beskrivning av vilka faktorer som beaktats i beräkningarna och tillförlitliga bevis för att skillnaderna i bedömningarna och utfall beror på händelser som inte kunde förutses eller händelser som kunde förutses och som faktiskt inträffade.
  • Det finns ett bilateralt eller multilateralt prissättningsbesked (APA) som omfattar den aktuella transaktionen.
  • Avvikelsen mellan prognoserna och faktiskt utfall påverkar ersättningen med högst 20 procent.
  • Det har gått fem år sedan HTVI kommersialiserades och förvärvaren först fick intäkter från oberoende parter och avvikelsen mellan prognoserna och faktiskt utfall under den perioden var högst 20 procent.

Ytterligare vägledning om HTVI

I bilaga II till kapitel VI i riktlinjerna finns ytterligare vägledning för skattemyndigheterna när det gäller tillämpningen av HTVI.

Vägledningen om HTVI är tänkt att vara ett verktyg för skattemyndigheterna, inom ramen för armlängdsprincipen, när det gäller den informationsasymmetri som råder avseende dessa tillgångar. Om de faktiska inkomsterna eller kassaflödena är väsentligt högre eller lägre än de förväntade inkomsterna eller kassaflödena som prissättningen baserades på, så anses skattemyndigheten ha sannolika bevis för att de beräknade inkomsterna eller kassaflödena som användes i den ursprungliga värderingen skulle ha varit högre eller lägre. Det är dock viktigt att beakta vad som var känt och vad som kunde ha förutsetts vid tidpunkten för transaktionen. Det är inte korrekt att basera en ändrad värdering på faktiska inkomster eller kassaflöden utan att också beakta sannolikheten för att inkomsterna eller kassaflödena skulle uppnås vid tidpunkten för transaktionen.

De särskilda egenskaper som karaktäriserar denna typ av immateriella tillgångar medför att det kan gå lång tid mellan överföringen av tillgångarna och tidpunkten när det faktiska resultatet visar sig. Skattemyndigheterna uppmanas dock att identifiera och agera på HTVI-transaktioner så snart som möjligt. Vägledningen om HTVI får inte användas för att åsidosätta normala revisionsprocedurer.

När man tillämpar bestämmelserna om HTVI kan en skattemyndighet behöva göra en inkomstjustering. Inkomstjusteringar som gäller HTVI behöver inte bara avse överlåtelsepriset utan kan även röra tillämpningen av alternativa prisstrukturer som avviker från den som skattebetalaren har använt. En sådan alternativ prisstruktur ska avspegla vad oberoende parter skulle kunna ha använt i en motsvarande situation för att beakta osäkerheten i värderingen av transaktionen. Det kan exempelvis handla om

  • milstolpesbetalningar
  • löpande royalty med eller utan variabla delar,
  • prisjusteringsklausuler
  • en kombination av föregående punkter.

Eftersom HTVI avser tillgångar där det inte finns några jämförbara transaktioner kan skattemyndigheterna inte förväntas underbygga ändringar i prisstrukturen genom att hänvisa till oberoende transaktioner som avser jämförbara immateriella tillgångar. Jämförelse kan i stället göras med hur oberoende företag brukar agera i motsvarande situationer inom samma bransch eller på marknaden i övrigt.

Tillämpningen av vägledningen avseende HTVI illustreras med två exempel.

Avslutningsvis skriver OECD att syftet med denna vägledning är att öka enhetligheten mellan länder när det gäller tillämpningen av riktlinjerna om HTVI och på så vis minska risken för ekonomisk dubbelbeskattning. I detta avseende nämner man möjligheten att söka prissättningsbesked (APA) samt möjligheten till ömsesidig överenskommelse (MAP) som erbjuds i skatteavtalen om dubbelbeskattning uppkommer.

Transaktioner som rör användning av immateriella tillgångar i samband med försäljning av varor eller tjänster

Avsnitt D.5 ger ytterligare vägledning för hur man tillämpar kapitel I–III i riktlinjerna i situationer där en eller båda parter i transaktionen använder immateriella tillgångar i samband med försäljning av varor eller tjänster men där det inte sker någon överföring av de immateriella tillgångarna.

Immateriella tillgångar som en jämförbarhetsfaktor i transaktioner som omfattar användning av immateriella tillgångar

Förekomsten av immateriella tillgångar kan ibland ge upphov till problem när man ska jämföra transaktioner mellan närstående parter med transaktioner mellan oberoende parter. Om testobjektet (tested party) använder immateriella tillgångar måste det beaktas vid jämförbarhetsanalysen. Men i många fall har även oberoende företag motsvarande immateriella tillgångar och i så fall är transaktionerna tillräckligt jämförbara (p. 6.199–6.200).

Man ska inte förkasta möjliga jämförelseobjekt på grund av några förmodade ospecificerade immateriella tillgångar eller förekomsten av eventuell goodwill (p. 6.202) .

Det är viktigt att identifiera om det används unika och värdefulla immateriella tillgångar (se definition i punkt 6.17). I så fall är transaktionerna eller företagen inte jämförbara.

Bestämma armlängdsmässigt pris för transaktioner som rör användningen av immateriella tillgångar i samband med försäljning av varor eller tjänster

När man ska bestämma det armlängdsmässiga priset på en transaktion där immateriella tillgångar används kan jämförbarhetsanalysen visa om det finns tillräckligt jämförbara transaktioner eller inte.

Om testobjektet inte använder unika och värdefulla immateriella tillgångar och det finns jämförbara transaktioner kan man normalt använda någon av de ensidiga prismetoderna d.v.s. marknadsprismetoden, återförsäljningsprismetoden, kostnadsplusmetoden eller nettomarginalmetoden (p. 6.205).

Om det inte finns jämförbara transaktioner kan vinstdelningsmetoden vara användbar om unika och värdefulla bidrag görs av båda parterna i transaktionen. Även prismetoder eller värderingstekniker som inte är beroende av jämförelser kan användas för att komma fram till de armlängdsmässiga villkoren i en transaktion som rör försäljning av varor eller tjänster där immateriella tillgångar används i samband med transaktionen (p. 6.209–6.212).