Immateriella tillgångar i svensk rättspraxis m.m.

Rättsfall: RÅ79 1:98, royaltybetalning

I rättsfallet prövades om det svenska bolaget F AB skulle medges avdrag för royaltybetalningar till ett schweiziskt koncernföretag (RÅ79 1:98). F AB bedrev år 1969 livsmedelsindustri i Sverige. Bolaget tillhörde N-koncernen i Schweiz. Under året betalade F AB ersättning till ett schweiziskt bolag, PF SA, för att ha utnyttjat vissa varumärken m.m. Varumärkena hade tidigare tillhört det svenska bolaget men hade överlåtits till det schweiziska bolaget utan ersättning. Skatteverket hävdade i domstolsprocessen, som gällde 1970 års beskattning, att det var uteslutet att ett företag skulle överlåta sina varumärken till ett helt utomstående företag utan ersättning och därigenom definitivt ge ifrån sig rättigheterna mot på förhand bestämda årliga utbetalningar för rätten att utnyttja varumärkena. Avdraget för den ersättning som bolaget hade betalat under 1969 skulle därför enligt Skatteverket återföras till beskattning.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg inte att beskattning skulle ske. Domstolen konstaterade bl.a. följande. Det är helt normalt att royalty utgår vid utnyttjande av någon annans varumärke eller liknande. Det kan i sig inte leda till en korrigering enligt korrigeringsregeln. Däremot kan man i princip göra en justering om en tillgång av det slaget överförs utan full betalning. Den inkomst som då skulle ha tagits upp till beskattning hos F AB skulle hänföras till det beskattningsår som omfattade tidpunkten för överlåtelsen av rättigheterna. Den tidpunkten var inte helt klarlagd i målet men verkar ha infallit någon gång under tiden 19 oktober 1966–1 januari 1968. Någon beskattning för det aktuella beskattningsåret 1969 kunde emellertid inte ske.

Skatteverkets kommentar till RÅ79 1:98

Det är uppenbart att oberoende företag inte skulle agera på det sätt som F AB gjorde i rättsfallet, nämligen att överlåta varumärkena utan ersättning och därefter betala full royaltyersättning för nyttjandet. Däremot är det inte säkert att slutsatsen hade blivit densamma som den som Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till om kapitel VI i riktlinjerna hade tillämpats. Högsta förvaltningsdomstolens uttalande om att det är helt normalt att royalty utgår vid utnyttjande av annans varumärke eller liknande och att detta inte kan medföra att korrigeringsregeln blir tillämplig, är ett förenklat synsätt sett i ljuset av kapitel I och VI i riktlinjerna.

Det är inte nödvändigtvis så att den legala ägaren till ett varumärke har rätt till all den inkomst och den avkastning som varumärket genererar. Inkomster och avkastning från immateriella tillgångar tillkommer i stället de företag som bidrar med de funktioner och kontrollerar de risker som hör ihop med utveckling, förbättring, underhåll, skydd och exploatering av tillgångarna (se punkterna 6.47–6.48 i riktlinjerna). Om det schweiziska företaget i RÅ79 1:98 inte bidrog i dessa avseenden skulle det inte vara berättigat till någon ersättning. Eftersom det inte ens betalat för varumärkena skulle det inte heller kunna ses som finansiär och därmed vara berättigat åtminstone till riskfri avkastning (jfr punkt 1.103 i riktlinjerna). Exempel 1 i bilagan (Annex) till kapitel VI visar en situation där den legala ägaren bara har rätt till ersättning för viss administration. Det går emellertid inte att utläsa av omständigheterna i detta mål vad som skulle kunna vara en korrekt prissättning mellan parterna.

Rättsfall: RÅ 1998 not. 213, uttagsbeskattning vid överföring av personal

RÅ 1998 not. 213, som gäller uttagsbeskattning och inte internprissättning, ger uttryck för ett synsätt som innebär att en överlåtelse av immateriella tillgångar kräver att det är fråga om mer typiska immateriella tillgångar, t.ex. tydliga rättigheter eller kunskaper som manifesterats på något sätt. Skatterättsnämnden uttalar att de anställda inte är en tillgång som kan avyttras.

Rättsfallet RÅ 1998 not. 213 beskrivs mer utförligt på sidan omstruktureringar.

Rättsfall: RÅ 1991 ref. 108, royaltybetalning

I rättsfallet prövades om det svenska bolaget S AB skulle medges avdrag för royaltybetalningar (RÅ 1991 ref. 108). S AB var ett fåmansbolag som betalade ett royaltybelopp till ett annat svenskt bolag som hade i huvudsak samma ägare. Ersättningen gällde användandet av varumärket S som var registrerat av det andra bolaget. Frågan i målet var om bryggeriaktiebolaget kunde medges avdrag med beloppet. Skatteverket ansåg inte att betalningen kunde ses som royalty på grund av att varumärket saknade värde eller hade ett mycket lågt värde vid avtalstillfället. Inte heller tyckte Skatteverket att betalningen var marknadsmässig eftersom bryggeriaktiebolaget själv hade upparbetat värdet på varumärket.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att frågan i målet var om betalningen kunde ses som en driftkostnad. I det låg ett krav på att betalningen skulle ha en marknadsmässig karaktär. Vidare konstaterade domstolen bl.a. att varumärket Spendrups hade haft ett ekonomiskt värde som i och för sig motiverade att en ersättning betalades. Den omständigheten att värdet på varumärket ursprungligen var obetydligt och att kostnaderna för märkets marknadsföring och inarbetande tagits av bryggeriaktiebolaget medförde ingen annan slutsats. Vid en samlad bedömning kom domstolen fram till att betalningen i betydande utsträckning varit marknadsmässig och att avdraget kunde godtas.

Skatteverkets kommentar till RÅ 1991 ref. 108

RÅ 1991 ref. 108 gällde en avdragsfråga i en situation med två svenska bolag. Det var således ingen internprissättningsfråga. Skatteverkets invändning i målet, som Högsta förvaltningsdomstolen inte godtog i sin bedömning, var att det var bryggeriaktiebolaget som hade upparbetat värdet på varumärket. I punkterna 6.76–6.78 och exempel 8–13 i bilagan (Annex) till kapitel VI i riktlinjerna tar man upp olika situationer där ett försäljningsbolag bidrar till att öka värdet på varumärken och andra immateriella tillgångar genom marknadsföringsåtgärder. En armlängdsmässig ersättning kan exempelvis vara en rätt till kompensation för sina marknadsföringsaktiviteter. Om avdragsfrågan i en internprissättningssituation hade kommit upp till prövning i dagens läge är det därför rimligt att anta att utgången i målet skulle ha blivit en annan (jfr nedan KRNS 2013-09-11 i mål nr 6885–6889-12).

Rättsfall från kammarrätterna: överlåtelse av immateriella tillgångar

Kammarrätten har i några mål avgjort frågan om korrigeringsregelns tillämpning vid överlåtelse av immateriella tillgångar (KRNG 2020-02-03, mål nr 1172-18 och 1173-18 respektive KRNG 2011-06-30, mål nr 2627-09). I 2011 års fall var det fråga om ett svenskt bolag som i samband med en omstrukturering hade överlåtit immateriella tillgångar till ett koncernbolag i Schweiz. Bland de överlåtna tillgångarna fanns en exklusiv världsomfattande licens att tillverka och sälja ett läkemedel samt ett antal pågående FoU-projekt.

Bolaget hade till stöd för sin prissättning lämnat in en värdering gjord av revisionsbolaget A där värdet på det svenska bolaget efter överlåtelsen (restbolaget) jämfördes med värdet på bolaget om det hade fortsatt att verka som ett fullfjädrat bolag (ursprungsbolaget). Dessa värden fastställdes genom en nuvärdesberäkning av de framtida kassaflödena i respektive enhet. Skillnaden i värde ansågs motsvara värdet av de immateriella tillgångar som överlåtits.

Skatteverket hade gjort en egen värdering av en marknadsmässig ersättning för enbart licensen att tillverka och sälja läkemedlet. I den värderingen beräknades nuvärdet av de framtida kassaflödena efter vad försäljningen av läkemedlet kunde förväntas ge, d.v.s. de inkomster som det svenska bolaget skulle gå miste om efter överlåtelsen av licensen. Det värde man fick fram översteg det pris som koncernbolagen hade kommit överens om för samtliga immateriella tillgångar. Skatteverket hade också gjort en beräkning beträffande de pågående FoU-projekten. I den beräkningen jämfördes nuvärdet av de beräknade kostnaderna för FoU-projekten med nuvärdet av de framtida intäkter som dessa projekt kunde förväntas leda till. Skatteverket menade att med det avkastningskrav som revisionsbolaget A använt i sin värdering översteg kostnaderna för projekten de intäkter som dessa kunde förväntas ge.

Till stöd för bedömningen åberopade Skatteverket även en värdering gjord av revisionsbolaget B vilken gjordes på uppdrag av Skatteverket. I likhet med revisionsbolaget A beräknade revisionsbolaget B värdet av de överlåtna tillgångarna genom en jämförelse mellan värdet av ursprungsbolaget och värdet av restbolaget. Revisionsbolaget B kom emellertid fram till ett väsentligt högre värde i sin värdering än vad revisionsbolaget A gjorde.

Kammarrätten ansåg att klart övervägande skäl talade för att revisionsbolaget B:s värdering gav ett rimligt armlängdsmässigt värde. Denna slutsats förstärktes av Skatteverkets värdering av licensen att tillverka och sälja läkemedlet, av Skatteverkets beräkning av FoU-projekten, samt av en utvärdering av utfallet av respektive revisionsbolags värderingar genom användande av multiplar.

Kammarrätten beaktade också storleken på de belopp som det svenska bolaget satsat på FoU under åren före överlåtelsen. Domstolen konstaterade att vid bristande proportionalitet och i avsaknad av förklaringar kan relationen mellan värdet på immateriella tillgångar och de summor som satsats på att utveckla dessa ge en indikation om att priset inte är marknadsmässigt. Kammarrätten menade vidare att de uppgifter som fanns i målet var otillräckliga för att förklara den till synes orimliga relationen mellan vad som hade investerats i FoU fram till överlåtelsen och det pris som sedan bestämts vid överlåtelsen av tillgångar, vilka inkluderade FoU-projekten.

Sammantaget ansåg kammarrätten att Skatteverket hade gjort tillräckligt sannolikt att marknadspriset på de tillgångar som överläts mellan koncernbolagen överstigit det avtalade priset med i vart fall den höjning som Skatteverket beslutat om. Skatteverket hade därför enligt domstolen haft grund för att beskatta det svenska bolaget på det sätt som skett.

I målet från den 3 mars 2020 var det fråga om överföring och prissättning av goodwill i samband med en intern överlåtelse av immateriella tillgångar (KRNG 2020-02-03, mål nr 1172-18 och 1173-18). Ett svenskt företag hade förvärvats av ett amerikanskt företag och åtta månader senare överfördes tillgångar i det svenska företaget till ett amerikanskt koncernföretag. Frågan var om goodwill också hade överförts och vad värdet på denna goodwill i så fall var. Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning att det fanns goodwill hänförlig till de överlåtna tillgångarna som borde ha beaktats vid överlåtelsen. När det gällde frågan om vilket värde denna goodwill skulle ha hade Skatteverket använt sig av samma värdering som koncernen använt för prissättningen av aktierna i det svenska företaget. Enligt kammarrätten kunde värdet på aktierna användas för att bestämma värdet på den goodwill som överförts. Domen kommenteras även på sidan Omstruktureringar i svensk rättspraxis m.m.

Även i en annan dom har kammarrätten ansett att en värdering av bolaget i samband med ett externt aktieförvärv kan ligga till grund för en efterföljande koncernintern verksamhetsöverlåtelse (KRNS 2020-03-24, mål nr 4775–4777-19). I detta mål hade ett svenskt företag köpts upp av ett amerikanskt företag. Skatteverket ansåg att det svenska företaget i samband med uppköpet hade omvandlats från ett fullfjädrat företag till en service provider och att verksamhet och rättigheter hade överförts till det amerikanska företaget. Kammarrätten delade Skatteverkets bedömning. Frågan var därefter vad armlängdspriset var för det som överförts. Kammarrätten konstaterade, i enlighet med Skatteverkets bedömning, att den köpeskilling som det amerikanska företaget hade betalat för aktierna i det svenska företaget var en rimlig utgångspunkt för beräkningen av det armlängdsmässiga priset. Denna dom kommenteras även på sidorna Omstruktureringar och Prismetoder i svensk rättspraxis.

Kammarrätten har prövat frågan om en överlåtelse av verksamhet inklusive immateriella tillgångar skett efter en multinationell koncerns förvärv av ett svenskt företag (KRNG 2024-02-22, mål nr 17-22). Det svenska företaget hade träffat ett avtal med sitt nyblivna amerikanska moderbolag om en licensiering av immateriella tillgångar. Kammarrätten ansåg att det var fråga om en genomgripande omstrukturering där det svenska företaget gått från att vara en självständig entreprenör till att tillhandahålla tjänster åt moderbolaget. Vidare fann kammarrätten att omstruktureringen inneburit att moderbolaget tagit över ansvaret och kontrollen över utvecklingen av de immateriella tillgångarna och tillhörande verksamhet. Det bedömdes inte sannolikt att avsikten med licensavtalet var att det skulle sägas upp, tillgångarna lämnas tillbaka och företaget återgå till att bedriva verksamhet och licensiera tillgångarna till externa parter. Sammantaget ansåg kammarrätten att kontrollen över de immateriella tillgångarna och med dessa tillhörande funktioner och risker tagits över av moderbolaget och att den transaktion som skulle ligga till grund för bedömningen av en armlängdsmässig ersättning var överföring av verksamhet inklusive immateriella tillgångar. Kammarrätten fann att förutsättningar för att tillämpa korrigeringsregeln förelåg och att det inte var en fråga om bedömning av rättshandlingarnas verkliga innebörd utan en korrekt identifiering och kartläggning av den faktiska transaktionen enligt OECD:s riktlinjer.

I samma mål var även fråga om prissättningen den överförda verksamheten. Koncernen hade vid beräkningen av den avtalade licensavgiften utgått från det externa förvärvspriset på aktierna men gjort justeringar för likviditetsrabatt, kontrollpremie och beräknade rutinvinster. Skatteverket ansåg att justeringar för likviditetsrabatt och kontrollpremie inte bidrog till bättre jämförbarhet och ett mer tillförlitligt resultat därför inte skulle ske. Vidare ansåg Skatteverket att avdraget för rutinvinster beräknats felaktigt. Kammarrätten delade Skatteverkets bedömning att justering för likviditetsrabatt och kontrollpremie inte skulle ske och gjorde ingen annan bedömning än Skatteverket gällande armlängdsmässigt pris.

Rättsfall från kammarrätterna: värdering av varumärken vid överlåtelse och beaktade av skatteeffekter m.m.

Kammarrätten har i ett avgörande tagit ställning till värdering av ett varumärke i samband med att det såldes vidare till ett annat koncernföretag (KRNS 2015-02-23, mål nr 7476–7477-13). Det svenska bolaget hade beställt en värderingsrapport av en revisionsbyrå och använt rapporten som underlag vid försäljningen. Värderingen gjordes enligt den s.k. Relief from Royalty-metoden. Skatteverket godtog de faktorer och antaganden som låg till grund för värderingen förutom att köparens skattemässiga avskrivningsfördel och den skattebelastning som drabbade säljaren inte hade beaktats. Skatteverket ansåg att det är otänkbart att en oberoende säljare inte skulle beakta den skatt som denne kommer att vara tvungen att betala. Säljarens utgångspunkt måste vara att denne vill ha värdet av tillgångarna efter det att skatt har betalats. En oberoende köpare skulle beakta de skatteeffekter som följer av möjligheten att göra avskrivningar på tillgångarna. Skatteverket ansåg också att både säljarens och köparens perspektiv måste beaktas och att resultatet av en tänkt förhandling borde bli att det överenskomna priset hamnar mitt emellan säljarens utgångspunkt och köparens utgångspunkt.

Kammarrätten ansåg att bolagets värderingsrapport kunde vara en utgångspunkt för beräkningen. Kammarrätten uttalade att vid en sådan värdering som den bolaget hade använt sig av, bör samtliga värden vara konsekvent bestämda på antingen netto- eller bruttobasis i förhållande till skatteeffekter. Enligt kammarrätten måste utgångspunkten vara att en hypotetisk oberoende köpare kommer att kunna dra fördel av skattemässiga avskrivningar. Det är därför felaktigt att inte beakta värdet av sådana avskrivningar. Ett tillägg för värdet av avskrivningsfördelen bör därför göras vid beräkningen av om priset är armlängdmässigt. Likaså måste man anta att en säljare vid sina beräkningar beaktar de skatteeffekter som en försäljning medför. Därför har båda parternas skattekonsekvenser betydelse för respektive parts kalkyler.

När skatteeffekterna beaktades uppkom ett spann mellan det pris köparen skulle vara beredd att betala och det pris säljaren skulle vara beredd att sälja för. Båda beloppen översteg det avtalade försäljningspriset och därför hade Skatteverket styrkt att det avtalade priset understeg vad som skulle ha avtalats mellan oberoende parter. Däremot ansåg kammarrätten att Skatteverket inte hade framfört tillräckligt starka skäl för att anse att något pris var mer sannolikt än det andra. Skatteverket hade därför inte gjort sannolikt att ett armlängdsmässigt pris skulle överstiga det lägsta av de båda beloppen. I målet var det fråga om eftertaxering (numera efterbeskattning).

Kammarrätten har tidigare avgjort ett annat mål som också gällde värdering av varumärke i samband med överlåtelse (KRNS 2014-02-26, mål nr 2360-13). Även där hade Relief from Royalty-metoden använts och även där gällde frågan om skatteeffekterna för säljare och köpare skulle beaktas vid beräkningen av ett armlängdsmässigt pris. I detta mål uttalade kammarrätten att ingen oberoende säljare skulle sälja en tillgång för ett pris som ger ett påtagligt sämre ekonomiskt utfall än att avstå från affären, om man inte är tvungen att sälja just då. Att uppskatta ett armlängdsmässigt pris som motsvarade den köpeskilling som en hypotetisk, oberoende köpare i Sverige skulle acceptera gav i vart fall inte ett för lågt värde. Mot bakgrund av bolagets situation hade ett fullt realistiskt alternativ varit att inte överlåta varumärket alls.

Kammarrätten har meddelat ytterligare en dom som gäller värdering av varumärken baserad på en nuvärdesberäkning av kassaflöden (KRNS 2015-09-16, mål nr 797-14). Även där kom kammarrätten fram till att skatteeffekterna för köpare och säljare skulle beaktas vid beräkningen av ett armlängdsmässigt pris.

Att parternas faktiska skatteeffekter, inklusive eventuella avskrivningsfördelar, ska beaktas vid bedömningen av den armlängdsmässiga prissättningen framfördes även av Kammarrätten i ett mål där relief from royalty-metoden hade använts för värderingen av ett varumärke (KRNG 2020-02-28, mål nr 1236-18).

Även i en senare dom från kammarrätten prövades frågan om skatteeffekterna för köpare och säljare skulle beaktas vid bedömning av armlängdsmässigt pris (KRNS 2022-02-24, mål nr 3890–3893-20). Ärendet gällde överlåtelse av varumärken och bolaget hade utifrån förvärvsanalysen när bolaget köptes upp gjort en värdering enligt relief from royalty-metoden. Förutom skatteeffekter hade Skatteverket även gjort justeringar av det prognosticerade kassaflödet med hänsyn till försäljningssiffror som var tillgängliga vid överlåtelsen av varumärkena. Kammarrätten ansåg att det fick vara närmast uteslutet att oberoende inte skulle ha använt de senaste försäljningssiffrorna vid värderingen av tillgångarna i samband med överlåtelsen. Enligt kammarrätten hade Skatteverket gjort en förhållandevis försiktig bedömning av vad som var ett armlängdsmässigt pris. Det som hade kommit fram om det lägsta pris ett oberoende företag hade varit berett att acceptera talade starkt för att det i vart fall inte hade kunnat understiga det priset. Vid sin bedömning beaktade kammarrätten särskilt att det inte fanns någonting i utredningen som tydde på att bolaget skulle ha befunnit sig i en svår finansiell situation eller varit i stort behov av att sälja varumärkena av någon annan anledning. Något skäl för att bestämma det armlängdsmässiga priset till något annat än det som Skatteverket gjort fanns enligt kammarrätten alltså inte.

Skatteverkets kommentar till KRNS 2022-02-24, mål nr 3890–3893-20, KRNG 2020-02-28, mål nr 1236-18, KRNS 2015-09-16, mål nr 797-14, KRNS 2015-02-23, mål nr 7476–7477-13 och KRNS 2014-02-26, mål nr 2360-13

De fem kammarrättsdomarna som refereras ovan ger stöd för Skatteverkets uppfattning att det är de faktiska skattemässiga effekterna, inklusive eventuella avskrivningsfördelar, som ska beaktas mellan den aktuella köparen och säljaren. Stöd för detta synsätt finns i punkt 6.178 i riktlinjerna. Eftersom båda parters perspektiv ska beaktas (jfr punkterna 6.111–6.112 i riktlinjerna) anser Skatteverket att de båda parternas förhandlingsposition bör påverka var priset hamnar i spannet mellan högsta och lägsta värde. Om säljaren har en stark förhandlingsposition och kan fortsätta att använda tillgången i en lönsam verksamhet så har denne kanske ingen anledning att gå ned särskilt mycket i pris. Ett armlängdsmässigt pris skulle förmodligen inte hamna på det lägsta värdet i en sådan situation.

I det överklagade beslutet i kammarrättens dom med mål nr 7476–7477-13 hade Skatteverket korrigerat värdet till en nivå mitt emellan det högsta och lägsta värdet i spannet. I de överklagade besluten i kammarrättens domar med mål nr 797-14 och 2360-13 samt 3890–3893-20 hade Skatteverket däremot korrigerat till det lägsta värdet i spannet. Argumentationen i alla processerna har dock förts utifrån den princip som nämns ovan.

Skatteverket anser inte att de fem kammarrättsdomarna ger stöd för att ett armlängdsmässigt pris alltid ska ligga på det lägsta värdet i ett spann. Vilken nivå det bör hamna på beror emellertid på Skatteverkets möjlighet att göra sannolikt att det armlängdsmässiga priset ligger högre än det lägsta värdet i spannet.

Rättsfall från kammarrätterna: ersättning för varumärken

Kammarrätten har i ett annat avgörande haft att ta ställning till hur licensintäkter för varumärken i en koncern skulle fördelas mellan ett svenskt och ett brittiskt koncernbolag (KRNG 2013-02-22, mål nr 4467-12, 4468-12).

Det svenska bolaget, som förvärvats av en brittisk koncern, var tidigare moderbolag i en av världens största koncerner i sin bransch. Bolaget hade bedrivit nästan all FoU-verksamhet inom koncernen och ägde i princip alla koncernens varumärken. I samband med en större koncernintern omstrukturering beslutades att ett globalt huvudkontor skulle etableras hos ett brittiskt koncernbolag. Flera gemensamma funktioner flyttades dit, framför allt inom ekonomi, juridik och marknadsföring. Inkluderat i detta var även de centrala marknadsföringsfunktionerna inklusive koncernens varumärkeshantering.

Det brittiska koncernbolaget hade utfört vissa värdeskapande funktioner avseende varumärkena samt haft kostnader för marknadsföring och kommunikation i samband med denna varumärkeshantering och frågan var nu hur ersättningen för dessa varumärken skulle fördelas mellan det svenska och det brittiska bolaget.

Enligt Skatteverkets uppfattning skulle det brittiska bolaget få ersättning för sina kostnader för varumärkeshanteringen med ett vinstpåslag på 7,5 procent. Resterande del av intäkterna skulle komma det svenska bolaget till del eftersom det var detta bolag som var ägare till koncernens varumärken. Kammarrätten godtog emellertid inte denna inkomstfördelning utan ansåg att det brittiska bolaget skulle ha rätt till 25 procent av licensintäkterna medan resterande 75 procent skulle fördelas till det svenska bolaget. Kammarrättens motivering till denna fördelning var att det brittiska bolaget hade utfört värdeskapande funktioner när det gällde varumärkesstrategin och marknadsföringsaktiviteterna. Det hade även haft vissa kostnader för varumärket.

Skatteverkets kommentar till KRNG 2013-02-22, mål nr 4467-12, 4468-12

Kammarrättens dom visar att även ett bolag som inte är legal ägare till varumärken kan få del av licensintäkter för nyttjandet av varumärken genom att bygga upp en affärsmässig och utarbetad varumärkesstrategi. Kammarrätten har dock inte godtagit att några års arbete med sådan varumärkesstrategi och marknadsföringskostnader ensamt har byggt och bidragit till värdet av varumärket. Även det mångåriga arbetet med forskning och utveckling, processer och kundsupport har av domstolen ansetts vara en del i skapandet av värdet på varumärket. Domstolen har däremot inte ansett att den marknadsföring som utförts lokalt före omstruktureringen på något markant sätt bidragit till att varumärkets värde ökat.

Rättsfall från kammarrätterna: avdrag för royalty

Kammarrätten har i ett avgörande prövat frågan om avdrag för royalty till ett utländskt koncernbolag (KRNS 2013-09-11, mål nr 6885–6889-12). I detta mål var det utländska koncernbolaget legal ägare till de patent som det svenska bolaget skulle betala royalty för. Skatteverket medgav dock inte avdrag för hela royaltybeloppet eftersom det svenska bolaget hade varit med och utvecklat en del av dessa patent och därmed stått för en del av kostnaderna för patenten.

Kammarrätten ansåg att Skatteverket hade uppfyllt beviskraven för att royaltybetalningarna avvek från vad som skulle ha avtalats mellan oberoende företag och medgav därför bara avdrag för en del av royaltybetalningarna. I målet prövades också frågan om värdeminskningsavdrag när det svenska bolaget förvärvade hela patentportföljen. Eftersom det inte hade gjorts någon värdering av patentportföljen ansåg inte kammarrätten att Skatteverket hade gjort sannolikt att det varit fråga om en felprissättning vid förvärvet.

Skatteverkets kommentar till KRNS 2013-09-11, mål nr 6885–6889-12

Även detta mål visar att den som är legal ägare till immateriella tillgångar (i detta fall patent) inte har en automatisk rätt till royaltyersättning, oavsett hur omständigheterna ser ut i övrigt. Det är inte armlängdsmässigt att bolag som har haft kostnader för utveckling av de immateriella tillgångarna även ska betala royalty för att få nyttja dem.