En omstrukturering kan innebära att något av värde förs över som exempelvis materiella tillgångar, immateriella tillgångar eller ongoing concern för vilka en armlängdsmässig ersättning behöver bestämmas. När omstruktureringen omfattar uppsägning eller omförhandling av avtalsförhållanden uppkommer frågan om gottgörelse ska lämnas till den omstrukturerade parten.
Multinationella koncerner är fria att organisera sin verksamhet som de vill. En skattemyndighet kan inte bestämma vare sig hur koncernen ska strukturera verksamheten eller var enheterna ska placeras. Ibland kan skattemässiga skäl vara en anledning till en viss vald struktur. En skattemyndighet har emellertid rätt att bestämma de skattemässiga konsekvenserna av strukturen och kan under vissa förutsättningar justera inkomsten för ett företag (p. 9.34).
Vid omstruktureringar inför koncerner ofta affärsmodeller som är svåra, om ens möjliga, att finna bland oberoende företag. Det kan därför vara svårt att jämföra koncernföretags transaktioner med oberoende företags transaktioner. Koncerner kan dra fördel av just det faktum att de är koncerner som kan arbeta på ett integrerat sätt genom exempelvis globala distributionskedjor (supply chains) eller centraliserade funktioner som inte är möjliga att hitta mellan oberoende företag. Att det saknas jämförbara företag innebär emellertid inte att affärsmodellen är i strid med armlängdsprincipen. Man måste försöka prissätta de omstrukturerade transaktionerna utifrån hur de har identifierats och kartlagts. En skattemyndighet ska inte bortse från (disregard) delar av eller hela omstruktureringen eller ersätta den med andra transaktioner om inte någon av de exceptionella omständigheter föreligger som anges i p. 1.142. I de fallen kan vägledningen i avsnitt D.2 i kapitel I vara tillämplig. Den struktur som i så fall ersätter den valda strukturen ska så nära som möjligt överensstämma med den faktiskt genomförda transaktionen för att nå ett kommersiellt rationellt resultat som skulle ha gjort det möjligt för parterna att komma fram till ett pris som båda hade kunnat acceptera vid den tidpunkt då arrangemanget ingicks (p. 9.35).
När man bedömer om omstruktureringen är ekonomiskt rationell, enligt den vägledning som finns i avsnitt D.2 i kapitel I om icke-erkännande (non-recognition), kan frågan uppkomma om man ska se till varje transaktion isolerat eller om man ska göra en bredare analys och även se till andra ekonomiskt relaterade transaktioner. Normalt sett är det mer lämpligt att se till affärsmässigheten av en omstrukturering som helhet (p. 9.36).
Det kan finnas affärsmässiga skäl för en koncern att göra en omstrukturering. Men det är här värt att upprepa att enligt armlängdsprincipen ska företagen i en koncern behandlas som separata enheter snarare än som sammansatta delar av en hel affärsverksamhet (jfr p. 1.6 i riktlinjerna). Från ett internprissättningsperspektiv är det därför inte tillräckligt att en omstrukturering är fördelaktig ur koncernens synvinkel. Åtgärderna ska vara armlängdsmässiga för varje enskilt företag. Av denna anledning måste man beakta varje enskilt företags rättigheter, tillgångar, förväntade fördelar från åtgärderna och realistiska alternativ till omstruktureringen. När en omstrukturering är ekonomiskt rationell för koncernen som helhet förväntas det att en korrekt prissättning gör omstruktureringen armlängdsmässig för varje enskilt koncernföretag som omfattas (p. 9.37).
Att en omstrukturering kan vara motiverad av skattemässiga skäl innebär inte i sig att omstruktureringen inte är armlängdsmässig eller att man ska underkänna hur parterna har karaktäriserat de genomförda transaktionerna. Men skattefördelar på koncernnivå avgör inte om armlängdsprincipen är uppfylld i förhållande till ett enskilt företag som har påverkats av omstruktureringen (p. 9.38).
Avsnitten D.1 och D.2 i riktlinjerna behandlar frågor om omfördelning av risker och vinstpotential i samband med en omstrukturering och när ersättning ska utgå för sådana förändringar.
Ett oberoende företag får inte nödvändigtvis kompensation när en förändring av dess affärsförhållanden resulterar i en minskad vinstpotential eller minskade förväntade framtida vinster. Armlängdsprincipen kräver inte heller att kompensation betalas bara för att ett företags förväntade vinst minskar. När man tillämpar armlängdsprincipen vid omstruktureringar måste man bedöma om det har skett en överföring av något av värde (en tillgång eller en verksamhet). Likaså måste man bedöma om ett avtalsförhållande har upphört eller väsentligen omförhandlats. Om så är fallet blir nästa fråga om denna överföring eller avslutande eller omförhandling av avtal skulle ha kompenserats på något sätt mellan oberoende företag under jämförbara förhållanden (p. 9.39).
I riktlinjerna innebär begreppet ”vinstpotential” (profit potential) ”förväntade framtida vinster” (expected future profits). Ibland kan det även innefatta förluster. När det gäller omstruktureringar avser begreppet vinstpotential inte endast de vinster eller förluster som skulle ha uppkommit om förhållandena före omstruktureringen hade bestått i all evighet. Å ena sidan ska en enhet som inte har några identifierbara rättigheter eller tillgångar vid tidpunkten för omstruktureringen inte ha någon kompensation för förlorad vinstpotential. Å andra sidan kan en annan enhet med betydande rättigheter och andra tillgångar vid tidpunkten för omstruktureringen ha en betydande vinstpotential som måste ersättas (p. 9.41).
För att kunna avgöra om omstruktureringen ska medföra någon form av kompensation är det viktigt att förstå omstruktureringen och de förändringar som skett, vilka affärsmässiga motiv och vilken förväntad nytta som ligger bakom omstruktureringen samt vilka andra realistiska alternativ som parterna har haft(p. 9.42).
Allmän vägledning om internprissättningsaspekter på risker finns i avsnitt D.1.2.1 i kapitel I. Den ska användas när man analyserar den omfördelning av risk som följer av en omstrukturering och som avgör om den part som allokerats risken efter en omstrukturering också är den part som kontrollerar risken och har den finansiella kapaciteten att bära risken (p. 9.43).
I avsnitt D.2 ges i punkterna 9.44 till 9.47 exempel på olika faktorer som kan avgöra om en fullfjädrad tillverkare skulle vilja övergå till att bli en kontraktstillverkare eller välja ett annat realistiskt alternativ.
Avsnitten E.1 till E.3 i riktlinjerna behandlar några typiska överföringar som kan förekomma i en omstrukturering: överföring av materiella tillgångar, överföring av immateriella tillgångar och överföring av verksamhet (ongoing concern).
En omstrukturering kan innebära en gränsöverskridande överföring av materiella tillgångar från ett företag i koncernen till ett annat. Vid en övergång från en affärsmodell till en annan är det vanligt att lagertillgångar i form av råvaror och färdiga produkter överförs från en tidigare fullfjädrad tillverkare eller distributör till dess nya principal. Frågan är hur sådana materiella tillgångar ska värderas enligt armlängdsprincipen.
Hur lagertillgångar ska behandlas vid en omstrukturering är sannolikt något som skulle beaktas mellan oberoende parter när avtalsvillkoren bestäms för hela affären. Lagertillgångarna måste analyseras som en del i arbetet med att identifiera och kartlägga de faktiska transaktionerna. En omständighet som också behöver analyseras är hur riskerna ska hanteras som är kopplade till tillgångarna och hur man undviker att beakta dem två gånger, d.v.s. att den part som får färre risker inte får ett pris som beaktar de risker som den parten inte längre har (p. 9.54).
Överföring av immateriella tillgångar väcker svåra frågor både när det gäller att identifiera de överförda tillgångarna och att värdera dem. Identifieringen kan vara svår eftersom alla värdefulla immateriella tillgångar inte är legalt skyddade och registrerade, eller återfinns i räkenskaperna. Immateriella tillgångar av betydelse kan bestå av
En viktig del av en omstruktureringsanalys är att identifiera eventuella värdefulla immateriella tillgångar som överförts, om oberoende parter skulle ha betalat ersättning för en sådan överföring samt vad det armlängdsmässiga värdet i så fall är av sådana överförda tillgångar (p. 9.55).
När man bestämmer det armlängdsmässiga priset för en överföring av immateriella tillgångar ska man beakta den vägledning som ges i avsnitt D.1 i kapitel VI. Priset på en immateriell tillgång påverkas av flera faktorer som t.ex. de förväntade fördelarna från exploateringen av den immateriella tillgången, tillgångens natur och de restriktioner som kan vara sammankopplade med den, omfattningen, det legala skyddet och andra särskilda bestämmelser som kan höra till tillgången. Restriktioner som kan vara sammankopplade med tillgången kan till exempel vara
En värdering av immateriella tillgångar är ofta komplicerad och osäker. Den generella vägledningen om immateriella tillgångar och kostnadsfördelningsavtal i kapitel VI och VIII i riktlinjerna är tillämplig även när det gäller omstruktureringar (p. 9.56).
Omstruktureringar medför ibland överföring av immateriella tillgångar till ett utländskt koncernföretag som fungerar som principal eller som central ägare av koncernens immateriella tillgångar. Ibland fortsätter överlåtaren att använda tillgångarna men gör det i en annan egenskap som t.ex. licenstagare eller service provider. Det är viktigt att komma ihåg, i enlighet med vad som anges i kapitel VI, att den legala äganderätten till en immateriell tillgång inte i sig ger någon rätt att i slutändan behålla avkastningen från exploateringen av denna tillgång (se vidare p. 6.42 i riktlinjerna). Av den anledningen behöver inte en ändring av det legala ägandet av en immateriell tillgång i samband med en omstrukturering påverka vilken part som ska ha rätt till avkastningen från tillgången (p. 9.57).
Armlängdsprincipen kräver en utvärdering av de avtalade villkoren för varje företag. Bara för att centraliseringen av immateriella tillgångar kan vara motiverad av sunda affärsmässiga skäl på koncernnivå behöver det inte innebära att överföringen är armlängdsmässig från både överlåtarens och mottagarens perspektiv (p. 9.59).
När en omstrukturering innebär att ett företag överför den legala äganderätten till sina immateriella tillgångar till ett utländskt närstående företag men överlåtaren fortsätter att utnyttja de överförda tillgångarna även efter omstruktureringen måste villkoren för överföringen bedömas från både överlåtarens och mottagarens perspektiv. För att bedöma den armlängdsmässiga ersättningen för efterföljande ägande, kontroll och exploatering av de överförda immateriella tillgångarna ska parternas utförda funktioner, användning av tillgångar samt burna risker i förhållande till de immateriella tillgångarna beaktas. I synnerhet ska kontroll över risker och kontroll över funktioner som avser utveckling, förbättring, underhåll, skydd eller exploatering av de immateriella tillgångarna analyseras (p. 9.60).
När omstruktureringen innebär en överföring av en immateriell tillgång som följs av ett nytt arrangemang varigenom den som överlåtit tillgången fortsätter att använda tillgången bör hela det kommersiella arrangemanget mellan parterna granskas för att korrekt identifiera och kartlägga transaktionen. Om ett oberoende företag skulle överföra en tillgång som företaget har för avsikt att fortsätta använda, är det sannolikt att företagen skulle komma överens om den framtida användningen (t.ex. genom ett licensavtal) redan vid överföringen. Inte sällan bestäms storleken på ersättningen för den överförda tillgången utifrån den tänkta framtida användningen av tillgången (p. 9.61).
Vid en omstrukturering kan särskilda svårigheter uppkomma om hur man bestämmer det armlängdsmässiga priset på en överföring av immateriella tillgångar vars värde vid överföringen är högst osäkert. Såväl myndigheter som företag bör lösa frågan utifrån hur oberoende företag skulle ha agerat under jämförbara förhållanden. Som stöd för detta finns vägledning i avsnitt D.3 i kapitel VI i riktlinjerna. Om de immateriella tillgångar som överförs kan definieras som svårvärderade immateriella tillgångar (hard-to-value intangibles) är den vägledning som ges i avsnitt D.4 i kapitel VI tillämplig (p. 9.62).
När ett fullfjädrat företag omvandlas till ett lågriskföretag uppkommer frågan om omvandlingen medför att värdefulla lokala immateriella tillgångar eller rättigheter till immateriella tillgångar överförs till ett annat företag i koncernen eller om sådana tillgångar stannar kvar i företaget även efter omvandlingen. Om tillgångar eller rättigheter överförs behöver man utreda vad dessa tillgångar eller rättigheter består av och vilket värde de har (p. 9.64).
Vid en omvandling av en fullfjädrad distributör till lågriskdistributör eller kommissionär kan det vara särskilt viktigt att undersöka om distributören har utvecklat lokala marknadsrelaterade immateriella tillgångar under åren före omstruktureringen. Om det finns sådana tillgångar och dessa har överförts till ett annat koncernföretag är armlängdsprincipen tillämplig för att bestämma om överföringen ska ersättas och i så fall storleken på ersättningen baserat på hur överföringen hade kompenserats mellan oberoende företag. I detta avseende ska det uppmärksammas att överlåtaren inte bara ska kompenseras för den överförda immateriella tillgången som sådan utan kan också ha rätt till ersättning om denne part fortsätter att utföra någon eller några av funktionerna relaterade till utveckling, förbättring, underhåll, skydd eller exploatering av tillgången (de s.k. DEMPE-funktionerna). Se vidare avsnitt B.2.1 i kapitel VI i riktlinjerna.
Å andra sidan, om sådana lokala immateriella tillgångar finns kvar i det omstrukturerade företaget, ska dessa tillgångar beaktas vid funktionsanalysen efter omstruktureringen. De kan följaktligen påverka valet av prismetod och tillämpningen av prismetoden på närstående transaktioner efter omstruktureringen (p. 9.65).
När värdefulla avtalsrättigheter överförs mellan koncernföretag ska de ersättas armlängdsmässigt. Det innebär bland annat att man ska ta hänsyn till värdet av rättigheterna både från överlåtarens och mottagarens perspektiv (p. 9.66).
Det kan vara svårt att bedöma hur man ska hantera en situation där en part självmant avslutar ett avtal som inneburit vissa förmåner för att tillåta ett utländskt närstående företag att träda in i samma avtal och få fördelarna av vinstpotentialen som hör ihop med avtalet.
Anta att ett företag, A, har värdefulla långtidskontrakt med oberoende kunder som har betydelsefull vinstpotential för A. Anta att A frivilligt avslutar dessa avtal under sådana omständigheter att kunderna är förpliktigade att ingå liknande avtal med företag B som A är i intressegemenskap med. Som en konsekvens av detta tillhör avtalsrättigheterna med tillhörande vinstpotential nu i stället företag B. Det skulle kunna vara fråga om en överföring av värdefulla avtalsrättigheter från A till B som ska ersättas armlängdsmässigt om
Omstruktureringar innebär ibland att det sker en överföring av en ekonomiskt integrerad affärsverksamhet, en s.k. ongoing concern. En överföring av en ongoing concern innebär i detta sammanhang en överföring av tillgångar sammankopplade med förmågan att utföra vissa funktioner och bära vissa risker.
Värderingen av en ongoing concern ska återspegla alla de värdefulla delar som skulle ha ersatts av oberoende parter under jämförbara förhållanden. Se vidare avsnitt A.4.6 i kapitel VI angående detta. Om t.ex. en affärsverksamhet överförs som bl.a. innehåller en avdelning med forskningsresurser och erfaren forskningspersonal, ska värderingen av en sådan ongoing concern även återspegla värdet av såväl avdelningen som den samlade personalstyrkan (assembled workforce). För en diskussion om den internprissättningsmässiga behandlingen av den samlade personalstyrkan, se avsnitt D.7 i kapitel I (p. 9.68).
Den armlängdsmässiga ersättningen vid en överföring av en ongoing concern behöver inte vara densamma som summan av värdet av varje enskild tillgång som överförs. När en överföring består av flera sammanhängande tillgångar, risker eller funktioner kan det bli nödvändigt att göra en gemensam värdering av dessa för att få fram det mest tillförlitliga armlängdsmässiga priset för den överförda verksamheten. Värderingsmetoder som används vid förvärv mellan oberoende företag kan ibland vara användbara för att värdera en överföring av en ongoing concern mellan närstående företag. Vägledning om värderingstekniker för transaktioner som involverar överföring av immateriella tillgångar finns i avsnitt D.2.6.3 i kapitel VI (p. 9.69).
Alla omstruktureringar medför inte att överlåtaren förlorar en förväntad framtida vinst. I vissa situationer kan det vara så att överlåtaren genom omstruktureringen räddas från sannolika förluster och ibland kan en omstrukturering vara ett bättre alternativ än att helt lägga ner verksamheten (p. 9.71).
Frågan är om mottagaren ska kompenseras av överlåtaren för övertagandet av en förlustbringande verksamhet. Svaret beror på om en oberoende part under jämförbara förhållanden hade varit villig att betala för att bli av med den förlustbringande verksamheten eller om företaget hade övervägt andra alternativ som exempelvis att lägga ner verksamheten. Ett exempel på när ett oberoende företag skulle kunna vara villigt att betala för att bli av med en förlustbringande verksamhet är när kostnaderna för att lägga ner verksamheten överstiger kostnaderna för att betala en mottagare för att försöka ställa om verksamheten (p. 9.72).
Det kan också vara så att en förlustbringande verksamhet behålls om den medför fördelar för koncernen som helhet. I ett sådant fall väcks frågan om det företag som upprätthåller den förlustbringande verksamheten ska bli kompenserat av de företag som tjänar på att den upprätthålls (p. 9.73).
Vid outsourcing kan det hända att ett företag frivilligt bestämmer sig för att genomföra en omstrukturering och bära de kostnader som denna medför i utbyte mot förväntade besparingar. Exempelvis kan ett företag som tillverkar och säljer produkter i ett högkostnadsland välja att outsourca tillverkningen till ett koncernföretag i ett lågkostnadsland. Oberoende företag kräver inte nödvändigtvis uttrycklig kompensation från mottagaren om de förväntade besparingarna är större än kostnaderna för omstruktureringen (p. 9.74).
I avsnitt F i riktlinjerna behandlas frågan om den omstrukturerade enheten bör kompenseras, i form av gottgörelse, för att avtal sägs upp eller väsentligen omförhandlas oavsett om detta innebär att någonting av värde har överförts (p. 9.75).
Med gottgörelse menas i detta avseende varje form av kompensation som betalas för nackdelar som drabbar det omstrukturerade företaget, oavsett om denna gottgörelse sker i form av
Uppsägning eller omförhandling av avtalsförhållanden innebär normalt sett förändringar i risker och funktioner mellan parterna med följden att fördelningen av vinstpotentialen förändras. När ett avtalsförhållande avslutas eller omförhandlas i betydande omfattning kan det omstrukturerade företaget lida skada i form av kostnader och förlorad vinstpotential. I dessa situationer uppstår frågan om det är armlängdsmässigt att någon form av gottgörelse ska betalas till det omstrukturerade företaget och i så fall hur gottgörelsen ska bestämmas (p. 9.76).
När uppsägning eller omförhandling av avtalsförhållanden involverar en överföring av någonting av värde finns vägledning i avsnitt E i riktlinjerna (p. 9.77).
Det är inte per automatik så att alla uppsägningar eller väsentliga omförhandlingar av avtalsförhållanden ger rätt till armlängdsmässig gottgörelse. För att avgöra om oberoende parter skulle ha avtalat om gottgörelse måste man korrekt identifiera och kartlägga de faktiska transaktionerna såväl före som efter omstruktureringen (baserat på vägledningen i avsnitt D.1 i kapitel I och avsnitt B.1 i kapitel IX) samt parternas realistiska och tillgängliga alternativ (p. 9.78).
När transaktionerna har identifierats och kartlagts och parternas realistiska alternativ bedömts bör följande aspekter beaktas:
Tillämplig lagstiftning på det affärsrättsliga området eller rättspraxis kan ibland ge nyttig information om rättigheter och villkor vid uppsägning av olika typer av avtalsförhållanden. Informationen kan vara till hjälp vid bedömningen av om villkoren är armlängdsmässiga när avtal sägs upp eller inte förnyas. I sådana bestämmelser kan det framgå att den uppsagda parten har rätt att kräva gottgörelse i en domstolsprocess oberoende av vad som anges i avtalet. Ett koncernföretag inleder dock troligtvis inte en process mot ett annat koncernföretag. Villkoren för uppsägning kan därför skilja sig från de villkor som skulle ha avtalats mellan oberoende företag under jämförbara förhållanden (p. 9.80).
Den korrekta identifieringen och kartläggningen av en faktisk transaktion kommer att klargöra om en klausul om gottgörelse finns på plats när avtalsförhållandet sägs upp, inte förnyas eller omförhandlas. Utgångspunkten blir sedan hur denna utformats. När avtalsförhållandena är skriftliga ska man börja med att analysera om parterna iakttagit villkoren för t.ex. uppsägningstid och om avtalet innehåller någon bestämmelse om gottgörelse. Det faktum att ett avtal saknar en klausul om rätt till gottgörelse innebär inte nödvändigtvis att avtalet är armlängdsmässigt (p. 9.81).
När det har fastställts att det finns eller saknas en klausul om gottgörelse till det omstrukturerade företagets fördel vid uppsägning eller när avtal inte förnyas eller väsentligen omförhandlas ska analysen därefter fokusera på om det är armlängdsmässigt. Den centrala frågeställningen vid bedömningen av armlängdsmässigheten är om oberoende parter under jämförbara förhållanden hade avtalat om gottgörelse eller inte. Om det finns information om jämförbara transaktioner mellan oberoende parter kan dessa tjäna som vägledning för vad som är armlängdsmässigt (p. 9.82).
Om det inte finns någon information om jämförbara oberoende transaktioner ska man bedöma hur oberoende parter hade agerat utifrån de rättigheter och andra tillgångar parterna har vid tidpunkten när avtalet ingås och när det sägs upp eller omförhandlas. Analysen kan också innefatta en undersökning av respektive parts realistiskt tillgängliga alternativ (p. 9.84).
För att bedöma om villkor för ett arrangemang i förhållande till en klausul om gottgörelse är armlängdsmässiga kan det vara nödvändigt att undersöka både ersättningen för de avtalade transaktionerna och de finansiella villkoren för avtalets upphörande eftersom dessa kan vara sammankopplade. Uppsägningsvillkoren kan vara en viktig faktor i funktionsanalysen, speciellt beträffande vilka risker parterna bär. De kan därför behöva beaktas vid fastställandet av en armlängdsmässig ersättning för transaktionerna. På samma sätt kan ersättningen för transaktionerna påverka bedömningen av om uppsägningsvillkoren är armlängdsmässiga (p. 9.85).
Det finns en omständighet som förtjänar speciell uppmärksamhet i detta avseende eftersom den skulle kunna påverka avtalsvillkoren mellan oberoende parter. Det gäller situationen när det uppsagda avtalet har krävt en betydande investering från en av parterna och investeringen bara skulle ha gett armlängdsmässig avkastning om avtalet hade fortlöpt under en längre tid. Investeringen medför då en finansiell risk om avtalet avslutas i förtid. Graden av risk beror på hur specialiserad investeringen varit och om den (eventuellt med vissa anpassningar) skulle kunna användas för några andra kunder. Om risken är påtaglig hade det varit rimligt för oberoende parter under jämförbara förhållanden att ta hänsyn till denna vid avtalsförhandlingarna (p. 9.87).
Ett exempel är när en tillverkare investerar i en fabrik (p. 9.88).
Ett oberoende företag skulle kunna vara tveksamt till att göra en större investering om det saknar garantier och motparten kontrollerar risken genom sin möjlighet att säga upp avtalet. Oberoende parter skulle då kunna minska riskerna kopplade till investeringen genom att.
Ett annat exempel är när en part har utfört forskning och utveckling som resulterat i förlust eller låg avkastning men som förväntas ge stora vinster efter avtalets upphörande. I en sådan situation är det nödvändigt att noggrant analysera det faktiska förhållandet för att kunna avgöra om parten tar del av resultatet från utvecklingsarbetet eller bara har accepterat villkor om uppskjuten betalning. Vid denna analys är vägledningen om kontroll över risk i avsnitt D.1.2.1 i kapitel I i riktlinjerna relevant. Om parten har kontroll över riskerna kan det förväntas att parten skulle försöka skydda sig själv från risken av utebliven kostnadstäckning genom villkor om gottgörelse eller vite. Om parten inte hade kontroll över riskerna för utebliven kostnadstäckning är villkoren sannolikt inte armlängdsmässiga (p. 9.91).
I det fall uppsägningsvillkoren eller villkoren vid omförhandlingen av avtalet skiljer sig åt mellan närstående företag och oberoende företag under jämförbara förhållanden kan resultatet justeras genom att den vinst som borde tillfallit ett företag läggs till detta företags resultat (p. 9.92).
Analysen av villkoren för uppsägningen eller omförhandlingen av avtalet måste beakta både överlåtarens och mottagarens perspektiv. En analys av mottagarens perspektiv är viktig för att kunna avgöra den eventuella gottgörelsens storlek samt för att kunna bestämma vilken part som ska bära kostnaden för gottgörelsen.
För att kunna avgöra vilken part som ska bära kostnaden för gottgörelse måste man bl.a. undersöka
Anta att ett tillverkningsavtal mellan företaget A och tillverkaren B sägs upp av A. A beslutar att använda ett annat koncernföretag, C, för den tillverkning som B tidigare bedrivit. Det kan fastställas att B, om det varit ett oberoende företag, hade kunnat begära gottgörelse för den skada B lidit.
Frågan är vilket av företagen A och C som ska betala sådan gottgörelse till B. Är det A som säger upp avtalet med B? Är det C som tar över tillverkningen från B? Är det företagens moderbolag P som beslutat om omstruktureringen? Eller är det någon annan part?
Utgångspunkten i analysen är att korrekt identifiera och kartlägga de faktiska transaktionerna i omstruktureringen. Detta kan även inkludera transaktioner med andra företag i koncernen som ekonomiskt hör ihop med de granskade transaktionerna (p. 9.94).
Det kan finnas situationer där A skulle vara villigt att betala gottgörelse på armlängds avstånd, t.ex. om A förväntar sig att upphörandet av avtalet med B kommer att medföra inbesparingar i och med det nya tillverkningsavtalet med C och att nuvärdet av dessa förväntade inbesparingar är större än storleken på gottgörelsen till B (p. 9.95).
Det kan också finnas situationer där C skulle vara villigt att betala gottgörelse för att kunna tillträda tillverkningsavtalet med A. Så kan vara fallet om nuvärdet av den förväntade vinsten från tillverkningen gör det lönsamt för C. I sådana situationer kan betalningen från C ske på olika sätt: C kan betala B, C kan betala A eller så kan C betala A som i sin tur betalar B (p. 9.96).
Det kan finnas fall där A och C, om de hade varit oberoende, hade varit villiga att dela kostnaderna för gottgörelse. I situationer där fördelarna från omstruktureringen tillfaller ett annat företag i koncernen kan det vara rimligt att det företaget, direkt eller indirekt, bär kostnaderna för gottgörelsen (p. 9.97).