OBS: Detta är utgåva 2021.11. Visa senaste utgåvan.

De flesta bestämmelser i ett skatteavtal kan bara tillämpas på en fysisk eller juridisk person som har hemvist i någon av de avtalsslutande staterna, det vill säga är obegränsat skattskyldig där, och på de avtalsslutande staterna själva.

Avtalstext

1. This Convention shall apply to persons who are resident of one or both of the Contracting States.

2. For the purposes of this Convention, income derived by or through an entity or arrangement that is treated as wholly or partly fiscally transparent under the tax law of either Contracting State shall be considered to be income of a resident of a Contracting State but only to the extent that the income is treated, for purposes of taxation by that State, as the income of a resident of that State.

3. This Convention shall not affect the taxation, by a Contracting State, of its residents except with respect to the benefits granted under paragraph 3 of Article 7, paragraph 2 of Article 9 and Articles 19, 20, 23 [A] [B], 24, 25 and 28.

Beskrivning av artikeln

Artikeln har fått denna lydelse genom den uppdatering av modellavtalet som antogs av OECD den 21 november 2017 då andra och tredje punkterna tillkom. När det gäller den tidigare lydelsen, se årsutgåva 2017 av Rättslig vägledning.

Punkt 1

Artikeln anger att avtalet är tillämpligt på personer, såväl fysiska som juridiska, som har hemvist i den ena eller båda de avtalsslutande staterna. Vad som avses med person framgår av artikel 3 punkt 1 a och b. Huruvida en person har hemvist i en avtalsslutande stat avgörs enligt artikel 4. Att en person har hemvist i en avtalsslutande stat innebär dock inte med automatik att denne också är berättigad till avtalsförmåner. Sådana kan till exempel nekas med stöd av artikel 29.

I punkterna 22–48 i OECD:s kommentar till artikel 1 finns skrivningar om tillämpningen av skatteavtal på så kallade Collective Investment Vehicles, CIV (ungefär värdepappersfonder). Bland annat behandlas när en sådan fond kan anses som en person i avtalets mening, ha hemvist i en avtalsslutande stat och vara verklig innehavare (beneficial owner) av förmån av utdelning och vissa andra inkomster. Frågan om Sveriges skatteavtal är tillämpliga på svenska värdepappersfonder och specialfonder behandlas i samband med modellavtalets artikel 4.

Enligt modellavtalet är bestämmelserna om förbud mot diskriminering, om informationsutbyte och om handräckning vid indrivning av skatter tillämpliga även på personer som inte har hemvist i någon av de avtalsslutande staterna (artikel 24 punkt 1, artikel 26 punkt 1 respektive artikel 27 punkt 1).

Punkt 2

Inkomst som uppbärs genom ett subjekt som är delägarbeskattat i någon av staterna ska anses som inkomst som uppbärs av en person med hemvist i en avtalsslutande stat men bara till den del inkomsten beskattas hos denne. Innebörden utvecklas i punkterna 2–16 i OECD:s kommentar till artikeln. Observera att det delägarbeskattade subjektet, enligt ordalydelsen, inte behöver vara hemmahörande i någon av de avtalsslutande staterna.

Punkt 3

Ett förtydligande görs här av att avtalet begränsar en avtalsslutande stats rätt att beskatta personer med hemvist i denna stat endast när det följer av någon av de uppräknade artiklarna. Innebörden utvecklas i punkterna 17–21 i OECD:s kommentar till artikeln.

Missbruk av skatteavtal

Punkterna 54–109 i OECD:s kommentar till artikeln behandlar olika former av missbruk av skatteavtal och lämnar förslag till åtgärder mot sådant missbruk. Principal Purposes Test (PPT) i artikel 29 punkt 9 och andra regler mot missbruk, både i intern rätt och i skatteavtal, kompletterar varandra. Även om artikel 29 punkt 9 finns i ett skatteavtal finns det anledning att ta med bestämmelser som uttryckligen riktar sig mot specifika typer av missbruk. Exempel på detta är begreppet beneficial owner (verklig innehavare av förmån i svenska avtal) i artiklarna 10, 11 och 12 samt artikel 17 punkt 2 (punkterna 62–63 i kommentaren till artikel 1).

Skatteflyktslagen

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat om en tillämpning av skatteflyktslagen skulle stå i strid mot skatteavtal (HFD 2012 ref. 20). Domstolen konstaterade att det i lagen inte gjorts något undantag för rättshandlingar som omfattas av skatteavtal och att inte heller det aktuella skatteavtalet (det numera upphävda avtalet med Peru, SFS 1968:745) innehåller någon bestämmelse som principiellt utesluter en tillämpning av skatteflyktslagen på rättshandlingar som omfattas av avtalet. Det fanns vidare ingenting som talade för att avtalsparterna avsett att transaktioner som leder till att avtalets regler kringgås eller som på annat sätt innebär att avtalet missbrukas inte skulle kunna angripas med stöd av inhemska regler mot skatteflykt. Det i målet aktuella förfarandet kunde därför prövas mot skatteflyktslagen.

Avvikelser i svenska skatteavtal

Artikeln har fått nuvarande lydelse genom den uppdatering av modellavtalet som antogs av OECD den 21 november 2017. Bestämmelser i svenska skatteavtal kan avvika från denna lydelse för att de grundar sig på en äldre lydelse av modellavtalet. De kan också avsiktligt ha utformats på ett annat sätt än i modellavtalet. Exempel på det senare är att i vissa avtal är tillämpligheten begränsad även beträffande personer som har hemvist i den ena eller båda de avtalsslutande staterna. Exempelvis anges i artikel 17 i skatteavtalet med Amerikas Förenta Stater (SFS 1994:1617) vilka personer som omfattas av samtliga förmåner enligt avtalet. I andra avtal undantas i stället vissa personer från vissa eller samtliga förmåner enligt avtalet, se till exempel protokollet till skatteavtalet med Luxemburg (SFS 1996:1510) och artikel 24 i skatteavtalet med Barbados (SFS 1991:1510).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • HFD 2012 ref. 20 [1]

Övrigt