Grundläggande regler om fordringars uppkomst

Det finns inga generella regler om fordrans uppkomst

Varken i lag eller praxis finns det någon allmängiltig princip för när en fordran ska anses uppkommen. När konkurslagen infördes angavs i anslutning till bestämmelsen i 5 kap. 1 § att det i doktrinen formulerats en allmän princip om att den väsentliga grunden för fordringsanspråket måste föreligga vid tidpunkten för konkursbeslutet för att fordringen ska få göras gällande i konkursen (prop. 1986/87:90 s. 123).

Betydelsen av tidpunkten för avtalet

När det gäller kontraktsrättsliga fordringar är den allmänna uppfattningen att en fordran uppkommer när det avtal som ligger till grund för fordringen har träffats. Denna princip anses gälla inte bara vid tillämpning av 5 kap. 1 § KonkL utan även i andra sammanhang när tidpunkten för fordrans uppkomst har betydelse. Frågan om när en fordran har uppkommit skulle alltså kunna besvaras generellt oberoende av vilken avtalstyp det är fråga om och oberoende av i vilket sammanhang frågan kommer upp. En sådan slutsats är emellertid mycket långtgående och motsägs av vissa uttalanden som HD har gjort. I ett rättsfall som gällde preskription av borgensåtagande uttalade HD, att huvudprincipen är att också villkorliga fordringar preskriberas från tiden för avtalets ingående. Men om prestationerna som betalningen gäller ska fullgöras i framtiden kommer fordran i preskriptionshänseende att anses ha tillkommit först när prestationen skett eller när fordringen annars förfallit till betalning. HD tillade att en fordran på hyra får anses ha uppkommit först när den tid som hyran belöper på gått till ända eller när hyran förfallit till betalning, om det handlar om förskottsbetalning (NJA 2000 s. 569).

HD har senare i ett rättsfall som gällde kvittning i konkurs gjort vissa allmänna uttalanden i fråga om tidpunkten för fordringars uppkomst (NJA 2009 s. 291).

När en fordran ska anses uppkommen beror dels på omständigheterna i det aktuella fallet, dels på vad som utgör en ändamålsenlig tillämpning av den bestämmelse som är i fråga. Med en sådan utgångspunkt vinner man en ökad flexibilitet i fråga om vad som utgör en rimlig rättstillämpning i det enskilda fallet. Å andra sidan innebär avsaknaden av fasta bedömningsprinciper att de inblandade parterna har sämre möjlighet att förutse vad som gäller (se vidare Heidbrink, Tankar om kontraktsfordringars uppkomst, Juridisk Tidsskrift 2010/11 s. 858).

Kortvariga avtal

När det gäller kortvariga avtal (momentana avtal) såsom ett visst köpeavtal, är det oftast inget problem att avgöra när fordringen uppkommit. Har ett bindande avtal träffats föreligger det som regel därmed också en fordran (och en däremot svarande förpliktelse). Även här kan dock tillämpningsproblem uppkomma.

Rättsfall: kvittning i konkurs

En konkursborgenär A ville kvitta en fordran mot konkursboets krav på återbetalning av en köpeskilling som betalats i förskott för varor som A skulle leverera efter avrop. Vid konkursutbrottet var A skyldig att leverera varor till konkursgäldenären till ett värde som motsvarade förskottet. Denna förpliktelse var i sig inte kvittningsbar mot A:s penningfordran. Sedan konkursboet efter konkursutbrottet bestämt sig för att inte begära leverans omvandlades emellertid leveransanspråket till en fordran på återbetalning av förskottet, dvs. en penningfordran. Frågan var om denna fordran, vid tillämpningen av 5 kap. 15 § KonkL, skulle anses ha uppkommit före konkursutbrottet, med hänsyn till att fordringen vilade på ett avtal som ingåtts dessförinnan. HD fann att så inte var fallet, på grund av att förekomsten av en fullgången kvittningsbar penningfordran var beroende av konkursboets åtgärd att inte begära leverans. HD gav därför inte A rätt att kvitta (NJA 2009 s. 291)

Varaktiga avtal

Vid varaktiga avtal (perdurerande avtal) som gäller under en längre tid, t.ex. ett anställnings- eller hyresavtal, skulle märkliga konsekvenser uppstå om man alltid skulle knyta fordringens uppkomst till tidpunkten för avtalets ingående. Beträffande varaktiga avtal som fortsätter löpa måste man i ackordssituationen rimligen låta även andra omständigheter bli avgörande för om de löpande förpliktelser som följer av avtalet ska betraktas som ”gamla” eller ”nya” vid tillämpningen av 3 kap. 3 § FrekL. Med hänsyn till ackordets syfte och övriga principer som gäller vid ackord är en möjlig utgångspunkt att en fordran anses ha uppkommit först efter det att den avtalade prestationen skett. Det vill säga att rekonstruktionsgäldenärens motpart alltid har rätt till full betalning för prestationer som gäldenären mottagit efter det att rekonstruktionen inleddes (se Hägge, Fordrans uppkomst vid offentligt ackord, Svensk Juristtidning 2011 s. 290 ff.). Läs mer om när statens regressrätt för utbettald lönegatanti ska anses ha uppkommit vid företagsrekonstruktion.

Ny fordran har ersatt en tidigare fordran

Ibland kan en fråga uppkomma om en viss fordran har ersatts av en ny (s.k. novation). HD har under 2012 avgjort ett fall där ett konkursbo träffat avtal med en tidigare anställd om att denne skulle betala ett visst belopp till boet. Förpliktelsen grundade sig på att konkursgäldenären ett byggbolag hade utfört arbete på den anställdes fastighet. Konkursboet hävdade att boets fordran mot den anställde hade uppkommit efter konkursutbrottet och att den anställde därför inte kunde kvitta mot en egen fordran på lön mot konkursgäldenären. Enligt HD tydde dock ingenting i avtalstexten på att parterna avsett att skapa ett nytt fordringsförhållande. HD uttalade att en naturlig läsning av avtalet endast innebar att detta preciserade hur en redan befintlig skuld skulle betalas. HD hänvisade också till den konkursrättsliga frysningsprincipen, som innebär att förhållandena vid konkursbeslutet så långt möjligt bör vara bestämmande för konkursborgenärernas inbördes rätt i konkursen. Avtalet kunde därmed inte ges den innebörden att förutsättningarna för kvittning upphört (NJA 2012 s. 441).

Har en ny fordran uppkommit efter ett offentligt ackord?

En annan fråga är hur man ska se på uppkomstfrågan efter ett beslut om offentligt ackord. Får ackordsbeslutet samma effekt som en novation? Det vill säga om det tidigare fordringsförhållandet har upphört att gälla och i stället en ny fordran har uppkommit som avser betalning av ackordslikviden?

Skatteverkets uppfattning är att så inte är fallet. Genom ackordet förändras det tidigare fordringsförhållandet, men det upphör i grunden inte. Vid offentligt ackord i konkurs föreskrivs uttryckligen att borgenären även efter ackordet har möjlighet att utnyttja hela den ursprungliga konkursfordringen för kvittning (12 kap. 21 § fjärde stycket KonkL).

Även vid företagsrekonstruktion får kvittningsrätten anses stå kvar till fullo efter ett offentligt ackord (2 kap. 21 § FrekL). För Skatteverkets del innebär detta att ”gamla” skattefordringar som omfattas av ett offentligt ackord även efter ackordsbeslutet kan kvittas mot gäldenärens ”gamla” motfordringar (dvs. en slags legal restitutionsspärr). Om gäldenären efter ett offentligt ackord försätts i konkurs utan att till fullo ha betalat ackordslikviden gäller att hela det ursprungliga fordringsbeloppet ska beaktas vid fördelningen av det utdelningsbara beloppet. Dock kan inte borgenären få ut mer i utdelning än vad som kvarstår efter det offentliga ackordet (5 kap. 14 § KonkL).

Skadestånd och rättegångskostnader

I fråga om utomobligatoriskt skadestånd har den allmänna uppfattningen i doktrinen varit att en fordran på skadestånd uppkommer vid tidpunkten för den händelse som skadeståndsanspråket grundar sig på (första rättsfaktumets princip). Även andra uppfattningar har dock framförts, såsom att en sådan fordringen ska anses tillkommen när den fixerats genom att samtliga de skadeståndgrundande grundrekvisiten uppfyllts (se Schultz, Skadeståndsfordrans uppkomst, Juridisk Tidsskrift 2010/11 s. 870).

Vid tillämpning av bestämmelserna i ABL om personligt medansvar har en fordran på ersättning för rättegångskostnader i ett fall ansetts uppkommen först när domstolen avgjort tvistemålet (Svea hovrätt, 2008-10-30, mål T 2201-08). Samma hovrätt har dock i ett senare fall ansett att en fordran på ersättning för rättegångskostnader får anses ha uppkommit löpande, när arbetet utfördes (Svea hovrätt, 2013-10-30, mål T 4219-13).

Rättshjälpskostnad och avgift till Brottsofferfonden

Vid skuldsanering har Skatteverket, i egenskap av borgenärsföreträdare, ställts inför frågan när fordringar avseende återbetalning av rättshjälpskostnad och avgift till Brottsofferfonden uppkommer. Skatteverket anser i dessa fall att uppkomsten inte kan knytas till den brottsliga gärning som i grunden föranlett fordringen. Fordringarnas existens är så knutna till domstolens avgörande att fordringarna bör anses uppkomna först när domstolen avgjort brottsansvarsfrågan och beslutat om fordringarna.

Fordran på grund av utbetalning vid rot/rut

I kvittningssituationer har frågan uppkommit när en utförares fordran på betalning från Skatteverket i samband med rot och rut har uppkommit. Utföraren kan begära sådan utbetalning först när arbetet är utfört och kunden har betalat halva arbetskostnaden. Utföraren har sedan att senast den 31 januari året efter att ansöka om utbetalning. Skatteverkets uppfattning är att utförarens fordran på betalning från Skatteverket uppkommer när kunden har betalat halva arbetskostnaden. Det är då de nödvändiga omständigheterna för fordrans uppkomst föreligger. Att det krävs en ansökan för att uföraren ska få utbetalning kan inte anses ha någon betydelse för uppkomsttidpunkten.

Det kan hända att Skatteverket beslutar att utföraren ska betala tillbaka vad som felaktigt utbetalats till denne (14 § lagen [2009:194] om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete). Om utföraren är en juridisk person och om den felaktiga utbetalningen innehåller ett brottsligt förfarande kan det även bli aktuellt att begära skadestånd av företrädarna med stöd av 2 kap. 2 § SkL (målsägandeanspråk i samband med åtal). Det är Skatteverkets uppfattning att en fordran som gäller återkrav respektive skadestånd uppkommer när det oriktiga handlande som grundat återkravet inträffade, dvs. när den oriktiga ansökningen lämnades.