I vissa situationer är det särskilt föreskrivet i aktiebolagslagen att ett medansvar uppkommer för aktiebolagets skulder.
Innan ett aktiebolag har registrerats i aktiebolagsregistret kan det inte förvärva rättigheter eller åta sig skyldigheter (2 kap. 25 § ABL).
Om det uppkommer en förpliktelse genom någon åtgärd som vidtas i bolagets namn före registreringen så blir de som vidtagit eller beslutat om åtgärden solidariskt ansvariga för förpliktelsen. Så snart bolaget har registrerats övergår ansvaret på bolaget, om förpliktelsen följer av stiftelseurkunden eller har kommit till efter det att bolaget bildades (2 kap. 26 § ABL).
Det är respektive borgenär som har talerätt. Skatteverket torde inte påföra ännu inte registrerade bolag några skatter eller avgifter. Därför borde det inte bli aktuellt för Skatteverket att tillämpa denna bestämmelse.
Med värdeöverföringar avses
Överföring av tillgångar som sker i samband med fusion, delning och likvidation utgör inte värdeöverföringar i den mening som avses här. För sådana överföringar finns särskilda skyddsregler. Läs mer om borgenärsskyddet vid fusion och delning samt vid likvidation.
En värdeöverföring får ske endast om det efter överföringen finns kvar full täckning för bolagets bundna egna kapital. Beräkningen ska grunda sig på den senast fastställda balansräkningen, med beaktande av sådana ändringar i det bundna egna kapitalet som har skett efter balansdagen. Dessutom krävs det att värdeöverföringen är försvarlig med hänsyn till vissa särskilt angivna krav (17 kap. 3 § ABL).
Ett bolag får i princip endast lämna gåvor för allmännyttiga ändamål (17 kap. 5 § ABL).
Om en olaglig värdeöverföring har skett ska mottagaren ge tillbaka vad han eller hon har tagit emot. För återbäringsskyldighet krävs det i subjektivt hänseende att mottagaren insåg eller bort inse att värdeöverföringen stod i strid med bestämmelserna i ABL. Om det är fråga om en ”annan affärshändelse” enligt 17 kap. 1 § ABL och om det inte är fråga om en tillåten gåva räcker det för återbäringsskyldighet att motparten insåg eller bort inse att transaktionen innebar en värdeöverföring (17 kap. 6 § ABL).
Om mottagaren inte kan fullgöra sin återbäringsskyldighet är de personer som har medverkat till beslutet om värdeöverföring objektivt sett ansvariga för bristen. Detta gäller även de som har medverkat till att verkställa beslutet eller till upprättandet eller fastställandet av en oriktig balansräkning som legat till grund för beslutet om värdeöverföring. I subjektivt hänseende krävs det beträffande en styrelseledamot, verkställande direktör, revisor, lekmannarevisor eller särskild granskare att han eller hon agerat uppsåtligt eller oaktsamt. När det gäller aktieägare eller någon annan person krävs det uppsåt eller grov oaktsamhet (17 kap. 7 § ABL).
Även den som tagit emot egendom från den primärt ansvarige har ett subsidiärt ansvar. Dock krävs det i subjektivt hänseende att mottagaren hade vetskap om att egendomen härrörde från en olaglig värdeöverföring (17 kap. 7 § tredje stycket ABL).
Det är bolaget som kan föra talan om återbäringsskyldighet vid olaglig värdeöverföring. Är bolaget under likvidation är det likvidatorn som för talan. Har bolaget försatts i konkurs är det konkursförvaltaren som för talan för konkursboets räkning. Däremot har en borgenär ingen egen talerätt.
Skulle Skatteverkets borgenärsutredning tyda på att det finns möjlighet att föra talan om återbäringsskyldighet så måste alltså bolaget begäras i konkurs. Eftersom den återburna egendomen kommer att tillföras konkursboet måste Skatteverket beakta i vilken utsträckning den återburna egendomen kan leda till betalning för Skatteverket, med hänsyn till förmånsrättsordningen.
Bestämmelserna om värdeöverföringar (enligt tidigare terminologi vinstutdelning) har tillämpats i en rad fall, se t.ex. NJA 1951 s. 6, 1995 s. 742, 1997 s. 418 och 1999 s. 426. I samtliga dessa fall är det bolagets konkursförvaltare som, med växlande framgång, har fört talan.
Enligt huvudregeln om lån från bolaget till aktieägare m.fl. får ett bolag inte lämna penninglån till vissa närstående fysiska eller juridiska personer (21 kap. 1 § ABL). Det finns särskilda undantagsregler för kommuner m.fl. (21 kap. 2 § ABL). Bolaget får inte heller ställa säkerhet för ett penninglån som upptas av någon av de uppräknade personerna (21 kap. 3 § ABL). Inte heller får bolaget ge förskott eller ställa säkerhet för att någon av de uppräknade personerna (eller närstående till dessa) ska förvärva aktier i bolaget eller ett överordnat bolag i samma koncern, utom i vissa undantag som är angivna i lagtexten (21 kap. 5 och 6 §§ ABL). Skatteverket får medge undantag (dispens) från dessa förbud. För aktiebolag som står under Finansinspektionens tillsyn är det dock inspektionen som ska ge dispens. Innan Skatteverket (eller Finansinspektionen) avgör ärendet ska bolagets kända borgenärer höras. Dispens från förbuden får bara medges om det finns synnerliga skäl för detta (21 kap. 8–9 §§ ABL).
Om ett aktiebolag har gett förskott eller lämnat lån i strid med ABL:s bestämmelser ska mottagaren betala tillbaka vad han eller hon har tagit emot. Har säkerhet ställts i strid med bestämmelserna gäller inte rättshandlingen mot bolaget om bolaget visar att mottagaren av säkerheten insåg eller bort inse att den var olaglig (21 kap. 11 § ABL).
Det är bolaget som har talerätt enligt bestämmelserna om olagligt lämnande av lån eller ställande av säkerhet. Har bolaget försatts i konkurs är det konkursförvaltaren som kan utöva talerätten. Däremot har inte en borgenär någon talerätt enligt dessa bestämmelser.
Bestämmelsen har tillämpats vid några tillfällen, se t.ex. NJA 1999 s. 426 och RÅ 2003 ref. 60.
När det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet (s.k. kritisk kapitalbrist), alternativt att Kronofogden upprättat en utredningsrapport (URR) som visar att bolaget saknar tillgångar för att betala sina skulder, måste bolagets styrelse vidta vissa åtgärder, så att antingen kapitalbristen hävs eller bolaget träder i likvidation.
Inledningsvis måste styrelsen genast upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning (25 kap. 13 § ABL). Kravet på revisorsgranskning gäller endast om bolaget har en utsedd revisor.
Om kontrollbalansräkningen visar att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, ska styrelsen kalla till en bolagsstämma (första kontrollstämma) som ska pröva om bolaget ska gå i likvidation (25 kap. 15 § ABL).
Om den justerade kontrollbalansräkning som läggs fram vid stämman inte visar att det egna kapitalet vid tiden för stämman uppgår till minst det registrerade aktiekapitalet och stämman inte beslutar om likvidation, ska en andra stämma (andra kontrollstämma) hållas inom åtta månader. Då ska frågan om likvidation prövas på nytt (25 kap. 16 § ABL).
Om en andra kontrollstämma inte hålls inom åtta månader eller om den nya kontrollbalansräkning som läggs fram på den andra kontrollstämman alltjämt visar på kapitalbrist och bolagsstämman inte beslutar om likvidation, måste bolagets styrelse ansöka om likvidation hos domstol (25 kap. 17 § ABL).
Ett personligt betalningsansvar uppkommer för styrelsens ledamöter när styrelsen har underlåtit att
Den vanligaste ansvarsgrunden är att styrelsen underlåtit att upprätta en första kontrollbalansräkning enligt 25 kap. 13 § ABL eller att den upprättats för sent.
Den tidpunkt när underlåtenheten att vidta åtgärder grundar ett ansvar brukar benämnas som den kritiska tidpunkten.
Det förhållandet att kontrollbalansräkningen enligt 25 kap. 13 § ABL ska upprättas ”genast” utesluter inte att det dröjer viss tid från det att den kritiska kapitalbristen kan misstänkas fram till dess att kontrollbalansräkningen har färdigställts (se rättsfallskommentar).
Styrelseledamöternas ansvar är solidariskt och omfattar alla förpliktelser som uppkommer för bolaget efter den kritiska tidpunkten och så länge underlåtenheten att vidta åtgärder består (ansvarsperioden).
Bedömningen av om en styrelseledamot är medansvarig görs i två led, ett objektivt och ett subjektivt.
Först ska de objektiva förutsättningarna prövas. Det innebär att en ansvarsperiod måste ha börjat löpa när bolagets förpliktelse uppkom.
Den objektiva ansvarsgrunden kvarstår så länge ansvarsperioden löper. Alla ordinarie styrelsedamöter omfattas av ansvarsgrunden, även sådana ledamöter som tillträtt eller avgått under ansvarsperioden (se NJA 2012 s. 858 och NJA 2014 s. 892) .
För att ansvar ska inträda på grund av en underlåtenhet att upprätta en första kontrollbalansräkning räcker det inte med att det vid en viss tidpunkt funnits skäl att anta att det förelegat en kritisk kapitalbrist. Det måste även kunna konstateras att det förelegat en faktisk kritisk kapitalbrist vid denna tidpunkt (25 kap. 18 § fjärde stycket första meningen ABL).
Det är bolagsborgenären som ska visa att de objektiva förutsättningarna är uppfyllda. För att fullgöra bevisbördan för att det funnits skäl att anta en kapitalbrist är det i praktiken ofta tillräckligt att borgenären visar att det förelegat en faktisk kapitalbrist (NJA 2009 s. 210).
Borgenären åtnjuter en viss bevislättnad i förhållande till de krav som vanligtvis gäller i tvistemål (se NJA 1988 s. 620 och 1993 s. 484). Beroende på motpartens invändningar kan det dock vara svårt för borgenären att visa på en faktisk kapitalbrist. I ett hovrättsavgörande hade borgenären åberopat årsredovisningar, konkursförvaltarens bedömning i förvaltarberättelsen samt en rekonstruktion av momsräkenskaperna utifrån motpartens egna momsrapporter. Borgenären förlorade dock eftersom motparten lämnade motbevisning som innebar ett starkt stöd för att faktisk kapitalbrist inte förelåg (se rättsfallskommentar).
Även om bolagsborgenären visar att det funnits en faktisk kapitalbrist så inträder inget ansvar om det egna kapitalet återställs så att det vid den kritiska tidpunkten (d.v.s när kontrollbalansräkningen senast ska vara upprättad) uppgår till mer än hälften av det registrerade kapitalet (25 kap. 18 § fjärde stycket andra meningen ABL). Bevisbördan för att en sådan återhämtning skett ligger hos den som betalningsansvaret görs gällande mot.
Det ska observeras att kravet på kapitalbrist inte gäller om ansvarsperioden börjat löpa på grund av ett resultatlöst utmätningsförsök. I detta fall kan alltså styrelseledamöterna bli personligt betalningsansvariga på grund av underlåtenheten att upprätta en kontrollbalansräkning, även om det aldrig har förelegat någon kritisk kapitalbrist (25 kap. 13 § första stycket 2 ABL).
Ansvarsperioden upphör om något av följande inträffar:
Skyldigheten att att låta en revisor granska kontrollbalansräkningen gäller endast för bolag som har revisor (prop. 2009/10:204 s. 82).
En reviderad årsredovisning som visar att aktiekapitalet återställts till fullo har i praxis likställts med en andra kontrollbalansräkning. När årsredovisningen hade fastställts på en bolagsstämma upphörde ansvarsperioden (NJA 2012 s. 858).
Ansvarsperioden kan också upphöra genom att underlåtenheten rättas, t.ex. genom att en (försenad) första kontrollbalansräkning upprättas. Skulle härefter styrelsen t.ex. underlåta att kalla till en första kontrollstämma så börjar en ny ansvarsperiod att löpa.
Om bolaget försätts i konkurs så torde detta innebära att ansvarsperioden upphör. Vad som gäller vid en företagsrekonstruktion är oklart (se Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag, 2008, s. 152).
Om styrelseledamoten visar att han eller hon inte varit försumlig så föreligger det heller inget medansvar (25 kap. 18 § tredje stycket ABL). Det är alltså ledamoten som ska bevisa de omständigheter som åberopas till stöd för att han eller hon inte varit försumlig (ansvarfrihetsgrunder). Beroende på omständigheterna kan en mindre eller större bevislättnad föreligga.
Bedömningen av vad som är att anse som försumligt ska utgå från ledamotens agerande i det enskilda fallet och med beaktande av den speciella situationen. En helhetsbedömning av samtliga förhållanden ska göras för att bedöma om styrelseledamoten på det hela taget har agerat försvarligt i den situation som bolaget befann sig.
HD ansåg att två ledamöter som tillträtt under ansvarsperioden hade vidtagit de åtgärder som kunde begäras för att återställa den kritiska kapitalbrist som utlöst ansvarsperioden. De ansågs därmed inte ha varit försumliga (NJA 2012 s. 858).
I ett annat mål ansåg HD att en ledamot som avgått under ansvarsperioden inte var ansvarig för sådana bolagsförpliktelser som uppkommit efter att ledamoten avgått, eftersom ledamoten ansågs ha agerat försvarligt i samband med avgången (NJA 2014 s. 892).
Vad gäller om en borgenär känner till att en ansvarsperiod löper när fordringen mot bolaget uppkommer? HD har förklarat att styrelseledamöterna inte är solidariskt ansvariga med bolaget om borgenären haft vetskap om den underlåtenhet som grundat ansvaret och borgenären inte har förbehållit sig rätten att göra det solidariska ansvaret gällande. I vad mån ett sådant uttryckligt eller underförstått förbehåll finns får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga principer (NJA 2014 s. 948).
Även andra som rättshandlar för bolagets räkning, t.ex. en VD eller firmatecknare, kan komma att omfattas av ansvaret. Den som med vetskap om styrelsens underlåtenhet handlar på bolagets vägnar svarar nämligen solidariskt med styrelsens ledamöter för de förpliktelser som därigenom uppkommer för bolaget (25 kap. 18 § andra stycket ABL).
Även bolagets aktieägare kan komma att omfattas av ansvaret. Om en aktieägare vet om att bolaget är skyldigt att gå i likvidation enligt 25 kap. 17 § ABL och trots detta deltar i ett beslut att fortsätta bolagets verksamhet så ansvarar aktieägaren solidariskt med styrelseledamöterna för de förpliktelser som uppkommer efter den andra kontrollstämman (25 kap. 19 § ABL).
En styrelseledamot som har betalat ansvarsbeloppet kan göra gällande regressrätt mot övriga i styrelsen, förutsatt att styrelseledamöterna anses som medansvariga (NJA 2009 s. 221).
En talan om personligt ansvar enligt 25 kap. 18 och 19 §§ ABL måste väckas inom tre år från det att bolagets förpliktelse uppkom, men får alltid väckas inom ett år från det att förpliktelsen senast skulle ha fullgjorts (25 kap. 20 a § ABL). Om en skattefordran har fastställts genom ett omprövningsbeslut räknas ettårsfristen från förfallodagen enligt 62 kap. 8 § SFL, som infaller 30 dagar efter fastställelsebeslutet (prop 2012/13:65 s. 13).
Respektive borgenär ska föra talan om personligt ansvar enligt 25 kap. 18 § ABL.
Lämpliga indikationer på att en styrelseledamot kan göras ansvarig är att bolaget befunnits sakna utmätningsbara tillgångar alternativt att bolaget har försatts i konkurs och förvaltaren i sin förvaltarberättelse pekat på överträdelser av bestämmelserna i 25 kap. ABL. En annan indikation kan vara att det i en oren revisionsberättelse påpekas att aktiekapitalet helt eller delvis har förbrukats. Med hänsyn till hur HD lagt bevisbördan bör det dock finnas ytterligare utredning som stöder en en påstådd kritisk kapitalbrist.
En stiftare, styrelseledamot eller verkställande direktör som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget när han eller hon fullgör sitt uppdrag ska ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas en aktieägare eller någon annan genom överträdelse av bestämmelserna i ABL, ÅRL eller bolagsordningen (29 kap. 1 § första stycket ABL).
Till skydd för aktieköpare m.fl. kan skadeståndsskyldighet även inträda för ovanstående personer om bolaget överträtt vad som gäller i fråga om upprättande av prospekt och vissa andra erbjudandehandlingar (29 kap. 1 § andra stycket ABL).
En revisor, lekmannarevisor eller särskild granskare är ersättningsskyldig enligt samma grunder som en styrelseledamot. Revisorn är även ansvarig för skador som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av revisorns medhjälpare. I vissa situationer, t.ex. vid penningtvätt, krävs det att revisorn haft skälig anledning att anta att det lämnats oriktiga uppgifter för att ett skadeståndsansvar ska uppstå. Även det revisionsbolag i vilket revisorn är verksam kan göras ansvarigt (29 kap. 2 § ABL).
En aktieägare ska ersätta skadorna som han eller hon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar bolaget, en annan aktieägare eller någon annan genom att medverka till en överträdelse av ABL, ÅRL eller bolagsordningen (29 kap. 3 § ABL).
Ett skadestånd kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art, skadans storlek och omständigheterna i övrigt (29 kap. 5 § ABL).
Är flera ansvariga för samma skada är huvudregeln att ansvaret är solidariskt. Den som betalat har i princip regressrätt mot de övriga (29 kap. 6 § ABL).
En skadeståndstalan kan föras såväl av bolaget som av skadelidande aktieägare och borgenärer. Är bolaget försatt i konkurs är det konkursboet som har talerätt.
I praxis har en revisor ansetts skadeståndsskyldig gentemot en bank genom att revisorn medverkade till en vilseledande värdering av bolagets tillgångar vilket påverkade kreditgivningen (NJA 1996 s. 224). I ett annat mål tillerkändes en bank skadestånd av en revisor på grund av felaktiga uppgifter i ett bolags årsredovisning (NJA 1998 s. 734). I det sistnämnda fallet liksom i NJA 2006 s. 136 var frågan om jämkning på grund av medvållande uppe till prövning.
Det är alltså möjligt för Skatteverket att som borgenär föra skadeståndstalan enligt 29 kap. ABL även mot sådana personer som inte är företrädare för bolaget, t.ex. en revisor. En förutsättning är givetvis att vederbörande uppsåtligen eller av oaktsamhet har skadat Skatteverket. Oaktsamheten behöver inte vara grov.