OBS: Detta är utgåva 2018.3. Visa senaste utgåvan.

Delgivning är ett samlingsbegrepp för olika metoder som domstolar och andra myndigheter kan använda för att skicka eller lämna handlingar till dem som berörs av ett ärende.

Vad reglerar delgivningslagen?

Bestämmelser om delgivning finns i delgivningslagen, med kompletterande bestämmelser i delgivningsförordningen. Bestämmelser om auktorisation av privata företag för delgivning finns i lagen (2010:1933) om auktorisation av delgivningsföretag.

Delgivningslagen ska tillämpas i följande fall:

  • när delgivning ska ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet
  • när delgivning i annat fall ska ske enligt lag eller annan författning (1 § första stycket DelgL).

Delgivningslagen är underordnad särskilda delgivningsbestämmelser i andra författningar. Om det i lag eller annan författning finns en bestämmelse som avviker från delgivningslagen så gäller den bestämmelsen (1 § andra stycket DelgL).

Vad innebär delgivning och syftet med delgivning?

Delgivning innebär något av följande:

  • en handling skickas eller lämnas till den eller de personer som har behörighet att ta emot delgivningen
  • något av de andra förfaranden som anges i delgivningslagen används (2 § första stycket DelgL).

Den enskilda ska i ärenden och mål ges möjlighet att komma med synpunkter inför ett beslut, d.v.s. myndigheternas kommunikationsskyldighet, och underrättas om beslutet så att den enskilda kan klaga på beslutet. Den enskilda som berörs av innehållet i en handling ska med rimlig säkerhet ha kunnat ta del av detta. Huvudregeln är att detta sker utan delgivningskrav. I vissa fall finns delgivning som krav av rättssäkerhetsskäl. Samtidigt kan ett krav på delgivning hindra eller försena handläggning och beslut i ärendet. Därför finns krav på delgivning i vissa fall medan det i andra fall inte finns reglerat hur myndigheterna ska fullgöra dessa skyldigheter.

När ska delgivning tillämpas?

Delgivning tillämpas när det i någon annan lag eller författning framgår att en handling ska eller får delges. Krav på delgivning anges genom att ordet delgivning eller böjningsformer av det ordet används. Det framgår alltså inte av delgivningslagen eller delgivningsförordningen när delgivning måste eller bör ske.

Bestämmelsen i exempelvis 23 § andra stycket FL om att ett överklagande ska ha kommit in inom en viss tid från att den enskilda ”fick del av beslutet” betyder inte att det är uttryckligen är ett krav på delgivning. Personen kan ha fått reda på beslutet på annat sätt. Dock räcker det inte att den enskilda har fått vetskap om att ett beslut har fattats; det är hela beslutet som ska ha nått den enskilda, och då genom myndighetens försorg (jfr RÅ 1968 ref. 3).

I förvaltningslagen har myndigheterna stort utrymme att välja om en underrättelse ska ske genom delgivning eller på något annat sätt, t.ex. med lösbrev (se 17 § andra stycket och 21 § tredje stycket FL). Det kan även finnas avvikande bestämmelser i annan författning som har företräde (3 § FL).

Exempel på bestämmelser som skiljer sig från förvaltningslagen är att det krävs delgivning av Skatteverkets förelägganden som har förenats med vite (17 kap. 4 § SFF). Det krävs även delgivning av omprövningsbeslut som gått den enskilda emot och som har meddelats efter juni månad det sjätte året efter utgången av det kalenderår då beskattningsåret gått ut (17 kap. 5 § SFF). Delgivning ska också användas i andra fall där det behövs bevis om att den enskilda fått del av en underrättelse (17 kap. 6 § SFF). Om delgivning inte är föreskrivet får Skatteverket bestämma på vilket vis en underrättelse ska ske (17 kap. 9 § SFF), d.v.s. motsvarande reglering som finns i förvaltningslagen.

Föremålet för delgivning

Oftast är det handlingar av olika slag som ska delges. Men inget hindrar att annat än handlingar omfattas av lagen, t.ex. kan varuprover delges (6 § DelgL). Det finns inga generella regler om handlingarnas egenskaper; regleringen är teknikneutral. Kopior behöver inte vidimeras t.ex. (prop. 2009/10: 237 s. 95).

För omfattande material eller där det är tekniskt svårt att kopiera det, får myndigheten besluta att handlingen i stället ska hållas tillgänglig under en viss tid (5 § DelgL).

Vem är delgivningsmottagare?

Delgivningsmottagare är den person som ensam eller tillsammans med någon annan är behörig att ta emot delgivning för den som ska delges (2 § andra stycket DelgL).

Val av delgivningssätt

De sätt man kan delge på är enligt 2 § tredje stycket DelgL:

  • vanlig delgivning
  • muntlig delgivning
  • förenklad delgivning
  • särskild delgivning med juridisk person
  • stämningsmannadelgivning
  • kungörelsedelgivning.

Uppräkningen är uttömmande.

Man ska välja det sätt som är lämpligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning. Det ska medföra så lite kostnader och besvär som möjligt (4 § DelgL). De åtgärder som vidtas ska inte vålla den enskilda onödig uppmärksamhet eller olägenhet (3 § DelgF). Det är viktigt att notera att bestämmelserna är tillämpliga vid all delgivning. Lämplighetsbedömningen ska som framgår även omfatta på vilket sätt man genomför delgivningen.

Det är alltså omständigheterna i det enskilda fallet som ska avgöra vilken delgivningsform som ska användas och hur delgivningen genomförs. Proportionalitet ska råda. I författningar kan det dessutom anges att vissa delgivningsformer inte får förekomma.

Den handläggande myndigheten ansvarar för att delgivningen genomförs

Den myndighet som handlägger målet eller ärendet har ansvar för att se till att delgivningen sker (7 § DelgL). Det är utgångspunkten. Om en part eller någon med liknande ställning i ett mål eller ärende begär att själv få ordna med delgivning får handläggande myndigheten besluta om det om det inte är olämpligt, så kallad partsdelgivning (8 § första meningen DelgL). Myndigheten ska beakta parternas respektive intressen och vikten av att handläggningen bedrivs på ett rättssäkert sätt. Partsdelgivning bör inte tillåtas när det kan antas skulle komma att försena handläggningen eller om det skulle riskera att i onödan medföra andra negativa konsekvenser. Inget hindrar att myndigheten väcker frågan om partsdelgivning (prop. 2009/10: 237 s. 104 och s. 233).

Myndigheten behåller det yttersta ansvaret under en partsdelgivning för att delgivningen genomförs. Myndigheten ska ange inom vilken tid parten ska lämna in bevis om delgivning. Om detta inte följs, återtar myndigheten uppgiften att delge (se 8 § andra och tredje meningarna DelgL). Endast vanlig delgivning och stämningsmannadelgivning får användas vid partsdelgivning (10 § DelgL).

Myndigheten ska anteckna med löpande numrering genomförda delgivningar i en dagbok, ett diarium el. dyl som förs i målet eller ärendet, eller i en särskild delgivningsförteckning. Myndigheten ska också anteckna vad man gjort för att genomföra delgivning och övriga förhållanden av betydelse för delgivning, om det inte är obehövligt (4 § DelgF).

Myndigheten svarar för kostnaden för den delgivning som myndigheten har beslutat om (2 § DelgF).

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 2009/10:237 Ny delgivningslag [1] [2]