OBS: Detta är utgåva 2021.1. Visa senaste utgåvan.

Delgivning är ett samlingsbegrepp för olika metoder som domstolar och andra myndigheter kan använda för att skicka eller lämna handlingar till dem som berörs av ett ärende.

Vad reglerar delgivningslagen?

Bestämmelser om delgivning finns i delgivningslagen, med kompletterande bestämmelser i delgivningsförordningen. Bestämmelser om auktorisation av privata företag för delgivning finns i lagen (2010:1933) om auktorisation av delgivningsföretag.

Delgivningslagen ska tillämpas i följande fall:

  • när delgivning ska ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet
  • när delgivning i annat fall ska ske enligt lag eller annan författning (1 § första stycket DelgL).

Delgivningslagen är underordnad särskilda delgivningsbestämmelser i andra författningar. Om det i lag eller annan författning finns en bestämmelse som avviker från delgivningslagen så gäller den bestämmelsen (1 § andra stycket DelgL). Det finns även internationella rättsakter som reglerar delgivning men dessa måste då ha införlivats i svensk rätt på något sätt.

Vad innebär delgivning och vad är syftet med delgivning?

Delgivning innebär något av följande:

  • en handling skickas eller lämnas till den eller de personer som har behörighet att ta emot delgivningen
  • något av de andra förfaranden som anges i delgivningslagen används (2 § första stycket DelgL).

En grundläggande princip i en rättsstat är att den enskilda i ärenden och mål ska ges möjlighet att komma med synpunkter inför ett beslut, d.v.s. myndigheternas kommunikationsskyldighet. Den enskilda ska underrättas om beslutet och på så sätt få vetskap om beslutet så att den enskilda vid behov kan klaga på beslutet. Den enskilda som berörs av innehållet i en handling ska med rimlig säkerhet ha kunnat ta del av innehållet. Huvudregeln är att detta sker utan delgivningskrav.

I vissa fall krävs att myndigheten med en tillräcklig grad av säkerhet kan utgå från att parten faktiskt har kunnat ta del av de handlingar som är myndighetens beslutsunderlag. Samtidigt som delgivningsreglerna utgör en viktig rättssäkerhetsgaranti får de inte vara utformade på ett sådant sätt att de förhindrar eller försenar rättegångar och andra rättsliga förfaranden. Bestämmelserna bör ge myndigheterna de verktyg och den flexibilitet som behövs för en skyndsam och ändamålsenlig hantering av delgivningar (prop. 2009/10:237 s. 91 f.).

När ska delgivning tillämpas?

Delgivning tillämpas när det i någon annan lag eller författning framgår att en handling ska eller får delges. Krav på delgivning anges genom att ordet delgivning eller böjningsformer av det ordet används. Det framgår alltså inte av delgivningslagen eller delgivningsförordningen när delgivning måste eller bör ske.

Exempelvis innebär inte bestämmelsen i 44 § FL, om att ett överklagande ska ha kommit in inom tre veckor från att den enskilda ”fick del av beslutet”, ett uttryckligt krav på delgivning. Personen kan ha fått reda på innehållet i beslutet på annat sätt. Det räcker dock inte att den enskilda har fått vetskap om att ett beslut har fattats; det är hela beslutet som ska ha nått den enskilda, och då genom myndighetens försorg.

I förvaltningslagen har myndigheterna stort utrymme att välja om en underrättelse ska ske genom delgivning eller på något annat sätt, t.ex. med lösbrev (se 25 § andra stycket och 33 § tredje stycket FL). Det kan även finnas avvikande bestämmelser i någon annan författning som har företräde (4 § FL).

Exempel på bestämmelser som skiljer sig från förvaltningslagen är att det krävs delgivning av Skatteverkets förelägganden som har förenats med vite (17 kap. 4 § SFF). Det krävs även delgivning av omprövningsbeslut som antingen innebär ett helt eller delvis avslag på en begäran eller är ett beslut på verkets initiativ till nackdel för den enskilda, och som har meddelats efter juni månad det sjätte året efter utgången av det kalenderår då beskattningsåret gått ut (17 kap. 5 § SFF). Delgivning ska också användas i andra fall där det behövs bevis om att den enskilda fått del av en underrättelse (17 kap. 6 § SFF). Om delgivning inte är föreskrivet får Skatteverket bestämma på vilket sätt en underrättelse ska ske (17 kap. 9 § SFF), d.v.s. motsvarande reglering som finns i förvaltningslagen.

Delgivning och den form av delgivning som väljs förutsätter ett klart stöd i delgivningsbestämmelserna (se NJA 2005 s. 175).

Föremålet för delgivning

Oftast är det handlingar av olika slag som ska delges. Men inget hindrar att annat än handlingar omfattas av lagen, t.ex. kan varuprover delges (6 § DelgL). Det finns inga generella regler om handlingarnas egenskaper; regleringen är med enstaka undantag teknikneutral. Till exempel behöver kopior inte vidimeras (prop. 2009/10: 237 s. 95).

För omfattande material eller där det är tekniskt svårt att kopiera det, får myndigheten besluta att en handling i stället ska hållas tillgänglig hos myndigheten eller på annan plats under en viss tid. I ett sådant fall är det beslutet om sådan hantering som i stället ska delges. Undantaget kan inte användas för en handling som inleder ett förfarande vid en domstol eller annan myndighet (5 § DelgL).

Vem är delgivningsmottagare?

Delgivningsmottagare är den person som ensam eller tillsammans med någon annan är behörig att ta emot delgivningen (2 § andra stycket DelgL).

Val av delgivningssätt

De sätt man kan delge på är enligt 2 § tredje stycket DelgL:

  • vanlig delgivning
  • muntlig delgivning
  • förenklad delgivning
  • särskild delgivning med juridisk person
  • stämningsmannadelgivning
  • kungörelsedelgivning.

Uppräkningen är uttömmande.

Man ska välja delgivningssätt som är ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning. Det ska medföra så lite kostnader och besvär som möjligt. Delgivningen får inte ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna (4 § DelgL).

Av stor betydelse vid lämplighetsbedömningen är handlingens innehåll och omfattning samt de personliga förhållandena hos den person som ska ta emot handlingen (prop. 2009/10:237 s. 101).

Avvägningen har ytterligare preciserats till att de åtgärder som vidtas inte ska orsaka den enskilda onödig uppmärksamhet eller olägenhet (3 § DelgF).

Det är viktigt att notera att bestämmelserna är tillämpliga vid all delgivning. Lämplighetsbedömningen ska som framgår även omfatta på vilket sätt man genomför delgivningen, inte enbart valet av delgivningsform.

Det är alltså omständigheterna i det enskilda fallet som ska avgöra vilken delgivningsform som ska användas och hur delgivningen ska genomföras. Vid valet av delgivningssätt ska myndigheten göra en proportionalitetsbedömning, och använda det delgivningssätt som bedöms vara effektivt i det enskilda fallet utan att i onödan orsaka kostnader eller andra negativa konsekvenser (prop. 2009/10:237 s. 100 f. och s. 231) I författningar kan det dessutom anges att vissa delgivningsformer inte får användas.

Den handläggande myndigheten ansvarar för att delgivningen genomförs

Utgångspunkten är att den myndighet som handlägger målet eller ärendet har ansvar för att se till att delgivningen sker (7 § DelgL). Om en part eller någon med liknande ställning i ett mål eller ärende begär att själv få ordna med delgivning får den handläggande myndigheten besluta om det om det inte är olämpligt, så kallad partsdelgivning (8 § första meningen DelgL). Myndigheten ska beakta parternas respektive intressen och vikten av att handläggningen bedrivs på ett rättssäkert sätt. Partsdelgivning bör inte tillåtas när det kan antas skulle komma att försena handläggningen eller om det skulle riskera att i onödan medföra andra negativa konsekvenser. Inget hindrar att myndigheten väcker frågan om partsdelgivning (prop. 2009/10:237 s. 104 och s. 233).

Myndigheten behåller det yttersta ansvaret för att delgivningen genomförs under en partsdelgivning. Myndigheten ska ange inom vilken tid parten ska lämna in bevis om delgivning. Om detta inte följs, återtar myndigheten uppgiften att delge (se 8 § andra och tredje meningarna DelgL). Endast vanlig delgivning och stämningsmannadelgivning får användas vid partsdelgivning (10 § första meningen DelgL).

Det ställs höga krav på dokumentation vid delgivning. Myndigheten ska anteckna genomförda delgivningar med löpande numrering i en dagbok, ett diarium eller dylikt som förs i målet eller ärendet, eller i en särskild delgivningsförteckning. Myndigheten ska också anteckna vad man gjort för att genomföra delgivning och övriga förhållanden av betydelse för delgivningen, om det inte är obehövligt (4 § DelgF).

Myndigheten svarar för kostnaden för den delgivning som myndigheten har beslutat om (2 § DelgF).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • NJA 2005 s. 175 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner