Särskilt om skattefordringars uppkomst

Det finns inga generella bestämmelser

Det finns inga bestämmelser om när en skatte- eller avgiftsfordran ska anses ha uppkommit. Det som gäller för fordringars uppkomst i allmänhet gäller alltså i princip även för dessa fordringar. Det har därmed inte någon avgörande betydelse när skatten eller avgiften har fastställts eller förfallit till betalning (se NJA 1971 s. 85).

Skattefordringar är speciella på så sätt att fordringen inte går att knyta till något avtals­förhållande mellan det allmänna och den som är betalnings­skyldig. Även om det finns en koppling mellan skatten eller avgiften och en underliggande affärshändelse kan kopplingen vara mer eller mindre stark. Eftersom Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har skilda synsätt i frågan om skattefordringars uppkomst (se i NJA 1998 s. 834 och i RÅ 2000 ref 29) är det svårt att i allmänna ord beskriva rättsläget. Skatteverket får avgöra frågan om när fordringen uppkommit med utgångs­punkt från vilken slags skatt eller avgift det är fråga om, och utifrån de omständigheter som grundat den aktuella skatt- eller avgiftsskyldigheten. Vidare får man ta hänsyn till vad som kan anses vara en ändamålsenlig tillämpning av den aktuella bestämmelsen.

Latent skatteskuld

Med latent skatteskuld menas en skuld som kan bli aktuell någon gång i framtiden. Den vanligast förekommande typen av latenta skatteskulder är att en framtida försäljning av en tillgång kommer att utlösa en inkomstbeskattning. Så länge tillgången inte är såld utgör den framtida skatten en latent (dold) skuld som belastar tillgången i fråga. Den latenta skulden kan aldrig anges till ett exakt belopp eftersom den är beroende av ett antal okända faktorer som t.ex.

• om och när försälj­ning sker
• vinstens storlek
• den skatt­skyldigas övriga inkom­ster.

En sådan latent fordran skiljer sig från en villkorad fordran genom att den latenta fordringen uppkommer först genom den åtgärd som utlöser beskatt­ningen. En latent skatteskuld kan därför t.ex. inte göras gällande i en konkurs (jfr. prop. 1986/87:90 s. 124).

I vissa fall kan den latenta skatteskulden bero på att den betalningsskyldiga fått uppskov med beskattningen. Den betalningsskyldiga kan också ha gjort avsättningar till en periodiseringsfond. Inför t.ex. en skuldsanering finns det då möjlighet för den betalningsskyldiga att genom en egen återföring av uppskovsbelopp eller periodiseringsfond se till att skatteskulden verkligen har uppkommit vid den kritiska tidpunkten.

En juridisk person ska återföra sina periodiseringsfonder bl.a. om den juridiska personen upphör att bedriva näringsverksamhet eller försätts i konkurs (30 kap. 8 § IL). Eftersom det är omständigheten att näringsverksamheten upphör respektive försätts i konkurs som utlöser skattskyldigheten, så ska den fordran på slutlig skatt som följer av återföringen anses uppkommen vid tidpunkten för upphörandet respektive konkursbeslutet. Om en juridisk person med verksamhet försätts i konkurs så innebär detta att fordringen på slutlig skatt inte har uppkommit före konkursbeslutet och därför inte heller är en konkursfordran.

Mervärdesskatt och punktskatt

Skattskyldigheten för utgående mervärdesskatt inträder när den omsättning som skattskyldigheten avser faktiskt ägt rum (1 kap. 3 § ML). Samma princip gäller för punktskatter. Det är i dessa fall naturligt att knyta upp­komsten till tidpunkten för den enskilda transaktion som skatt­skyldigheten grundar sig på (jfr. NJA 1997 s. 787 angående skyldighet att återföra mervärdesskatt vid fastighets­försäljning).

I en konkurs är det också praktiskt möjligt att hantera en sådan ordning eftersom gäldenärens mer­värdeskatte­grundande verksamhet upphör i och med konkursbeslutet.

Är det däremot fråga om en företags­rekonstruktion kan det vara svårare att hantera frågan om fordrans uppkomst på detta vis, eftersom gäldenären fortsätter bedriva verksamheten även efter ansökan om företagsrekonstruktion. Utan en särskild avstämning av mervärdes­skatte­redovisningen när rekonstruktionen inleds, eller någon annan särskild analys av de löpande affärshändelserna, kan det i praktiken bli nödvändigt att proportionera skatten för en viss redovisningsperiod på tiden före respektive efter den kritiska tidpunkten.

Om frågan om uppkomst för utgående mervärdesskatt blir aktuell i en skuldsanering för en näringsidkare med pågående verksamhet bör frågan hanteras på samma sätt som vid en företags­rekonstruktion.

Ingående mervärdesskatt

När den återföringsgrundande omständigheten inträffar är avgörande för när statens fordran på återkrav av ingående mervärdesskatt uppkommer. Eftersom en sådan fordran kan uppkomma i olika situationer får en bedömning göras i varje fall.

Ett exempel då en fordran på återkrav kan uppkomma är om Skatteverket genom ett omprövningsbeslut vägrat att medge avdrag för ingående mervärdesskatt. Det finns i detta fall ingen transaktion som berättigar ett avdrag utan den omständighet som medför att det blir en fordran på återkrav rör enbart förhållanden mellan staten och bolaget. Fordran på återkrav för ingående mervärdesskatt får i ett sådant fall anses ha uppkommit när den felaktiga deklarationen har lämnats.

Om en fastighetsägare, en bostadsrättshavare eller en hyresgäst försätts i konkurs ska avdrag för ingående mervärdesskatt jämkas (8 a kap. 4 § första stycket 6 ML). Statens fordran på grund av en sådan jämk­ning får göras gällan­de i konkursen trots att fordran inte uppkommit före konkurs­beslutet (8 a kap. 4 § andra stycket ML). Med anledning av det har en hänvisning till annan lag gjorts i 5 kap. 1 § KonkL.

Avdragen skatt och arbetsgivaravgifter

Den som betalar ut ersättning för arbete är skyldig att göra skatteavdrag vid varje utbetalningstill­fälle. Arbetsgivaravgifter betalas månadsvis baserat på de löneutbetalningar som gjorts månaden innan. Skatteavdrag ska också göras på ersättning för arbete som betalas ut som förskott.

I fråga om fordringar mot en arbetsgivare för avdragen skatt och arbetsgivaravgifter har fordringen en så nära koppling till löneutbetalningen att den kan anses uppkommen genom utbetalningen. Men vad gäller arbetsgivaravgifter är det inte uteslutet att bestämma uppkomsttidpunkten tidigare än så, åtminstone vid tillämpningen av 5 kap. 1 § KonkL. Högsta domstolen har uttalat att även sådana avgifter som grundar sig på lön som betalats ut under konkursen borde kunna göras gällande i konkursen, förutsatt att lönefordringen utgjort en konkurs­fordran (NJA 1998 s. 834). Men Högsta förvaltningsdomstolen har gjort bedömningen att när lönefordringar som avser tiden före konkursutbrottet betalas genom utdelning i en konkurs innebär det att en skuld på arbetsgivaravgifter uppkommer efter konkursutbrottet för det utbetalande konkursboet (RÅ 2000 ref. 29). Det innebär att den fordran på arbetsgivaravgift som uppkommer vid konkursutdelningen blir en massafordran. Skatteverket anser att när det gäller offentligrättsliga förpliktelser så ska en allmän domstol i konkursförfarandet inte ha möjlighet att överpröva ett krav mot boet som har fastställts i förvaltningsrättslig ordning.

Inkomstskatt m.m.

Fordringar på preliminär och slutlig skatt består av ett antal olika skatter och avgifter. Vilka skatter och avgifter det gäller framgår av 56 kap. 3 och 6 §§ SFL. De största beloppen handlar om inkomstskatt, fastighetsskatt, kommunal fastighetsavgift och egenavgifter.

Förarbetena till konkurslagen

I förarbetena till konkurslagen berördes frågan om tidpunkten för skattefordringars uppkomst i samband med behandling av åter­vinnings­reglerna (prop. 1986/87:90 s. 121-126). För att en rättshandling ska kunna återvinnas krävs att den varit till nackdel för övriga borgenärer. Oftast krävs dessutom att nackdelen varit omedelbar, d.v.s. den ska ha funnits direkt vid den tidpunkt när rättshandlingen gjordes. Det förutsätter att borgenärens fordran funnits, d.v.s. uppkommit, vid denna tidpunkt. I propositionen redogjordes för uppfattningen att en skuld avseende inkomstskatt upp­kommer först i och med beskattningsårets utgång (s. 124). Efter det påpekades att uppkomstfrågan emellertid i viss mån är oklar, och efter detta lämnades en redogörelse för vissa av de tidigare för­arbets­uttalandena vid tillkomsten av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar, SkfL. Enligt departe­ments­chefen gav dessa uttalanden underlag för slutsatsen att en skattefordran i vissa fall kan berättiga till utdelning även om den tid som skatten är hänförlig till inte avslutats när beslutet om konkurs meddelades.

Vad gällde åter­vinnings­situationen ansåg departementschefen att den särskilda regleringen av förmånsrätten i 3 § SkfL inte hindrade att man vid nackdelsbedömningen kunde ta hänsyn till en sådan fordran vid en tidigare tidpunkt än beskatt­nings­periodens utgång.

Rättsfall: om uppkomsten av tillkommande skatt

Ett avgörande från Högsta domstolen 2003 belyste frågan när en tillkommande (beslut om höjd) slutlig skatt skulle anses ha uppkommit (NJA 2003 s. 37). Ett aktiebolag hade år 1989 dels gjort vissa transaktioner som inte godtogs skatterättsligt, dels sålt en tillgång till underpris till ett närstående bolag. Året därpå höjde skattemyndigheten bolagets taxering. Eftersom bolaget överklagade i samtliga instanser var frågan om bolagets skattskyldighet inte slutligt fastställd förrän år 1995. Efter att bolaget försatts i konkurs väckte förvaltaren talan om återvinning. En av frågorna i målet var när statens fordran på skatt hade uppkommit.

Högsta domstolen ansåg att det förelåg förutsättningar för återvinning och uttalade följande i fråga om tidpunkten för skatteskuldens uppkomst:

En skatteskuld anses i konkursrättsliga sammanhang uppkommen i och med beskattningsårets utgång (jfr prop. 1986/87:90 s. 124 samt Welamson, Konkurs, 9 uppl. 1997 s. 134 och Lennander, Återvinning i konkurs, 2 uppl. 1994 s. 113). H:s skatteskuld uppkom således vid utgången av 1988, fastän frågan om skatten avgjordes slutgiltigt först när RegR beslutade att inte meddela prövningstillstånd i september 1995.

Det är inte helt klart om uttalandet är styrande även för frågan om betalrätt enligt 5 kap.1 § KonkL för slutlig skatt för det beskatt­ningsår under vilket konkursen inträffat. Högsta domstolens kategoriska uttalande om vad som allmänt gäller i konkurs­rättsliga sammanhang kan tyckas tala för detta. Samtidigt gör de senare uttalandena i NJA 2009 s. 291 att man måste vara försiktig med att bedöma uppkomstfrågan likadant i alla tillämpningssituationer. I NJA 2003 s. 37 hade aktiebolaget bedrivit verksamhet under hela det aktuella beskattningsåret och det var därmed också rimligt att knyta uppkomsten av den tillkommande skatten till beskattningsårets utgång.

För sådan skatt som avser det beskattningsår under vilket konkursen inträffat är situationen annorlunda, särskilt för juridiska personer. I fråga om betalrätten enligt 5 kap. 1 § KonkL finns det därför anledning reflektera över om åtskillnad bör göras beroende på om konkursen avser en fysisk eller juridisk person. I praktiken finns det nämligen betydande skillnader mellan dessa fall.

Fastighetsavgift och fastighetsskatt

Fastighetsskatten eller den kommunala fastighetsavgiften är en del av den slutliga skatten. Fastighetsskatten och fastighetsavgiften ska betalas för ett helt kalenderår av den som vid ingången av kalenderåret var ägare till den aktuella fastigheten. Här inträder alltså skattskyldigheten alltid den 1 januari ett visst kalenderår, oberoende av om fastigheten har överlåtits senare under året.

När ett skattekontounderskott kommer av ett beslut om slutlig skatt får skattefordringen som huvudregel anses ha uppkommit vid utgången av det aktuella beskattningsåret. Det gäller även om den slutliga skatten innefattar fastighetsskatt, där skattskyldigheten alltså har inträtt vid beskattningsårets ingång. Undantag skulle kunna tänkas om den slutliga skatten så gott som uteslutande omfattas av fastighetsskatt.

Särskilt om fysiska personer

Är konkursgäldenären en fysisk person är denna fortsatt skattskyldig för inkomst av tjänst under konkursen. I praxis har fysiska personer dessutom ansetts vara fortsatt skattskyldiga under konkursen även för vissa inkomster som har sin grund i transaktioner som konkursboet företagit, t.ex. inkomst från försäljning av fastighet, se RÅ 1982 1:5 och 1991 not. 246. Praktiska skäl talar för att skatteskulden ska anses uppkommen först vid beskattningsårets utgång. Det rör sig främst om de praktiska svårigheterna att avgöra hur stor del av den slutliga skatten för en fysisk person som avser tiden före respektive efter konkursutbrottet.

På detta vis har frågan också behandlats i RH 1983:133. En fysisk person hade försatts i konkurs i juni 1980. Utdelningsförslag upprättades i juni 1983. Utdelningsbara medel uppgick till ca 285 000 kr. Någon skattefordran fanns inte upptagen i utdelningsförslaget. Staten anförde besvär och yrkade att man skulle ta hänsyn till en skattefordran på ca 12 000 kr. Skatte­skulden avsåg kvarstående skatt och restavgift hänförlig till 1981 års taxering, d.v.s. inkomståret 1980. Hovrätten angav följande: ”Eftersom det inkomstår, under vilket den nu aktuella skattefordran uppkommit, ej gått till ända före konkursbeslutet kan fordran ej anses ha uppkommit innan konkurs­utbrottet. Besvären kan därför ej bifallas”. Hovrättens avgörande ger stöd för bedömningen att det för betalrätt i konkursen krävs att det inkomstår till vilket skatte­skulden avser har gått till ända före konkursbeslutet. Åtminstone borde det få gälla som en huvud­regel. Möjligen skulle det kunna frångås i särskilda situationer i enlighet med departe­ments­chefens uttalande i prop. 1986/87:90 s.124. Antag t.ex. att konkursgäldenären drivit närings­verksamhet fram till konkursutbrottet och att det i efterhand beslutas om till­kommande skatt med anledning av att det förekommit oredo­visade inkomster i näringsverksamheten. I ett sådant läge borde det kunna hävdas att den tillkommande fordringen är uppkommen före konkursbeslutet.

Förarbetena till skuldsaneringslagen

När det gäller fysiska personer kan man också jämföra med hur frågan om fordrans uppkomst hanteras vid en skuldsanering. Grundprincipen är att en skuld­sanering omfattar alla fordringar som uppkommit innan Kronofogden beslutat om att inleda skuldsanering, även om det finns en möjlighet att undanta bl.a. fordringar som inte är fastställda eller förfallna till betalning (30 § NSksanL och 32 § FSksanL). I förarbetena till gamla skuldsaneringslagen har uttalats att fordran på inkomstskatt måste anses uppkommen ”i vart fall” när inkomståret gått ut (prop. 1993/94:123 s. 118). I senare förarbeten finns även ett uttalande om att fordran på slutlig skatt uppkommer vid inkomstårets utgång (prop. 2005/06:124 s. 43).

I praktiken utgår både Kronofogden och Skatteverket i skuldsanerings­ärendena från att fordran på (kvarstående) slutlig skatt uppkommer vid beskattningsårets utgång. Det gäller även när skatten beror på deklarationsåtgärder som gjorts efter beskattningsårets utgång, som t.ex. återföring av uppskovsbelopp eller periodiseringsfond och avstämning av egenavgifter.

Se även den övergripande redogörelsen i förarbetena till FSksanL: prop. 2015/16:125 s. 138 f.

Särskilt om juridiska personer

När en juridisk person försätts i konkurs ska konkursgäldenärens verksamhet upphöra. Även om redo­visnings­skyldigheten inte formellt upphör genom konkurs­beslutet kommer räkenskaperna som ligger till grund för beskattningen i praktiken att avslutas vid samma tidpunkt.

Skatt­skyldigheten för fastighetsskatt (ovan) inträder inte successivt under beskattningsåret. Därför är det svårt att se att en (kvarstående) slutlig skatt som fastställs vid den efter­följande taxeringen till någon del skulle kunna bero på förhållanden som ligger i tiden efter konkurs­beslutet. Här bör utgångspunkten vara att fordringen på slutlig skatt har uppkommit före konkursen. För en annan bedömning krävs det utredning om att skatten till någon del beror på transaktioner som företagits efter konkursutbrottet.

En sammantagen bedömning vad gäller inkomstskatter

Uppkomsttidpunkten är olika beroende på om skatten är preliminär eller slutlig och beroende på om den som är skattskyldig är en fysisk person eller juridisk person.

Debiterad preliminär skatt

I enlighet med såväl förarbetsuttalanden som rättspraxis bör man när det gäller debiterad preliminär skatt tillämpa en belöpandeprincip. Principen innebär att den del av den preliminära skatten som avser tiden före konkursen får anses ha uppkommit före konkursen och alltså kan bevakas i konkursen (prop. 1971:142 s. 43 och NJA 1983 s. 350).

Den belöpandeprincipen bör tillämpas även vid företagsrekonstruktion och skuldsanering. Antag t.ex. att en skuldsanering inleds den 15 juni för en näringsidkare som debiterats preliminär skatt. Till den del den debiterade skatten avser tiden före inledandet omfattas den av skuldsaneringen. Det innebär att en proportionering av månadsbeloppet för juni får göras på så sätt att den del som avser på tiden 1–14 juni omfattas av skuldsaneringen, medan resterande del av månadsbeloppet (15–30 juni) ska betalas på förfallodagen (den 12 juli).

Undantagsvis kan man tänka sig speciella situationer där ytterligare debiterad skatt för beskattningsåret kan bli aktuell. Antag att ett handelsbolag som försatts i konkurs under beskattningsåret har debiterats preliminär skatt som enbart beror på att bolaget äger en fastighet och i och med det är skattskyldigt för kommunal fastighetsavgift. Eftersom skatt­skyldighet för fastighetsavgiften inträtt den 1 januari och det står klart att preliminärskatten i sin helhet avser denna avgift borde det också kunna hävdas att hela fordringen på debiterad skatt uppkommit före konkursen.

Slutlig skatt

Det finns rättsfall som ger stöd för att uppkomsttidpunkten för slutlig skatt ska knytas till utgången av det beskattningsår som skatten avser (RH 1983:133 och NJA 2003 s. 37). De praktiska svårigheterna att fördela skatten på tid före respektive efter konkursutbrottet talar också för en sådan ordning. Men rättsläget är inte entydigt och det finns förarbetsuttalanden som ger stöd för att skattefordringen i vissa fall kan anses ha uppkommit tidigare än så (prop. 1986/87:90 s. 124).

Det oklara rättsläget bör hanteras på följande sätt: I fråga om fysiska personer bör fordringen på slutlig skatt regelmässigt anses ha uppkommit vid beskattningsårets utgång. Det är bara undantagsvis som det finns anledning att hävda annat, t.ex. när skatten i sin helhet kan anses avse näringsverksamhet som upphört före den kritiska tidpunkten.

När det gäller juridiska personer som upphört med sin verksamhet före eller i samband med den kritiska tidpunkten (som vid konkurs) bör det motsatta gälla. Om det inte finns någon särskild anledning att anta att skatten till någon del avser transaktioner som gjorts efter den tidpunkten så bör den slutliga skatten anses ha uppkommit innan.

Vid en företagsrekonstruktion är situationen en annan. Då fortsätter gäldenären att driva sin verksamhet även efter ansökan om rekonstruktion. I det läget är utgångspunkten att den slutliga skatten uppkommer vid utgången av beskattningsåret. Det kan t.ex. vara fråga om en arbetsgivare som löpande under beskattningsåret haft pensionskostnader för de anställda och ska betala särskild löneskatt (SLP) för detta. Den skatten ingår som en del av den slutliga skatten (56 kap. 3 och 6 §§ SFL). Om ansökan om företagsrekonstruktion görs före beskattningsårets utgång kommer skatten inte att omfattas av ett offentligt ackord. Om man har tagit hänsyn till löneskatten i preliminärskattedebiteringen kommer sådana obetalda preliminärskattebelopp som avser tiden före ansökan däremot att omfattas av ackordet. Se avsnittet ovan om uppkomsten av fordran på preliminär skatt.

SINK och A-SINK

För begränsat skattskyldiga som beskattas enligt SINK eller A-SINK är huvudregeln att den som betalar ut ersättning ska göra skatteavdrag och lämna arbetsgivardeklaration. I vissa fall ska dock mottagaren själv redovisa och betala skatten. Beskattningen görs med en fast procentsats vid varje utbetalningstillfälle och skatten är definitiv (d.v.s. slutlig), vilket innebär att mottagaren inte ska lämna någon inkomstdeklaration.

Eftersom skattefordran har en så nära koppling till när ersättningen betalas ut, får det anses att Skatteverkets fordran mot utbetalaren avseende SINK och A-SINK uppkommer vid varje utbetalningstillfälle.

Överskott på skattekontot

Skatteverkets fordran på en gäldenär grundar sig på de olika skatter och avgifter som gäldenären ska betala. Om hen har ett underskott på sitt skattekonto måste Skatteverket bedöma vilka skatte- och avgiftsfordringar som ingår i underskottet. För att bestämma tidpunkten för varje fordrans uppkomst har olika händelser betydelse, t.ex. löneutbetalningar och momspliktiga transaktioner.

Om gäldenären istället har ett överskott på sitt skattekonto så har gäldenären en motfordran på Skatteverket. Istället för att betala ut överskottet till gäldenären så kan Skatteverket kvitta överskottet mot en skuld som gäldenären har till staten på t.ex. lönegarantiregress. För kvittning i konkurs och i företagsrekonstruktion så är en förutsättning att bägge fordringarna har uppkommit vid en viss tidpunkt.

Frågan är då när gäldenärens fordran på överskott på skattekontot uppkommer. En möjlighet är att knyta uppkomsttidpunkten till skattekontoavstämningen. Gäldenären kan då inte sägas ha någon fordran på Skatteverket förrän skattekontot är avstämt.

Men man bör ha samma synsätt vid skattekontoöverskott som vid skattekontounderskott. Det innebär att man måste analysera vad som har orsakat överskottet, eftersom det är då rättsförhållandet som grundar överskottet har uppkommit. Antag att ett skattekontoöverskott beror på en nedsättning som görs på grund av att en tidigare redovisad och beslutad skatt eller avgift visat sig felaktig. Rätten till återbetalning har då sin grund i den felaktiga redovisningen och den bör därför anses uppkommen redan vid tidpunkten för det felaktiga avgifts- respektive skattebeslutet.

När det gäller uppkomsttidpunkten för skattekontoöverskott måste man alltså titta på vad det är som har föranlett överskottet och utgå från det för att avgöra när gäldenärens fordran på återbetalning av viss skatt (viss debitering) uppkommer.

Skattetillägg och förseningsavgifter m.m.

En fordran på skattetillägg, förseningsavgift och kontrollavgift får anses ha uppkommit när det handlande eller den underlåtenhet som ligger till grund för beslutet ägde rum. Det innebär att om skattetillägg beslutats med anledning av skönsbeskattning i avsaknad av deklaration så får den fordran anses ha uppkommit när den skattskyldige senast skulle ha lämnat in deklarationen. Det synsättet har bekräftats i HFD 2011 ref. 88 (se även RÅ 1990 ref. 50 och Skatteverkets rättsfallskommentar om uppkomsten av uppkomsten av skattetilläggsfordran).

Oriktig uppgift i en pappersdeklaration

När det gäller en oriktig uppgift som lämnats i en pappersdeklaration som kommit in i rätt tid kan det vara svårt att fastslå exakt när den oriktiga uppgiften lämnats, eftersom deklarationen inte ankomststämplas. Om inget annat särskilt framkommer får skattetilläggsfordringen i de fallen anses ha uppkommit den dag deklarationen senast skulle ha lämnats in.

Företrädaransvar

I fråga om företrädaransvar bör samma synsätt kunna användas som vid skattetillägg. Det innebär att ansvarsfordringen får anses ha uppkommit vid den tidpunkt som ansvaret är knutet till, d.v.s. som regel skattens eller avgiftens ursprungliga förfallodag.

Kronofogdens fordringar

Kronofogdens fordran på grundavgift uppkommer när utsökningsmålet registreras i utsöknings- och indrivnings­databasen.

Grundavgiften ska dock hanteras på ett särskilt sätt om den har uppkommit efter den kritiska tidpunkten vid företagsrekonstruktion eller vid skuldsanering och F-skuldsanering, samtidigt som huvudfordran ingår i förfarandet.

Fordran på ränta

Ränteberäkningen på skattekontot ska grundas på den sammanlagda skatte­skuld eller skattefordran som den skatt­skyldige har varje dag (65 kap. 2 § SFL). I och med att räntan beräknas dag för dag anses fordran på ränta uppkomma löpande från och med förfallodagen.

Fordonskatt och trängselskatt

Fordonsskatt betalas antingen för ett skatteår eller för en skatteperiod om skatten för ett fordon överstiger 3 600 kr för ett helt år. För en skatteperiod är skatten en tredjedel av skatten för ett helt år (2 kap. 5 § VSL). Skatten för ett skatteår eller en skatteperiod ska betalas under månaden före ingången av skatteåret eller skatteperioden (den s.k. betalningsmånaden, 5 kap. 3 § VSL). Vid ordinarie debitering är det den person som enligt 2 kap. 4 § VSL är skattskyldig för fordonet vid ingången av betalningsmånaden som ska betala skatten (5 kap. 2 § första stycket VSL). Om fordonet säljs under betalningsmånaden är det alltså säljaren som ska betala skatten för det kommande skatteåret eller skatteperioden. Eftersom betalningsskyldigheten på det sättet är knuten till ingången av betalningsmånaden så bör skatteskulden anses ha uppkommit vid den tidpunkten.

En fordran på trängselskatt uppkommer när fordonet passerar en betalstation (9 § LTS).