Anläggningar som omfattas av LSA

Konventionella avfallsanläggningar och industrianläggningar

LSA skiljer mellan två olika typer av anläggningar:

• Avfallsanläggningar där farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år slutligt förvaras (deponeras) eller förvaras under längre tid än tre år (1 § första stycket LSA). Sådana anläggningar kallas här konventionella avfallsanläggningar.
• Anläggningar där det huvudsakligen bedrivs annan verksamhet än avfallshantering, om farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år deponeras inom anläggningen eller förvaras där under längre tid än tre år (1 § andra stycket LSA). Sådana anläggningar kallas här industrianläggningar.

När en anläggning delas upp för att utgöra två anläggningar

Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt frågan om möjlighet att dela upp en anläggning så att den ska utgöra två anläggningar.

Rättsfall: fysisk avgränsning inte tillräckligt för att dela upp en anläggning

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat möjligheten att dela upp en anläggning så att den ska utgöra två olika anläggningar i LSA:s mening. Bolaget som bedrev verksamheten avsåg att skapa en fysisk avgränsning mellan deponidelen av anläggningen och den del där återvinning skedde. Avgränsningen skulle utgöras av ett metallstängsel och betongplintar. Skatterättsnämnden ansåg att åtgärderna inte skulle medföra att det uppkommer två anläggningar i LSA:s mening. Bolaget skulle därmed vara skattskyldigt för allt avfall som förs in till anläggningen. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden (RÅ 2009 not. 46).

Rättsfall: fysiskt avgränsade verksamheteter med separata miljötillstånd bör behandlas som separata anläggningar

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat möjligheten att dela upp en anläggning så att den ska utgöra två olika anläggningar i LSA:s mening.

Avfallsanläggningen ifråga är indelad i olika områden. Dessa ligger geografiskt i anslutning till varandra med en gemensam in- och utfart. De har också flera andra gemensamma funktioner såsom våg, gasutvinning och damm för lakvatten. Mellan områdena finns fysiska avgränsningar i form av stängsel, vägar och grindar. Verksamheterna på områdena bedrivs med stöd av separata miljötillstånd, varav två medger att deponering får ske. Bolaget har uppgett att det också rent faktiskt har bedrivit deponiverksamhet endast på de områden där detta är tillåtet och Skatteverket har inte invänt mot den uppgiften. Allmänt sett framstår anläggningen – som är en geografiskt sammanhållen enhet med gemensam yttre avgränsning och gemensam in- och utfart – som en enda avfallsanläggning. Frågan är om det finns möjlighet att i avfallsskattehänseende behandla de olika delområdena som separata avfallsanläggningar.

Högsta förvaltningsdomstolen hänvisar till rättsfallet RÅ 2009 not. 46 (se ovan) och konstaterar att det som nu ska avgöras är om det finns anledning att göra en annan bedömning om det, förutom fysiska avgränsningar, också finns rättsliga avgränsningar i form av separata miljötillstånd för verksamheten på de olika delområdena.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar följande. Såväl det övergripande syftet med lagstiftningen som förarbetsuttalanden ger stöd för att utformningen av de miljötillstånd som gäller för verksamheten kan beaktas vid bedömningen av hur en avfallsanläggning ska avgränsas. Miljötillståndens precisering av för vilket område som respektive tillstånd gäller – vilken bl.a. ligger till grund för tillsynen av att tillstånden följs – får vidare anses vara tillräcklig för att tillgodose även de behov av kontroll som gäller vid beskattningen. Om det inom en anläggning bedrivs olika verksamheter som är skilda från varandra på ett sådant sätt att det vid den miljörättsliga prövningen ansetts vara möjligt att utfärda separata miljötillstånd bör den uppdelningen således kunna accepteras även skatterättsligt.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att de olika områdena inom anläggningen är fysiskt och rättsligt avgränsade från varandra på ett sådant sätt att bolaget hade fog för att behandla dem som separata avfallsanläggningar vid tillämpningen av lagen om skatt på avfall. Deponiverksamhet hade endast bedrivits på de områden där miljötillstånden medgett detta och det är alltså enbart det material som har förts in till dessa områden som ska bli föremål för avfallsskatt (HFD 2016 ref. 88).

När flera olika bolag bedriver verksamhet på olika delområden

När flera olika bolag bedriver verksamhet på olika delområden bör det ha betydelse i vilken mån verksamheten bedrivs självständigt. Det bör även ha betydelse vem som har faktisk och rättslig kontroll över verksamheten på delområdet. Detta är i linje med kammarrättens avgörande nedan.

Rättsfall: fråga om två olika anläggningar i LSA:s mening

Kammarrätten har prövat möjligheten att dela upp en anläggning så att den ska utgöra två olika anläggningar i LSA:s mening. Verksamheterna bedrevs av två olika bolag. Bolag A bedrev verksamheten på delområdena A-C och bolag B bedrev verksamheten på delområde D. Kammarrätten konstaterade följande. Det fanns inte några ägarintressen mellan dessa bolag, vilket var fallet i förhandsbeskedsärendet som var aktuellt i RÅ 2009 not. 46. Bolag B bedrev sin verksamhet självständigt från bolag A och hade den faktiska och rättsliga kontrollen över verksamheten och över delområde D. Kammarrätten bedömde att delområde D utgjorde en egen anläggning och att bolag A inte skulle beskattas för det material som förs in till detta område (KRSU 2016-09-21, mål nr 2817–2819-15).

Farligt avfall eller mer än 50 ton avfall per år

LSA omfattar sådana anläggningar där farligt avfall eller annat avfall (mer än 50 ton per år) deponeras eller förvaras under längre tid än tre år.

Vad är avfall?

För att avgöra vad som är avfall enligt 1 § LSA kan man använda den definition som finns i 15 kap. 1 § första stycket miljöbalken som vägledning. Enligt den definition som gällde när LSA trädde i kraft är avfall varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med, avser att göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med (jfr prop. 1998/99:84 s. 26). Miljöbalkens definition av avfall har därefter ändrats flera gånger. Eftersom annat material än avfall som förs in till en anläggning enligt 2 § jämställs med avfall så får frågan om innebörden av begreppet avfall främst betydelse vid bedömningen av om det föreligger en avfallsanläggning eller inte (jfr prop. 1998/99:84 s. 26).

Mer än 50 ton avfall per år

Om det kan konstateras att mängden avfall som förs in till respektive uppkommer vid en skattepliktig anläggning överstiger 50 ton per år, ska skatt betalas för allt avfall (jfr prop. 1998/99:84 s. 106).

Mängdgränsen om 50 ton gäller för varje år och aktualiseras alltså inte enbart vid Skatteverkets bedömning av om en befintlig anläggning vid skattens ikraftträdande eller en nystartad anläggning vid senare tidpunkt ska komma att bli skattepliktig. En anläggning upphör alltså att omfattas av skatteplikten om nya avfallsmassor inte längre tillförs eller uppkommer i tillräckligt stor omfattning. Den som bedriver verksamheten bör därmed avregistreras som skattskyldig (jfr prop. 1998/99:84 s. 107).

Vad är farligt avfall?

Begreppet farligt avfall i LSA bör ges samma innebörd som det har enligt miljöskyddslagstiftningen. Som farligt avfall räknas bl.a. färg- och lackavfall samt avfall som innehåller kvicksilver, arsenik eller PCB (jfr prop. 1998/99:84 s. 107).

Avfall ska deponeras eller förvaras under mer än tre år

LSA omfattar endast anläggningar där det förekommer deponering av avfall eller där avfall förvaras under längre tid än tre år. Anläggningar där det endast förekommer sortering av avfall omfattas inte av LSA. Anläggningar där det endast sker rötning eller kompostering av avfall omfattas i allmänhet inte heller av LSA. Kravet på att avfall ska deponeras eller förvaras under längre tid än tre år är då inte uppfyllt (jfr prop. 1998/99:84 s. 29).

Rättsfall: kompostering som tar mer är tre år

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat om material som komposteras eller som förvaras i syfte att komposteras ska anses förvarat inom anläggningen i den mening som avses i 1 § LSA. Förutsättningen var att avfall skulle genomgå flera komposteringsprocesser, som sammanlagt kunde ta längre tid än tre år. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att material som förs in till en anläggning för att bearbetas på sätt som anges i 6 § LSA inte kan anses förvarat på anläggningen enligt 1 § LSA så länge det förvaras i avsikt att bearbetas eller så länge processen pågår (RÅ 2001 ref. 30).

Användningsområden som inte utgör deponering eller förvaring

I förarbetena till LSA angavs vad som inte skulle ingå i begreppet deponering. Verksamheter som kunde vara tillståndspliktiga eller anmälningspliktiga enligt punkten 92.04 i bilagan till den numera upphävda miljöskyddsförordningen (1989:364) sågs som exempel på verksamheter som inte skulle ses som deponering. Särskilt när avfall används som utfyllnad vid anläggningsarbeten och liknande ansågs det uppenbart att avfallet nyttiggjorts och att avfallsskatt inte borde bli aktuellt (jfr prop. 1998/99:84 s. 28 f.).

I den aktuella lydelsen omfattade punkten 92.04 dels ”utsläpp av fast avfall eller något annat fast ämne från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller uppläggning av ett sådant ämne på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten och där föroreningsrisken inte bedöms som ringa”, dels ”uppläggning av fast avfall eller något annat fast ämne på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten och där föroreningsrisken bedöms som ringa”.

Rättsfall: utfyllnad av kalkstensgruvor ansågs inte utgöra deponering

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att det inte utgör deponering när kalkstensavfall (s.k. mesa) används som utfyllnad vid återställande av kalkstensgruvor. Utfyllnaden sågs som ett nyttiggörande av avfallet (RÅ 2003 ref. 42).

En alternativ användning kan ske även i andra fall vilket Skatterättsnämnden bekräftat i förhandsbeskedet nedan.

Förhandsbesked: användning av kalkrestprodukter i konstruktionen av en anläggning

Skatterättsnämnden har prövat om en anläggning som i första hand ska ta emot och behandla s.k. sulfid- och sulfatjordar ska undantas från skatteplikt enligt 1 § LSA, om kalkrestprodukter som inte utgör kalkstoft eller kalksten endast används i konstruktionen för förvaring av jordarna (vallar och eventuellt bottenskikt och tätskikt).

Av frågan framgick att syftet med förvaringen av jordarna inom vallar och eventuellt botten- och tätskikt med kalkrestprodukter var att neutralisera de uppgrävda jordarna och att kalkrestprodukterna fungerar som pH-buffert, d.v.s. förhindrar att pH-värdet sjunker. Det framgick också av frågan att kalken tillförs indirekt genom att konstruktionen innehåller kalk, d.v.s. själva jorden tillförs inte någon kalk. Skatterättsnämnden anförde att det följer av RÅ 2003 ref. 42 att avfallsskatt inte bör aktualiseras i den mån avfall nyttiggörs och ett alternativt användningsområde finns. Med hänsyn till kalkrestprodukternas beskaffenhet och den tänkta konstruktionen av anläggningen fann nämnden att användningen av kalkrestprodukterna i konstruktionen av anläggningen innebär ett nyttiggörande av dessa produkter och att förfarandet därmed inte utgör en slutlig förvaring eller deponering enligt 1 § första stycket LSA (SRN 32-18/I).

Anläggningar som inte omfattas av LSA

Anläggningar som används för deponering eller förvaring av enbart vissa särskilt utpekade avfallsslag omfattas inte av LSA. En förutsättning för att anläggningen inte ska omfattas av LSA är alltså att avfallet inte samdeponeras med något annat avfallsslag.

Anläggningar där det enbart förvaras schaktmassor, bergrester m.m.

Bestämmelserna i 1 § LSA gäller inte för anläggningar som används för deponering eller förvaring av enbart ett eller flera av följande avfallsslag:

1. jord, grus, sand, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten
2. bergrester från gruvindustriell verksamhet
3. • avfallssand från gruvindustriell verksamhet
   • avfall från vattenrening vid gruvindustriell verksamhet
   • järnhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets (3 § första stycket 1 LSA).

På anläggningar där det sker deponering eller förvaring av avfall enligt de två sista punkterna under c) i uppräkningen gäller undantagsregeln i 3 § bara om sådant avfall deponeras eller förvaras tillsammans med avfallssand från gruvindustriell verksamhet (3 § andra stycket LSA). I annat fall kommer anläggningen att omfattas av 1 § LSA.

Det är typen av anläggning och inte avfallsslaget i sig som avgör om anläggningen omfattas av LSA eller inte. Anläggningar där det enbart deponeras rena naturmaterial (s.k. schaktmassetippar) omfattas alltså inte av LSA. Om till exempel jord förs in på en anläggning som omfattas av LSA enligt 1 § första stycket, ska skatt betalas för jorden. Omvänt kan det på en schaktmassetipp komma att hanteras annat avfall än sådant som räknas upp i 3 § första stycket 1 LSA. I sådant fall, och om avfallet deponeras eller förvaras på anläggningen under längre tid än tre år, kommer anläggningen att omfattas av LSA (jfr prop. 1998/99:84 s. 109 f.).

Rättsfall: anläggningar som inte omfattas av LSA

Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt att en anläggning där det hanterades dels schaktmassor bestående av sten och jord, dels betong, asfalt och ris inte omfattades av LSA. Detta trots att en viss del av schaktmassorna deponerades och en viss del av det växtmaterial som komposterades på anläggningen behövde behandlas under längre tid än tre år (RÅ 2001 ref. 30).

Förädlade material

Rester från cementframställning består bl.a. av kalksten, märgel (lerblandad kalksten) och sand i form av mjöl eller i krossade beståndsdelar. Sådana rester bör räknas som kalksten och eftersom sådant avfall utan skada för miljön kan återföras till kalkbrotten eller någon annan plats bör det inte beskattas (jfr prop. 1998/99:84 s. 49).

Det bör inte bli aktuellt med en vid tolkning av begreppen. Material som är resultatet av förädling av avfallsslagen i 3 § första stycket 1 a LSA, t.ex. betong och tegel, bör alltså inte omfattas av undantaget från skatteplikt (jfr prop. 1998/99:84 s. 49).

Vissa kalkrestprodukter omfattas inte av begreppen kalkstoft eller kalksten i 3 § första stycket 1 a LSA vilket bekräftats av Skatterättsnämnden i förhandsbeskedet nedan.

Förhandsbesked: vissa kalkrestprodukter omfattas inte av begreppen kalkstoft eller kalksten

Skatterättsnämnden har ansett att vissa kalkrestprodukter inte omfattas av begreppen kalkstoft eller kalksten i 3 § första stycket 1 a LSA. Frågan avsåg om kemiskt tillverkad kalksten (”mesa”; kalciumkarbonat), bränd kalk (kalciumoxid) och släckt kalk (kalciumhydroxid) kan jämställas med kalkstoft och kalksten enligt 3 § LSA. Skatterättsnämnden anförde att bestämmelsen är ett undantag. Nämnden anförde vidare att det framgår av förarbetena (prop. 1998/99:84 s. 49 f.) att det inte bör vara aktuellt med en vid tolkning av begreppen i 3 § och att material som är resultatet av en förädling av de i 3 § LSA uppräknade materialen inte heller bör omfattas av undantaget. Nämnden ansåg mot bakgrund av detta att de kalkrestprodukter som frågan avsåg inte kan jämställas med begreppen kalkstoft och kalksten i 3 § LSA (SRN 32-18/I).

Anläggningar där det enbart förvaras radioaktivt avfall, vattenverksslam eller flytande avfall i vassbädd

Bestämmelserna i 1 § LSA gäller inte för anläggningar som används för deponering eller förvaring av enbart

• radioaktivt avfall
• vattenverksslam i slambassäng
• flytande avfall i vassbädd (3 § första stycket 2–4 LSA).