Både en konkursförvaltare och en borgenär kan begära återvinning. En borgenärs talerätt är dock begränsad.
Konkursförvaltaren får enligt 4 kap. 19 § första stycket KonkL begära återvinning genom att
Om förvaltaren inte vill begära återvinning kan borgenären själv göra det (4 kap. 19 § andra stycket KonkL). En borgenärs subsidiära talerätt kan endast utövas genom att borgenären väcker talan om återvinning vid allmän domstol (se NJA 1988 s. 433). Vanligtvis är det konkursförvaltaren som för återvinningstalan. En borgenär kan även uppträda vid sidan av förvaltaren i rättegången.
En borgenär för sin talan för konkursboets räkning men är ensam betalningsansvarig för rättegångskostnaderna (4 kap. 20 § andra stycket KonkL). En borgenär kan inte föra talan för egen räkning ens om han från förvaltaren förvärvat den rätt till återvinning som kan tillkomma konkursboet (NJA 1976 s. 627). Det som kan vinnas genom processen tillfaller alltså boet.
Konkursförvaltarens beslut att begära återvinning – och även ett beslut att inte väcka sådan talan – är en sådan viktig fråga som avses i 7 kap. 10 § KonkL (se även NJA 2005 s. 443). Förvaltaren ska alltså höra TSM samt den eller de borgenärer som närmast berörs av en återvinningsprocess ekonomiskt.
Om parterna inte kan komma överens i återvinningsfrågan måste konkursboet väcka talan om återvinning vid en tingsrätt. Konkursdomstolen är inte behörig att ta upp saken utan i stället får talan väckas vid tingsrätten på den plats där svaranden har sitt hemvist.
I de fall svaranden gör gällande ett anspråk mot konkursboet, kanske just det som enligt förvaltaren bör återvinnas, är det lättare för konkursförvaltaren att begära återvinning. I detta fall behövs nämligen inte stämning utan återvinning kan begäras av konkursförvaltaren genom anmärkning, bestridande eller invändning på det sätt som anges under punkterna 2 och 3 i 4 kap. 19 § första stycket KonkL (prop. 1986/87:90 s. 223 ff.).
I ett rättsfall har ett konkursbo inte kunnat åberopa svensk domsrätt enligt ett av konkursgäldenären träffat prorogationsavtal. Detta eftersom ett konkursbo vid en återvinningstalan avseende gäldenärens avtal varken är bundet av eller kan grunda någon rätt på det prorogations- eller skiljeavtal som kan gälla för det avtalsförhållandet (NJA 2010 s. 734).
Om återvinningstalan riktas mot ”fel” ansvarssubjekt ska anspråket ändå prövas i sak om inte särskilda förhållanden ändå motiverar att talan avvisas (NJA 2011 s. 306).
Konkursförvaltarens begäran om återvinning genom anmärkning, bestridande eller invändning får ske inom samma tider som för anmärkning mot bevakning, bestridande av yrkande i samband med utdelningsförfarande och invändning i rättegång (9 kap. 8 § KonkL och 11 kap. 6 § KonkL).
Konkursförvaltarens eller borgenärens talan om återvinning vid allmän domstol måste däremot väckas inom ett år från dagen för konkursbeslutet. Om konkursförvaltaren inte har känt till att det fanns anledning till återvinningstalan, får talan väckas senare men inom sex månader från det att anledningen blev känd. Har gäldenären gjort sig av med fast egendom eller om det är fråga om återgång av en bodelning, får talan även väckas inom sex månader från den dag då lagfart söktes eller bodelningshandlingen gavs in till rätten (4 kap. 20 § första stycket KonkL).
I ett rättsfall var det fråga om återvinning av olovlig vinstutdelning till närstående bolag. Krav på återbäring av olovlig vinstutdelning omfattas av allmänna regler om preskription. På grund av närståendeförhållandet finns det ingen återvinningsfrist i konkurslagen för återvinningstalan. När talan väcktes gjordes det inom den tidsfrist som anges i 4 kap. 20 § konkurslagen. Men eftersom talan väcktes mer än 10 år efter vinstutdelningen var dock konkursboets återvinningsfordran preskriberad (NJA 2011 s. 755).
Talan om återvinning kan inte väckas sedan en konkurs avslutats eller skrivits av. Om det t.ex. efter det att konkursen skrivits av, men före ettårstidens utgång, vid en revision upptäcks återvinningsbara transaktioner kan inte talan om återvinning väckas. En konkurs kan inte väckas till liv i syfte att föra en återvinningsprocess (11 kap. 18 § KonkL).
Det krävs inte någon särskild åtgärd för att en förmånsrätt på grund av utmätning ska gå åter (4 kap. 19 § tredje stycket KonkL). Bestämmelsen avser situationen att utmätning har skett men borgenären ännu inte fått betalt. Det har ansetts onödigt att särskild talan ska behöva föras, när egendomen eller medel som influtit efter dess försäljning eller på annat sätt, fortfarande finns kvar hos Kronofogden. Stämning, anmärkning, bestridande eller invändning är således inte nödvändigt. I stället ska den borgenär som får veta att gäldenären har gått i konkurs, själv göra en bedömning av återvinningsfrågan. När det gäller statliga fordringar är det Skatteverket som ska bedöma om en förmånsrätt ska gå åter.
Med tanke på den ovillkorliga tremånadersfristen är det normalt inga svårigheter att bedöma om en förmånsrätt ska återvinnas. I enstaka undantagsfall, när redovisning ännu inte har skett för en utmätning som är äldre än tre månader, kan det dock även förekomma att återvinning är möjlig. Utmätningssökanden måste i så fall ha varit närstående till gäldenären. När frågan är tveksam, bör Kronofogden hålla inne redovisningsmedlen till dess att återvinningsfrågan har klarats av mellan konkursboet och utmätningssökanden (prop. 1975:6 s. 409 och 416).