Förordningens syfte och omfattning

De viktigaste EU-förordningarna

De viktigaste EU-förordningarna som gäller i dag heter Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (i det följande förordning 883/2004) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (i det följande tillämningsförordning 987/09). Förordningarna trädde i kraft den 1 maj 2010.

Tidigare gällde rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (i fortsättningen förordning 1408/71). Även till den finns en tillämpningsförordning, rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning 1408/71. Dessa förordningar har varit tillämpliga i Sverige sedan den 1 januari 1994. Under en lång övergångstid kan även förordningarna 1408/71 och dess tillämningsförordning fortsätta att gälla i vissa situationer.

Var finns dokumenten?

Mycket information av intresse finns att läsa på Europeiska kommissionens webbplats där bl.a. de ovan nämnda EU-förordningarna finns att läsa i konsoliderad form. De olika rättsliga dokumenten publiceras i Europeiska unionens officiella tidning (EUT). Den innehåller två serier, L-serien och C-serien. I L-serien finns förordningar, direktiv, beslut m.m. C-serien innehåller meddelanden och upplysningar som rör EU, bl.a. meddelanden från kommissionen. Viktiga rättsakter är också domar från EU-domstolen. EU-domstolen finns i Luxemburg och dess avgöranden är bindande för medlemsstaterna.

Administrativa kommissionen

Det finns en särskild institution kallad Administrativa kommissionen, förkortad AK. Den är knuten till EU-kommissionen och består av regeringsföreträdare från medlemsländerna (artikel 71 förordning 883/2004). Den administrativa kommissionen ska bl.a. behandla alla administrativa frågor och tolkningsfrågor som följer av bestämmelserna i EU-förordningarna. Den ska också underlätta enhetlig tillämpning av förordningarna och besluta hur de blanketter som stöder förordningens tillämpning ska se ut.

Administrativa kommissionens beslut publiceras i EUT. Ett viktigt sådant beslut är beslut nr A2 som handlar om tolkningen av utsändningsregeln i artikel 12 i förordning 883/2004.

Syftet med förordningarna

Syftet med förordningarna är att de ska samordna socialförsäkringssystemen i de olika medlemsstaterna. Skälet är att underlätta den fria rörligheten för personer mellan länderna och att förhindra att personer i en medlemsstat går miste om socialförsäkringsförmåner när de arbetar i ett annat. Fri rörlighet för personer är en av de grundläggande rättigheter som garanteras genom EU-lagstiftningen och som inbegriper rätten att fritt bosätta sig och arbeta i en annan medlemsstat. Nu gällande bestämmelse om fri rörlighet för arbetstagare finns i Fördraget om europeiska unionens arbetssätt, EUF-fördraget (artikel 45 EUF-fördraget).

Avsikten med förordningarna är inte att harmonisera de olika ländernas socialförsäkringssystem utan endast att samordna dem. Varje land bestämmer vilka olika slag av socialförsäkringar som ska finnas, hur dessa ska finansieras, nivån på sociala avgifter och förmåner etc. Förordningarna innehåller ett antal lagvalsregler, dvs. reglerna anger vilket lands socialförsäkring som ska gälla när personer utnyttjar den fria rörligheten inom EU.

Det brukar sägas att EU:s förordningar har direkt effekt vilket betyder att de gäller som svensk lag så snart de antagits. I SAL finns också en bestämmelse som säger att EU-rätten eller avtal om social trygghet som Sverige har ingått med andra stater kan medföra begränsningar i skyldigheten att betala avgifter enligt SAL (1 kap. 3 § SAL).

I vilket land ska socialavgifter betalas?

Lagvalsreglerna i förordning 883/2004 anger i vilket land en person ska vara socialförsäkrad. Det är också i det landet som socialavgifter ska betalas. Det anses följa av allmänna regler men framgår numera också av tillämpningsförordning 987/2009. Där sägs att en arbetsgivare som har sitt säte eller driftsställe utanför den behöriga medlemsstaten, ska fullgöra alla skyldigheter som föreskrivs enligt den lagstiftning som dess anställda omfattas av. Det gäller särskilt skyldigheten att betala de avgifter som ska betalas enligt lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten (artikel 21.1 förordning 987/2009).

Förordningens regler innebär exempelvis att om en arbetsgivare i Frankrike betalar ut ersättning för arbete till en person som ska omfattas av svensk socialförsäkring enligt förordningen, ska den franska arbetsgivaren betala arbetsgivaravgifter i Sverige enligt bestämmelserna i vår interna lagstiftning, dvs. SAL.

Det är viktigt att komma ihåg att förordningarna handlar om socialförsäkring och de avgifter som är kopplade till försäkringen. Förordningarna omfattar inte skatter. Av det skälet gäller inte förordningarna för särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster och inte heller för den del av de svenska arbetsgivaravgifterna som utgörs av allmän löneavgift. Särskild löneskatt och allmän löneavgift betalas bara av sådana utländska företag eller arbetsgivare som är skattskyldiga i Sverige.

Huvudprinciper i förordningarna

Huvudprinciperna kan delas upp i likabehandlingsprincipen, sammanläggning av försäkringsperioder, export av förmåner och arbetslandets lag.

Likabehandlingsprincipen

Likabehandlingsprincipen innebär att alla EU-medborgare behandlas lika. Detta innebär att den som är omfattad av förordningen och som förflyttar sig till ett annat medlemsland, har samma rättigheter och skyldigheter enligt det landets lagstiftning som landets egna medborgare (artikel 4 förordning 883/2004).

Sammanläggning av försäkringsperioder

Principen om sammanläggning av försäkringsperioder kan t.ex. gälla vid fastställande av rätten till pension. Den innebär att en period under vilken en person har varit försäkrad, har arbetat eller har varit bosatt i ett medlemsland kan läggas samman med sådan tid som han eller hon har fullgjort i andra medlemsländer – om det behövs för att personen ska kunna få rätt till en förmån (artikel 6 förordning 883/2004).

Export av förmåner

Export av förmåner innebär att en person som har tjänat in rätt till en förmån i ett medlemsland i de flesta fall också har rätt att behålla denna förmån vid flyttning till ett annat medlemsland (artikel 7 förordning 883/2004).

Arbetslandets lag

Den viktigaste huvudprincipen som har betydelse för skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter, är regeln om att det är arbetslandets lag som i första hand ska tillämpas. En person kan bara vara försäkrad i ett land i taget. En anställd ska enligt huvudregeln tillhöra lagstiftningen i den stat där han eller hon arbetar, oavsett var personen är bosatt och oavsett om arbetsgivaren finns i någon annan medlemsstat (artikel 11.3 a förordning 883/2004). Från denna huvudregel finns flera undantag exempelvis vid utsändning till annat land eller vid arbete inom två eller flera medlemsstater. Det är socialförsäkringsmyndigheterna i respektive land som avgör vilket lands socialförsäkring som ska gälla i det enskilda fallet. I Sverige är det Försäkringskassan som är beslutande myndighet.

Vilka länder omfattas av förordning 883/2004?

Förutom EU:s medlemsländer omfattas även EES-länderna och Schweiz av förordningen.

EU:s medlemsländer

I första hand är förordning 883/2004 tillämplig för EU:s 28 medlemsstater. För vissa områden utanför medlemsstaters egentliga landområde finns olika regler för i vilka fall förordningen är tillämplig.

Land	Landområde	Omfattas av förordningen
Danmark	Färöarna och Grönland	Nej
Finland	Åland	Ja
Frankrike	De utomeuropeiska departementen Guadeloupe, Réunion, Martinique och Franska Guyana	Ja
Storbritannien och Nordirland	Gibraltar	Ja
	Kanalöarna (Jersey, Guernsey, Sark m.fl.) och Isle of Man	Nej
Spanien	Kanarieöarna	Ja
Portugal	Azorerna och Madeira	Ja

EES

Även EES-länderna Norge, Island och Liechtenstein omfattas sedan den 1 juni 2012 av förordning 883/2004. Tredjelandsmedborgare, dvs. personer som är medborgare i land utanför EU/EES-området omfattas inte av EES-avtalet. För tid före den 1 juni 2012 gäller förordning 1408/71 i förhållande till EES-länderna.

Schweiz

Sedan den 1 april 2012 gäller förordning 883/2004 även i förhållande till Schweiz. För tid före detta datum tillämpas i stället förordning 1408/71 mellan EU:s medlemsländer och Schweiz.

Vilka personer omfattas av förordning 883/2004?

Förordningen gäller för medborgare i EU-länderna, EES-länderna och Schweiz.

Särskilt om medborgare i tredje land

Personer som inte är bosatta i ett EU/EES-land eller i Schweiz kallas ofta för tredjelandsmedborgare. Sedan den 1 januari 2011 gäller förordningen också för tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i ett EU-land (förordning (EU) nr 1231/2010). Observera att detta inte gäller för Danmark och Storbritannien eftersom dessa länder inte antagit förordning nr 1231/2010. För Storbritannien omfattas dock tredjelandsmedborgare av förordning nr 1408/71.

För tid före den 1 januari 2011 tillämpas förordning nr 1408/71 för tredjelandsmedborgare i EU:s medlemsländer med undantag för Danmark (förordning (EG) nr 859/2003).

I förhållande till Danmark och EES-länderna Norge och Island gäller för tredjelandsmedborgare den nordiska socialförsäkringskonventionen. I förhållande till Schweiz gäller konventionen med Schweiz och i förhållande till Liechtenstein gäller svensk lag för tredjelandsmedborgare.