Offentligt anställda omfattas i regel av arbetsgivarlandets lagstiftning. Särskilda regler finns för anställda vid EU:s institutioner.
Som huvudregel i EU-rätten gäller att när personer rör sig över gränserna inom EU/EES ska de tillhöra socialförsäkringen i det land de arbetar, arbetslandets lag. Ett av undantagen från denna regel gäller för offentligt anställda. De ska i stället tillhöra lagstiftningen i den medlemsstat som gäller för den förvaltning som sysselsätter dem (artikel 11.3 b förordning 883/2004). Det innebär exempelvis att om en anställd på ett svenskt statligt verk sänds ut för att arbeta i Paris i fyra år åt myndigheten ska personen vara omfattad av svensk socialförsäkring under hela den tiden. Den svenska myndigheten ska betala arbetsgivaravgifter i Sverige. Reglerna om utsändning ska inte tillämpas för offentligt anställda utan det är arbetsgivarlandets lag som ska gälla för såväl utsända till annat medlemsland som för personer som anställs lokalt i ett annat land.
Definitionen på offentligt anställda enligt EU-rätten säger att det är en person som betraktas som offentligt anställd eller behandlas som sådan av den medlemsstat till vilken den förvaltning som sysselsätter honom hör (artikel 1 d förordning 883/2004). Detta betyder att det är de nationella reglerna i den medlemsstat som anställer personen som avgör om personen är offentligt anställd.
I Sverige räknas anställda i stat, landsting och kommun till de offentligt anställda. Observera att detta från 2014 inte gäller för lokalt anställda vid svenska konsulat och beskickningar. En person som är lokalt anställd vid svensk utlandsmyndighet, dvs. svensk beskickning eller konsulat är inte försäkrad enligt SFB. En sådan person är inte heller att anse som offentligt anställd vid tillämpning av förordning 883/2004 (4 kap. 5a § SFB). Förarbetena till lagändringen finns i prop. 2012/13:169.
Anställda vid statliga företag är däremot inte att anse som offentligt anställda. För sådana personer gäller samma regler om arbetslandets lag, utsändning etc. som för anställda vid privata företag.
Observera att EU-rättens definition av offentligt anställda är vidare än motsvarande regler i svensk lag. I vår interna lagstiftning gäller reglerna för offentligt anställda enbart för dem som är anställda av statliga myndigheter och inte för anställda i kommuner och landsting.
Den som arbetar som offentligt anställd i en medlemsstat och arbetar som anställd (ej offentligt anställd) eller egenföretagare i en annan medlemsstat omfattas av den lagstiftning som gäller för den offentliga arbetsgivaren (artikel 13.4 förordning 883/2004). Det gäller även om arbetet åt den offentliga arbetsgivaren utgör en mindre del av den anställdes sammanlagda arbetstid.
Man ska dock göra undantag för så kallat marginellt arbete. Det innebär att om arbetet för den offentliga arbetsgivaren uppgår till mindre än 5 % av den anställdes normala arbetstid eller av den sammanlagda lönen, ska det inte räknas som arbete i två eller fler länder. Då gäller regeln om arbetslandets lag, d.v.s. personen omfattas av socialförsäkringen i det land han eller hon arbetar som anställd eller som egenföretagare.
För den som är anställd av två eller flera offentliga arbetsgivare i olika länder gäller förordningens allmänna regler om arbete i två eller flera medlemsstater. De kan sammanfattas enligt följande:
Eva som är bosatt i Tyskland har ett deltidsarbete, 30 % på den svenska ambassaden i Berlin. För att få full sysselsättning tar hon anställning som översättare på ett tyskt förlag. Eftersom hon är anställd av en svensk offentlig arbetsgivare och anställningen inte kan ses som marginell ska hon tillhöra svensk socialförsäkring för alla sina inkomster. Det betyder att det tyska förlaget ska betala arbetsgivaravgifter i Sverige på lönen till Eva för det arbete hon utför i Tyskland.
André är bosatt i Belgien och har två deltidsanställningar, en hos en kommun i Frankrike och den andra vid en statlig myndighet i Luxemburg. André ska tillhöra belgisk socialförsäkring eftersom han samtidigt arbetar åt två olika offentliga arbetsgivare i två medlemsstater utanför hans bosättningsland (artikel 13.1 b iv förordning 883/2004).
Personer som är fast eller tillfälligt anställda vid europeiska kommissionen omfattas av EU:s interna försäkringssystem. De tillhör EU:s sjukförsäkringssystem och får pension från EU. De är däremot varken socialförsäkrade i arbetslandet eller bosättningslandet.
Utöver fast och tillfälligt anställda inom EU finns det kontraktsanställda och så kallade nationella experter.
En särskild grupp anställda kallas kontraktsanställda. Det är olika former av tillfälliga anställningar på högst fem år men som kan förlängas en gång med ytterligare högst fem år. Personer som tillhör gruppen kontraktsanställda har en valmöjlighet om vilket lands socialförsäkring de ska tillhöra (artikel 15 förordning 883/2004). Rätten att välja får bara göras en gång och gäller från och med den dag anställningen påbörjades. De kontraktsanställda kan välja mellan att tillhöra socialförsäkringen i
En särskild funktion inom EU är uppdrag som nationell expert. Experterna sänds vanligen ut från medlemsländernas förvaltningar och är därför i de flesta fall offentligt anställda. Uppdraget pågår minst 6 månader och högst 4 år. De nationella experterna får sin lön från arbetsgivaren i hemlandet. Som kompensation för extrakostnaderna för att bo och arbeta utomlands får de dagtraktamente av kommissionen och i vissa fall en månadsersättning i förhållande till avståndet från expertens ursprungsort. Nationella experter som sänds ut av svenska myndigheter står kvar i den svenska socialförsäkringen under hela den tid uppdraget pågår (artikel 11.3 b förordning 883/2004). Den svenska arbetsgivaren ska därför betala arbetsgivaravgifter i Sverige på lönen till experten. Kommissionen betalar inga arbetsgivaravgifter på den ersättning som den betalar ut. Till den del den ersättningen inte är en kostnadsersättning räknas den som pensionsgrundande i Sverige som vanlig lön utan att några socialavgifter betalas. Viss del av ersättningarna till en utstationerad anställd vid en statlig myndighet kan vara skattefri (11 kap. 21 § IL). På den delen betalar arbetsgivaren inga avgifter.