Offentligt anställda

Huvudregeln för offentligt anställda

Som huvudregel i EU-rätten gäller att när personer rör sig över gränserna inom EU, EES eller Schweiz ska de tillhöra det sociala trygghetssystemet i det land de arbetar, arbetslandets lag. Ett av undantagen från denna regel gäller för offentligt anställda. De ska i stället tillhöra lagstiftningen i den medlemsstat som gäller för den förvaltning som sysselsätter dem (artikel 11.3 b förordning 883/2004). Någon tidsgräns finns inte för hur länge arbetet i det aktuella landet kan pågå.

Det innebär exempelvis att om en anställd på en svensk statlig myndighet sänds till Paris för att arbeta där i fyra år åt myndigheten ska personen vara omfattad av det svenska sociala trygghetssystemet under hela perioden. Den svenska myndigheten ska betala arbetsgivaravgifter i Sverige.

Vilka räknas som offentligt anställda?

Definitionen på offentligt anställda enligt EU-rätten säger att det är en person som betraktas som offentligt anställd eller behandlas som sådan av den medlemsstat till vilken den förvaltning som sysselsätter honom hör (artikel 1 d förordning 883/2004). Detta betyder att det är de nationella reglerna i den medlemsstat som anställer personen som avgör om personen är offentligt anställd.

I Sverige räknas anställda i stat, region (tidigare landsting) och kommun till offentligt anställda. Observera att lokalt anställd personal vid svenska konsulat och beskickningar inte räknas som offentligt anställda i Sverige. En person som är lokalt anställd vid svensk utlandsmyndighet, d.v.s. svensk beskickning eller konsulat är inte försäkrad enligt reglerna i socialförsäkringsbalken. En sådan person är inte heller att anse som offentligt anställd vid tillämpning av förordning 883/2004 (4 kap. 5 a § SFB).

Anställda vid företag som ägs av staten är inte att anse som offentligt anställda. För sådana personer gäller samma regler om arbetslandets lag, utsändning etc. som för anställda vid privata företag.

Observera att EU-rättens definition av offentligt anställda är vidare än motsvarande regler i svensk lag. I vår interna lagstiftning gäller reglerna enbart för dem som är anställda av statliga myndigheter och inte för anställda i kommuner och regioner (tidigare landsting). Till skillnad från EU-rätten omfattar alltså svensk lag endast den som är utsänd av sin statliga arbetsgivare.

Exempel: arbete vid beskickning och för privat arbetsgivare i utlandet

Eva som är bosatt i Tyskland har ett deltidsarbete, 30 procent på den svenska ambassaden i Berlin. För att få full sysselsättning tar hon anställning som översättare på ett tyskt förlag. Eftersom lokalt anställda vid svenska beskickningar i utlandet inte anses som offentligt anställda, omfattas hon av det tyska sociala trygghetssystemet.

Offentligt anställda som arbetar i två eller flera medlemsstater

Den som arbetar som offentligt anställd i en medlemsstat och som anställd (ej offentligt anställd) eller egenföretagare i en annan medlemsstat omfattas av den lagstiftning som gäller för den offentliga arbetsgivaren (artikel 13.4 förordning 883/2004). Det gäller även om arbetet åt den offentliga arbetsgivaren utgör en mindre del av den anställdas sammanlagda arbetstid. Personen måste dock arbeta på ett sådant sätt att det kan anses vara normalt arbete i två eller flera medlemsländer. Man ska dock göra undantag för så kallat marginellt arbete. Det innebär att om arbetet för den offentliga arbetsgivaren uppgår till mindre än 5 procent av den anställdas normala arbetstid eller av den sammanlagda lönen, ska det inte räknas som arbete i två eller fler länder. Då gäller regeln om arbetslandets lag, d.v.s. personen omfattas av det sociala trygghetssystemet i det land där hen arbetar som anställd eller som egenföretagare.

För den som är anställd av två eller flera offentliga arbetsgivare i olika länder gäller förordningens allmänna regler om arbete i två eller flera medlemsstater.

Anställda inom EU

EU:s institutioner har förutom fast anställd personal även kontraktsanställda, tillfälligt anställda och praktikanter. EU anlitar även experter. Personer som är fast eller tillfälligt anställda vid europeiska kommissionen omfattas av EU:s interna regler (tjänsteföreskrifter). De tillhör då EU:s sjukförsäkringssystem och får pension från EU. De är däremot varken socialförsäkrade i arbetslandet eller bosättningslandet. Tjänsteföreskrifterna är rättsligt bindande för medlemsländerna.

Utöver fast och tillfälligt anställda inom EU finns det kontraktsanställda och nationella experter. Vilken typ av anställning som avses i det enskilda fallet och villkoren i denna framgår normalt av det aktuella anställningsavtalet.

Det finns olika typer av praktikerbjudande inom EUs institutioner. De omfattas inte av EU:s tjänsteföreskrifter. EU-kommissionen har officiella praktikprogram för vilka särskilda regler utfärdats. Även EU-parlamentets generalsekretariat erbjuder praktiktjänstgöring för vilka interna bestämmelser finns. Ersättningen från dessa praktikprogram är skattepliktig med hänsyn till reglernas utformning. Då arbetet inte utförs i Sverige anses praktikanten vara lokalanställd och därmed ska sociala avgifter inte betalas i Sverige. Vid andra typer av praktiktjänstgöring bör en bedömning av skatte- och avgiftsplikten göras i det enskilda fallet.

Kontraktsanställda

En särskild grupp anställda kallas kontraktsanställda. Det finns två kategorier av dessa. För den ena kategorin gäller kontraktet högst fem år, men kan förlängas en gång med ytterligare högst fem år. Den andra kategorin anställs för kortare tid, från tre månader till högst sex år.

Personer som tillhör gruppen kontraktsanställda har en valmöjlighet om vilket lands socialförsäkring de ska tillhöra (artikel 15 förordning 883/2004). Rätten att välja får bara göras en gång och gäller från och med den dag anställningen påbörjades. De kontraktsanställda kan välja mellan att tillhöra socialförsäkringen i

• den medlemsstat där de är anställda
• den medlemsstat vars lagstiftning personen senast omfattades av
• den medlemsstat som personen är medborgare i.

Nationella experter

En särskild funktion inom EU är uppdrag som nationell expert. Nationella experter kan utstationeras på alla orter där kommissionen har personal. De sänds vanligen ut från medlemsländernas förvaltningar och är därför i de flesta fall offentligt anställda. Uppdraget pågår minst 6 månader och högst 4 år. De nationella experterna får sin lön från arbetsgivaren i hemlandet. Som kompensation för extrakostnaderna för att bo och arbeta utomlands får de dagtraktamente av kommissionen och i vissa fall en månadsersättning i förhållande till avståndet från expertens ursprungsort.

Nationella experter som sänds ut från Sverige av svenska myndigheter omfattas av det sociala trygghetssystemet i Sverige under hela den tid uppdraget pågår (artikel 11.3 b förordning 883/2004). Den svenska arbetsgivaren ska därför betala arbetsgivaravgifter i Sverige på lönen till experten. Kommissionen betalar inga arbetsgivaravgifter på den ersättning som den betalar ut. Till den del den ersättningen från Kommissionen inte är en kostnadsersättning räknas den som pensionsgrundande i Sverige som vanlig lön. En viss del av ersättningarna till en utstationerad anställd vid en statlig myndighet kan vara skattefri (11 kap. 21 § IL).På den delen betalar arbetsgivaren inga avgifter.

Experter vid EU:s byråer

Det finns ett flertal EU-byråer. Dessa är rättsligt oberoende enheter som är skilda från EU:s institutioner. Byråer inrättas för att utföra bestämda uppgifter enligt EU:s lagstiftning och regleras i förordningar.

Av EU:s särskilda förordning för respektive byrå framgår det om EU:s tjänsteföreskrifter och anställningsvillkor ska gälla för den aktuella byråns experter. Av förordningen framgår även om bestämmelserna om EU:s immunitet och privilegier ska gälla för denna personal.

Europaparlamentets ledamöter

Europaparlamentets ledamöter omfattas inte av förordningen. Då de omfattas av ett eget socialförsäkringsskydd. Arbetsgivaravgifter ska därför inte betalas på ersättning som ges ut till dem.

Personal vid Europaskolor

Enligt en konvention mellan EU:s medlemsstater med stadga för Europaskolorna, är ändamålet med skolorna att ge undervisning för främst barn till personal vid EUs institutioner. Undervisningen sker av lärare från de olika medlemsstaterna, vilka är utnämnda och utsända av offentliga arbetsgivare, i Sverige skolverket, för arbete vid skolorna. Lönen består en nationell del och av en ersättning från Europaskolorna. Den del av lönen som utges av skolverket beskattas nationellt i Sverige och är pensionsgrundande och den svenske arbetsgivaren betalar arbetsgivaravgifter på ersättningen.

Europaskolorna ger enligt EU:s personalstadga ut lönetillägg, bidrag och andra förmåner och ersättningar. Skolorna betalar dock inte för någon pension på den lönedel de ger ut. Däremot utgår ett avgångsbidrag, vilket avses bl.a. kompensera för uteblivna pensionsförmåner under kontraktstiden. Ersättningar och förmåner som Europaskolorna ger ut till personal som är eller har varit utstationerad vid dessa skolor ska inte tas upp (11 kap. 21 a § IL). Regleringen i IL är en konsekvens av EU-rätten. Eftersom ersättningen är skattefri är den också avgiftsfri (2 kap. 12 § SAL).