OBS: Detta är utgåva 2015.2. Sidan är avslutad 2019.
Under vissa förutsättningar kan Skatteverket inte godkänna en sökande för F-skatt, se 9 kap. 1 § andra stycket 1–3 SFL och (SKV M 2012:05).
Om det finns skälig anledning att anta att den sökande varken bedriver eller kommer att bedriva näringsverksamhet, ska Skatteverket inte godkänna sökanden för F-skatt. Det är så gott som uteslutande i samband med ansökningar från fysiska personer som det kan uppstå tveksamheter om huruvida den beskrivna verksamheten ska bedömas som näringsverksamhet eller inte. Skatteverket kan överväga att avslå en ansökan om godkännande för F-skatt p.g.a. att verksamheten inte bedöms vara näringsverksamhet. Det kan finnas skäl till ett sådant antagande i följande situationer:
Om uppgifterna är så bristfälliga att Skatteverket inte kan göra någon bedömning om verksamheten, ska den sökande ges tillfälle att komplettera ansökan.
För aktiebolag finns i SKV A 2012:6 ett undantag från huvudregeln att alla aktiebolag anses bedriva näringsverksamhet, nämligen s.k. lagerbolag. Ett lagerbolag är ett aktiebolag som har bildats för att överlåtas och först därefter starta egen verksamhet. Ett sådant bolag ska normalt inte kunna godkännas för F-skatt förrän tidigast när lagerbolaget sålts, de nya ägarna tillträtt och bolaget därmed upphört att vara ett lagerbolag. Dessförinnan har det inte visats någon verklig avsikt att bedriva näringsverksamhet.
Om den sökande är delägare i ett svenskt handelsbolag eller kommanditbolag ska Skatteverket inte besluta om godkännande för F-skatt om hans eller hennes inkomster bara grundar sig på intäkter från bolaget. Delägaren måste alltså också bedriva enskild näringsverksamhet för att för egen del bli godkänd för F-skatt.
Skatteverket ska inte besluta om godkännande för F-skatt om sökanden eller en företagsledare som ska prövas enligt 9 kap. 2 § SFL inom de senaste två åren
Med missbruk av ett godkännande för F-skatt med villkor menas t.ex. när den som är godkänd för F-skatt åberopar F-skatten i ett anställningsförhållande och borde ha insett att han eller hon därmed bröt mot villkoret.
Vad som avses med missbruk på annat sätt är en fråga där rättspraxis saknas.
Med missbruk som inte är obetydligt menas att det belopp som utbetalaren borde ha gjort skatteavdrag med uppgår till minst tio procent av den beräknade slutliga skatten, dock lägst ett prisbasbelopp.
Missbruk av godkännande för F-skatt som inte är obetydligt leder till att Skatteverket inte kan besluta om ett nytt godkännande under en tvåårsperiod. Tiden räknas från det senaste missbrukstillfället, d.v.s. från datumet för den senaste utfärdade fakturan eller annan motsvarande handling då godkännandet för F-skatt missbrukades, se SKV A 2012:6.
Om sökanden inte har redovisat eller betalat skatter eller avgifter enligt SFL eller motsvarande utländska skatter och avgifter, ska Skatteverket enligt 9 kap. 1 § andra stycket punkt 3 b SFL inte godkänna den sökande för F-skatt. Den sökande kan dock bli godkänd för F-skatt om betalnings- eller redovisningsbristen är obetydlig.
Skatteverket anser att en sammanlagd skatteskuld för skatter eller avgifter under 20 000 kr är obetydlig, se, SKV A 2012:6.
Om skulderna överstiger 20 000 kr innebär det ett hinder för godkännande för F-skatt, oavsett om skulden är hänförlig till en eller flera betalningsbrister och oavsett om skulden är ny eller har funnits en längre tid, se SKV M 2012:05 avsnitt 3.4.
Med en försummelse som inte är obetydlig anses också fyra eller fler brister i redovisning eller betalning, och det även om skuldbeloppet inte överstiger 20 000 kr. En utebliven betalning enligt redovisning i en arbetsgivardeklaration och en utebliven betalning enligt redovisning i en mervärdesskattedeklaration samt en försummelse att betala debiterad skatt, räknas i detta sammanhang som tre brister, se SKV A 2012:6.
En utebliven arbetsgivardeklaration räknas som en brist även om den avser både avdragen skatt och arbetsgivaravgifter. För övriga skatter och avgifter som omfattas av SFL:s regler gäller att varje enskild utebliven betalning ska ses som en brist var för sig.
Om sökanden brister i både redovisning och betalning av skatter och avgifter ska bristerna sammanvägas vid prövningen av ansökningen.
Om en betalningsbrist beror på en obetald skatt som Skatteverket har beslutat om i ett så kallat samlingsbeslut och därför avser flera redovisningsperioder, räknas bristen som en enda brist.
Enskilda näringsidkare som inte är bosatta i Sverige och som inte heller vistas här stadigvarande, bör genom intyg eller på annat sätt visa att de inte har skatteskulder i sitt hemland. Detsamma gäller personer som två år innan de ansökte om godkännande för F-skatt inte var bosatta i Sverige eller stadigvarande vistades här.
Utländska juridiska personer som ansöker om godkännande för F-skatt bör visa att de inte har skatteskulder i det land där företaget har sitt säte. De kan göra det genom att komma in med intyg eller på något annat sätt. Detta gäller oavsett om den juridiska personen har fast driftställe i Sverige eller inte. Om den sökande är en juridisk person som kan jämställas med ett svenskt fåmansföretag ska även företagsledaren intyga att han eller hon inte har skatteskulder i utlandet.
Om sökanden inte har följt ett föreläggande att lämna inkomstdeklaration eller har lämnat så bristfälliga uppgifter i deklarationen att den uppenbarligen inte kan läggas till grund för beskattning, ska Skatteverket inte godkänna den sökande för F-skatt. Ett exempel på en bristfällig uppgift kan vara att man inte har lämnat näringsbilaga trots att man bedrivit näringsverksamhet.
Handelsbolag är normalt inte deklarationsskyldiga men ska till ledning för delägarnas beskattning lämna särskilda uppgifter enligt 33 kap. 6 § SFL. Om bolaget trots föreläggande inte lämnat sådana uppgifter, kan Skatteverket inte besluta om godkännande för F-skatt. Detsamma gäller om uppgifterna är så bristfälliga att de uppenbarligen inte kan läggas till grund för beskattning.
Om sökanden har näringsförbud kan Skatteverket inte godkänna honom eller henne för F-skatt. Det gäller även om beslutet om näringsförbud har överklagats. Om verksamheten är grundlagsskyddad, som t.ex. utgivning av publikationer enligt tryckfrihetsförordningen, får den som har näringsförbud ändå bedriva näringsverksamhet. I sådant fall ska Skatteverket dock inte godkänna den sökande för F-skatt.
En person som är försatt i konkurs får inte bedriva näringsverksamhet som innebär bokföringsskyldighet och kan därför inte godkännas för F-skatt.
Om det finns särskilda skäl, får Skatteverket besluta om godkännande för F-skatt trots att någon eller några av förutsättningarna i 9 kap. 1 § andra stycket punkt 3 inte är uppfyllda, se 9 kap. 1 § tredje stycket SFL. Innan Skatteverket fattar beslut om att avslå en ansökan om godkännande för F-skatt ska Skatteverket alltid pröva om det finns särskilda skäl att inte avslå ansökan. Några omständigheter ses alltid som sådana särskilda skäl som medför att vi godkänner sökanden, se nedan. Även andra skäl kan vara särskilda så att Skatteverket ska godkänna sökanden. Det kan handla om olika omständigheter som sökanden inte kunnat råda över. Innan skatteverket godkänner en sökande med skatteskulder för att det finns särskilda skäl måste dock Skatteverket göra bedömningen att sökanden kan och vill reda ut sina betalningsproblem.
Ett särskilt skäl att godkänna F-skatt kan vara att sökanden har gjort upp om en avbetalningsplan eller annan betalningsuppgörelse. För att Skatteverket ska kunna besluta om godkännande för F-skatt i dessa fall bör det dock krävas att den totala skatteskulden blir betald inom rimlig tid. Med rimlig tid menar Skatteverket normalt ett år eller inom tiden för betalningsuppgörelsen, om det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet rör sig om ett förhållandevis stort skuldbelopp. Ett godkännande förutsätter också att den skattskyldige följer betalningsuppgörelsen. En person som har stora restförda skulder kan under vissa förhållanden beviljas skuldsanering hos KFM. Om någon del av skulderna som omfattas av skuldsaneringen är skatteskulder, kan det finnas särskilda skäl att godkänna honom eller henne för F-skatt. Detta kan även gälla en näringsidkare som har råkat i ekonomiska svårigheter men som fått beslut om skuldsanering efter att hans eller hennes godkännande för F-skatt har återkallats.
Ett särskilt skäl att godkänna för F-skatt kan vara att den som har näringsförbud har fått dispens att bedriva näringsverksamhet.
Ett särskilt skäl att godkänna för F-skatt kan vara att en utländsk näringsidkare har begränsad möjlighet att få intyg från hemlandet om att han eller hon inte har skatteskulder där.
Om sökanden är ett fåmansföretag enligt 56 kap. 2 § IL ska prövningen enligt 9 kap. 2 § punkt 1 SFL även avse den som enligt 56 kap. 6 § andra stycket IL är företagsledare i företaget samt andra fåmansföretag han eller hon varit företagsledare i de senaste två åren. Om sökanden är eller under de senaste två åren varit företagsledare ska prövningen enligt 9 kap. 2 § punkt 2 SFL även avse fåmansföretaget där han eller hon är eller varit företagledare i.
Prövningen ska enligt 9 kap. 2 § andra stycket SFL bara avse missförhållanden som kan hänföras till företagsledaren. En redovisningsbrist och en betalningsbrist som avser skatt anses alltid kunna hänföras till företagsledaren. En konkurs där det inte finns några skatteskulder som förfallit till betalning före beslutet om konkurs anses inte hänförlig till företagsledaren. Det som sägs om fåmansföretag gäller också fåmanshandelsbolag, se 9 kap. 2 § punkt 3 SFL. Vilka brister som inte är obetydliga vid denna prövning ska bestämmas på samma sätt som om prövningen avsett sökanden själv.
Om ett fåmansföretag försatts i konkurs och konkursen är avslutad ska det fåmansföretaget inte ingå i prövningen enligt 9 kap. 2 § SFL.