När ska Skatteverket ansöka om konkurs?

Skatteverkets syfte med en konkursansökan

Att Skatteverket har en fordran mot en gäldenär innebär inte i sig att Skatteverket alltid ska ansöka om konkurs. Skatteverket ska utifrån en bedömning av processekonomi och allmänprevention avgöra om en konkursansökan ska ges in.

Om varken kontakt med gäldenären eller andra vidtagna åtgärder leder till frivillig betalning, ska Skatteverket normalt ansöka om konkurs för gäldenären (med undantag för privatpersoner som inte bedriver näringsverksamhet). Samtidigt är detta en ingripande åtgärd som måste kunna motiveras. Det ska därför finnas ett syfte med konkursansökan. Följande syften är vanligt förekommande vid en ansökan:

• Att en konkurs förhindrar fortsatt skuldsättning.
• Att staten troligen kommer att få utdelning i konkursen trots att tidigare borgenärsåtgärder inte har lett till betalning.
• Att genom en konkurs bättre kunna utreda tidigare eller pågående ekonomisk brottslighet som det finns anledning att anta förekommer eller har förekommit.
• Att motverka snedvriden konkurrens och oseriös verksamhet.

Även om dessa syften är vanligast kan även andra syften beaktas (Skatteverkets riktlinjer för skattebetalning).

En konkursansökan är ett kraftfullt påtryckningsmedel för en borgenär att få betalning. Detta är dock inte ett självständigt syfte för Skatteverket. JO har uttalat att ”Ett konkursförfarande är inte avsett att tjäna som ett hjälpmedel för att driva in en tvistig fordran eller för att förmå en motsträvig men solvent gäldenär att betala en skuld.” (se Skatteverkets rättsfallskommentar Konkursansökan får inte användas som hjälpmedel för att driva in en fordran).

Anstånd i stället för konkursansökan

Om det är till fördel för det allmänna har Skatteverket möjlighet att bevilja anstånd med betalning av skatt, s.k. borgenärsanstånd (63 kap. 23 § SFL). Med ledning av en borgenärsutredning kan betalningsanstånd ges till näringsidkare som Skatteverket har förtroende för och där vi bedömer att ett anstånd ger ett bättre ekonomiskt resultat än andra åtgärder, som t.ex. att lämna in en konkursansökan. Några andra hänsyn än statens fiskala intressen får inte tas. Till exempel ska inte arbetsmarknadspolitiska eller sociala hänsyn vägas in.

Det är skillnad om det är en näringsidkare eller en privatperson

I normalfallet finns det ingen anledning att ansöka om konkurs gentemot privatpersoner som inte bedriver näringsverksamhet. Att en skatteskuld är stor ska inte innebära någon annan inställning. Naturligtvis bör en stor skuld vara en tydlig signal till handläggaren att noggrant utreda hur skulden har uppkommit. Även när det gäller en person som är styrelseledamot i flera aktiebolag ska bedömningen av om konkursansökan är en lämplig borgenärsåtgärd göras mot bakgrund av om personen kan anses vara näringsidkare eller inte. Samma sak gäller en person som tidigare har påförts företrädaransvar. Om ett bulvanförhållande föreligger bör både bulvanen och den person bulvanen företräder behandlas som näringsidkare. Ideella föreningar och stiftelser som inte betalar skatter och avgifter bör i normala fall hanteras som näringsidkare.

För privatpersoner som bedriver näringsverksamhet i liten skala är det normalt effektivare att vidta andra borgenärsåtgärder i stället för en konkursansökan, såsom återkallelse av godkännande för F-skatt och anmälan om indragning av trafiktillstånd. Arbetsredskap och annan utrustning i gäldenärens verksamhet är i regel beneficieegendom, d.v.s. sådan egendom som inte ingår i ett konkursbo (5 kap. 1 § 3 UB).

Förhindra att nya skulder uppkommer

Alla typer av näringsidkare, fysiska och juridiska personer, som bedriver verksamhet och inte betalar sina skatter och avgifter bör försättas i konkurs så snabbt som möjligt om det kan konstateras att andra borgenärsåtgärder inte kommer att leda till eller inte har lett till betalning. På så sätt förhindras fortsatt skuldsättning till staten på ett tidigt stadium.

Konkursutdelning till staten

Ett av syftena med att ansöka om konkurs är att få i vart fall någon utdelning genom ett konkursförfarande. Av borgenärsutredningen ska det framgå varför det ekonomiska utfallet för staten bedöms vara mer fördelaktigt i en konkurs än genom andra indrivningsåtgärder. Handläggaren måste därför beakta de konkurskostnader som tillkommer.

Återvinning

En återvinning kan tillföra konkursboet tillgångar som i sin tur förväntas ge utdelning till staten. Om borgenärsutredningen visar att det finns misstankar om återvinningsbara transaktioner, t.ex. stora betalningar till leverantörer, avyttring av värdefull egendom, säkerheter som lämnats efter det att krediten getts, avsättningar till fonder, stora gåvor m.m. föreligger i regel skäl för konkursansökan.

Detsamma gäller om det finns misstankar om olovliga värdeöverföringar m.m. enligt 17 kap. ABL (t.ex. köp till överpris, försäljning till underpris, utbetalningar till tredje man, vederlagsfri pantsättning eller koncernbidrag).

Efter att förmånsrätten för både skatter och fordringar på grund av utbetald lönegaranti har avskaffats har möjligheterna till utdelning för staten försämrats kraftigt. Det innebär att staten får överväga för och nackdelar med olika tillvägagångssätt för att bevaka sina intressen (prop. 2007/08:161 s. 44).

Utreda eventuell ekonomisk brottslighet

Om det finns anledning att anta att det förekommer eller har förekommit ekonomisk brottslighet kan det finnas skäl för Skatteverket att ansöka om konkurs för gäldenären. Syftet med ansökan kan i ett sådant fall vara att konkursförvaltaren inom ramen för konkursen ska kunna utreda eventuell brottslighet som kan ha förekommit.

Det är inte något självändamål för Skatteverket att ansöka om konkurs mot näringsidkare som har upphört med sin verksamhet men som har kvarvarande skulder till staten. Många av dessa blir efter en tid föremål för tvångslikvidation och därefter försatta i konkurs efter ansökan av likvidatorn. En likvidator är nämligen skyldig att ansöka om konkurs om bolaget är på obestånd (25 kap. 36 § ABL).

Exempel på omständigheter som kan tala för att det finns anledning att anta att det förekommer eller har förekommit ekonomisk brottslighet är att en näringsidkare slutar deklarera eller att det finns anmärkningar i årsredovisningen. Observera dock att detta endast är exempel. Många gånger är det flera omständigheter som tillsammans ligger till grund för bedömningen.

En bedömning får göras i varje fall och en borgenärsutredning bör utvisa hur förhållandena är i det aktuella fallet. Om borgenärsutredningen visar att det finns anledning att anta att ett bolag används eller kan komma att användas i brottsligt syfte bör en konkursansökan lämnas in.

Motverka snedvriden konkurrens och oseriös verksamhet

Ur ett allmänpreventivt perspektiv är det viktigt att Skatteverket agerar för att motverka snedvriden konkurrens och oseriös verksamhet.

En verksamhet som bedrivs på ett sådant sätt att näringsidkaren vid upprepade tillfällen tar sig skattekrediter kan medföra konkurrensmässiga fördelar och är normalt sett att bedöma som en oseriös verksamhet. Ett annat exempel på när en verksamhet kan anses ha bedrivits oseriöst är om en näringsidkare låter bli att betala skatter och avgifter samtidigt som näringsidkaren själv eller någon närstående till näringsidkaren plockar ut oskäligt höga löner eller annan ersättning från verksamheten.

Om utredningen visar att en näringsverksamhet drivs eller har drivits på ett oseriöst sätt bör en konkursansökan lämnas in, även om det inte finns någon pågående skulduppbyggnad.

Andra situationer då det kan finnas ett syfte med en konkursansökan

Det kan finnas situationer när inget av de vanligaste syftena som nämns ovan är aktuella men där det ändå kan finnas skäl att lämna in en konkursansökan.

Exempel: näringsidkare med en enstaka skatteskuld

Även om en näringsverksamhet bedrivs på ett seriöst sätt kan det uppkomma en enstaka skatteskuld som överlämnas till Kronofogden för indrivning. Skulden kan t.ex. ha uppkommit efter en omprövning och kan uppgå till ett förhållandevis stort belopp. Om näringsidkaren sköter den löpande inbetalningen av skatter och avgifter kan man diskutera hur situationen bör hanteras. Är det lämpligt att gå in med en konkursansökan i ett sådant fall, trots att det inte finns någon pågående skuldsättning?

En bedömning får göras utifrån en allmänpreventiv grund. I normalfallet kan Skatteverket inte godta att en näringsidkare fortsätter bedriva verksamhet utan att betala av på en skatteskuld som uppgår till ett belopp som inte är obetydligt. Detta gäller även om det inte finns någon pågående skulduppbyggnad. Om näringsidkaren inte kan eller vill medverka till att skatteskulden betalas, åtminstone genom successiva betalningar, så finns det därför normalt skäl att gå in med en konkursansökan.

Om Skatteverket inte avser att gå in med en konkursansökan är det viktigt att det finns en borgenärsutredning som motiverar att Skatteverket har fortsatt förtroende för näringsidkaren trots att utmätningsbara tillgångar saknas. Bedömningen bör ske utifrån förutsättningarna för att medge ett borgenärsanstånd (se ovan). Om dessa förutsättningar inte är uppfyllda är utgångspunkten att en konkursansökan bör lämnas in.

Även när en skatteprocess pågår under lång tid och anstånd med betalning medges därför att utgången av processen är oviss måste näringsidkaren räkna med risken att i slutändan bli betalningsskyldig för skattebeloppet och därför se till att ha beredskap för detta. Betalning ska normalt göras så snart ett skattebelopp blir slutligt fastställt och tidigare anståndsbeslut hävts.

Om Skatteverket i ett osäkert rättsläge drivit en skatteprocess t.ex. för att få en ny lagstiftning prövad och näringsidkaren skött löpande skatter under tiden är det i regel olämpligt att så snart processen är avslutad lämna in en konkursansökan. Om näringsidkaren inte kan lämna en godtagbar förklaring till oförmågan att betala skatteskulden eller visa att betalning kommer att ske inom kort och det inte heller är aktuellt med ett borgenärsanstånd bör Skatteverket som huvudregel, av allmänpreventiva skäl, ansöka om konkurs.

Exempel: enskild näringsidkare med andra skulder än skatter och avgifter

En annan situation är hur en enskild näringsidkare ska hanteras som sköter löpande skatter och avgifter, men inte betalar t.ex. underhållsstöd. I exemplet finns inte några utmätningsbara tillgångar och inte heller några förutsättningar att återkalla godkännande för F-skatt. En konkursansökan i detta fall förhindrar inte att gäldenären kan få nya skulder för underhållsstöd.

Frågan är om det i dessa fall finns allmänpreventiva skäl som gör sig gällande? För att det ska kunna anses vara fråga om allmänpreventiva skäl bör det röra sig om så betydande belopp att det kan påverka konkurrenssituationen mellan näringsidkare. I normalfallet torde det sällan bli fråga om så stora belopp.

En gäldenär som systematiskt drar på sig t.ex. felparkeringsavgifter på stora belopp bör å andra sidan försättas i konkurs. Näringsidkaren kan i det senare fallet förmodligen hålla lägre priser än konkurrenterna genom att låta bli att betala vissa skulder. Det är en uppgift för Skatteverket att motverka snedvriden konkurrens där allmänpreventiva skäl kan åberopas.

Skatteverket ska göra en processekonomisk bedömning

Skatteverket ska även beakta processekonomi vid sin bedömning av om en konkursansökan ska ges in. Detta bör förstås i den inskränkta betydelsen att det ska avse Skatteverkets överväganden och kostnader vid en ansökan om konkurs. Det kan t.ex. vara fråga om att Skatteverket riskerar mycket stora rättegångskostnader för den händelse att domstolen avslår konkursansökan. Däremot är det inte fråga om att Skatteverkets handläggare förväntas göra en bedömning utifrån något hänsynstagande till ett generellt samhällsekonomiskt ansvar.

Att en konkurs oundvikligen för med sig kostnader för andra aktörer än Skatteverket och att kostnaderna många gånger ytterst ska betalas av statliga medel, har ingen självständig betydelse. Skatteverket är i detta avseende likställt med andra borgenärer.

Ansöka om konkurs eller återkalla godkännande för F-skatt?

Det är i regel en lika ingripande borgenärsåtgärd att initiera en återkallelse av godkännande för F-skatt som att ansöka om konkurs. Det har ingen avgörande betydelse att Skatteverket själv kan besluta om återkallelse medan konkursbeslut meddelas av domstol. Konsekvenserna blir likartade för den näringsidkare inom tjänstesektorn som inte kan åstadkomma rättelse. I praktiken kommer verksamheten att upphöra, antingen genom ett konkursbeslut eller genom ett beslut om återkallelse av godkännande för F-skatt.

Återkalla ett godkännande för F-skatt

Skatteverket kan återkalla ett godkännande för F-skatt om innehavaren brister i redovisning eller betalning av skatt, i en utsträckning som inte är obetydlig (9 kap. 1 och 4 §§ SFL). Endast om det finns särskilda skäl får Skatteverket avstå från att återkalla trots att förutsättningarna är uppfyllda.

En helhetsbedömning av gäldenärens ekonomiska situation

En grundläggande tanke i Skatteverkets borgenärsarbete är att handläggaren ska göra en helhetsbedömning av gäldenärens ekonomiska situation när det finns tecken på att denne inte kan eller inte vill betala uppkomna skatteskulder. Detta innebär att arbetet, så långt det är möjligt, inte bör begränsas av schabloner.

Beloppsgränsen för återkallelse av godkännande för F-skatt ska beaktas även vid ansökan om konkurs och det finns i normala fall ingen anledning att ge in en konkursansökan för en skattefordran som är att anse som obetydlig. Det kan dock i undantagsfall vara motiverat att frångå beloppsgränserna och lämna in en konkursansökan för skulder som anses vara för obetydliga för att initiera en återkallelse av godkännande för F-skatt. Det bör då främst vara fråga om att nå andra effekter med konkursansökan än att enbart förhindra fortsatt skuldsättning. I dessa fall bör det framgå av borgenärsutredningen att bolagets verksamhet bör upphöra.

Om det framkommer uppgifter som tyder på ekonomisk brottslighet kan det finnas skäl att agera snabbt oavsett skatteskuldens storlek.

Samordnad handläggning

Om det finns särskilda skäl att låta bli att återkalla ett godkännande för F-skatt, trots att beloppsgränsen uppnåtts, så finns det heller ingen anledning att ge in en konkursansökan. Grunden för detta är att bedömningarna korresponderar med varandra på så vis att förutsättningen för att inte återkalla är att betalningsoförmågan kan bedömas som tillfällig, medan en konkursansökan förutsätter att betalningsoförmågan inte är endast tillfällig, d.v.s. att obestånd föreligger.