Tolka ett testamente

Testatorns vilja

Om ett testamente behöver tolkas ska man i första hand försöka ta reda på testatorns vilja (11 kap. 1 § första stycket ÄB). Till hjälp vid tolkningen finns bestämmelser i 11 kap. 2–9 §§ ÄB. Dessa bestämmelser ska bara användas då något annat inte har föreskrivits i eller kan utläsas av testamentet.

Tolkningsreglerna i lag

Det finns tolkningsregler i lag som kan vara till hjälp när man ska tolka ett testamente. Bland dessa regler kan följande nämnas särskilt.

Testamentstagaren har avlidit före testatorn

Om en testamentstagare avlidit före testatorn så träder testamentstagarens avkomlingar in i hans eller hennes ställe, om avkomlingarna tillhör den arvsberättigade kretsen efter testatorn (11 kap. 6 § ÄB). Vem eller vilka som tillhör den arvsberättigade kretsen kan du läsa om på sidan Vilka som ärver enligt lag.

Om sådana arvingar saknas, fördelas under vissa förutsättningar testamentslotten till övriga testamentstagare (11 kap. 7 § ÄB).

Ett äktenskap eller samboförhållande har upplösts före dödsfallet

Om en make testamenterat till sin maka och äktenskapet vid dödsfallet är upplöst, eller om ett mål om äktenskapsskillnad pågår, så är testamentet utan verkan. Detsamma gäller om ett samboförhållande upplösts före dödsfallet (11 kap. 8 § ÄB).

Tolkningsreglerna enligt praxis

Utöver de legala tolkningsreglerna i 11 kap. ÄB har bl.a. följande hjälpregler utformats i praxis.

Rättsfall: fördelning ”enligt lag”

Ett förordnande om fördelning ”enligt lag” anses vanligen betyda att det är lagens lydelse vid tiden för testatorns död som ska tillämpas (bl.a. NJA 1936 s. 47).

Om det är frågan om ett inbördes testamente mellan makar har gällande lag bedömts med utgångs­punkt från vad som gäller när den efterlevande maken eller makan avlidit.

Rättsfall: tillgodose den egna släkten i ett inbördes testamente

Om makarna i ett inbördes testamente har bestämt att deras släktingar ska få kvarlåtenskapen efter att båda dött, anses vanligen vardera maken ha tillgodosett släktingarna på sin sida (bl.a. NJA 1969 s. 235, I och II).

Rättsfall: när testamentstagaren fått rätt att förfoga över egendomen genom att skriva ett eget testamente

Om en testator i sitt testamente bestämt att den som ärver honom eller henne, ska ärva med fri förfoganderätt, omfattas arvet av en rätt till efterarv. Om testatorn däremot i sitt testamente har gett testamentstagaren rätt att förfoga över egendomen genom ett eget testamente, och om testamentstagaren utnyttjat den möjligheten, så omfattas arvet inte längre av någon rätt till efterarv. Testamentstagaren har i stället fått egendomen med äganderätt (NJA 1973 s. 19).

Om testamentstagaren inte har förfogat över egenomen genom att upprätta ett eget testamente, har den fria förfoganderätten däremot fortfarande ansetts föreligga (NJA 1963 s. 382).

Rättsfall: inbördes testamente mellan makar upprättat före 1988 med förbehåll för rätt till laglott

Trots ett inbördes testamente mellan makar som upprättats före år 1988, med förbehåll för gemensamma barns rätt till laglott, har barnen inte rätt att få sin laglott om den förste av föräldrarna avlider efter den 1 januari 1988 (NJA 2001 s. 865). De gemensamma barnen är alltså inte dödsbo­del­ägare utan efterarvingar, trots förordnandet om rätt till laglott.

Bakgrunden till rättsfallet är att före den 1 januari 1988 hade alla barn rätt att få ut sitt arv direkt när en förälder avled. Makarna kunde då skydda varandra genom att upprätta ett inbördes testamente och begränsa barnens rätt till arv till att endast omfatta rätten till laglott. Sedan den 1 januari 1988 ärver makar varandra före gemensamma barn och ett testamente med rätt till laglott har motsatt effekt, d.v.s. begränsar den efterlevande makens eller makans arv i stället för att skydda det, vilket inte var syftet med testamentet som upprättades före den 1 januari 1988.

Kompletterande information

• För en utförlig redogörelse för legala tolkningsregler och tolkningsregler i praxis, se Anders Agell 2003, Testamentsrätt – en lärobok om rättshandlingar för dödsfalls skull, s. 69–91.