Vilka statliga stöd får det offentliga ge

EU-kommissionens riktlinjer för statligt stöd, genomförandeförbudet m.m.

Huvudregeln är att det offentliga inte får lämna statligt stöd om inte stödet på förhand har godkänts av EU-kommissionen, som sedan förklarar att man inte har några invändningar, eller - om man misstänker att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden - inleder en granskning. Inga stöd får genomföras innan ett slutligt beslut från kommissionen föreligger vilket innebär att åtgärderna omfattas av ett s.k. genomförandeförbud.

För de vanligaste stödområdena finns det riktlinjer som klargör reglerna, dvs. utrymmet, för att utforma stödåtgärder. Det gäller till exempel för områden som regionalstöd, bredbandstöd, energi- och miljöstöd och stöd till forskning, innovation och utveckling. Även stödåtgärder som omfattas av en riktlinje måste godkännas av EU-kommissionen innan de genomförs.

EU-kommissionen antog t.ex. under 2008 gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd, förkortad EAG. EAG ersattes från och med den 1 juli 2014 av Riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd och energi för 2014–2020, förkortade EEAG, som tillämpas av kommissionen vid beslut i ärenden om statligt stöd från och med detta datum. Medlemsstaterna har åtagit sig att anpassa befintliga stödordningar till de nya riktlinjerna inom en viss tid.

Undantag från genomförandeförbudet

Huvudregeln är därmed att EU-kommissionen, utifrån EU:s regler om statligt stöd, efter medlemslandets anmälan måste pröva och godkänna en stödåtgärd innan den kan träda i kraft.

EU-kommissionen har på senare år försökt att förenkla förfarandet kring prövningen av statligt stöd. Kommissionen har antagit EU-förordningar på olika områden, varigenom vissa kategorier av stöd har ansetts förenliga med EUF-fördraget under förutsättning att vissa villkor uppfylls.

Ett statligt stöd är tillåtet om villkoren i någon av EU-kommissionens tre gruppundantagsförordningar följs. Om det finns en tillämplig gruppundantagsförordning kan medlemsstaterna således, på de villkor som anges i förordningen, införa åtgärder inom ramen för förordningen utan att behöva iaktta det normala förfarandet med föranmälan och EU-kommissionens godkännande av åtgärderna.

Det åligger Sverige och andra medlemsstater att uppfylla regler om informationsskyldighet för de stöd som genomförs inom ramen för en gruppundantagsförordning.

Ett statligt stöd är även tillåtet om villkoren i någon av EU-kommissionens fyra förordningar om stöd av mindre betydelse (s.k. de minimis) följs.

Statligt stöd får således medges antingen om

1) stödet har godkänts av EU-kommissionen,

2) stödet omfattas av en gruppundantagsförordning och reglerna i förordningen följs eller

3) stödet omfattas av en förordning om stöd av mindre betydelse och reglerna i förordningen följs.

Gruppundantagsförordningar

Det offentliga kan i vissa fall ge stöd till vissa utpekade områden utan att först behöva vänta på EU-kommissionens godkännande. Med stöd av ett bemyndigande från rådet enligt artikel 109 i EUF-fördraget har kommissionen antagit den allmänna gruppundantagsförordningen (förkortad GBER) och gruppundantag för fiskeri- och vattenbruksproduktion (förkortad FIBER). I dessa förordningar anges vilka grupper av stödåtgärder som är undantagna från skyldigheten att anmäla åtgärden till kommissionen innan den genomförs. GBER och FIBER tillämpas fr.o.m. den 1 juli 2014 t.o.m. den 31 december 2020.

Om ett statligt stöd utformas i enlighet med de villkor som ställs i en gruppundantagsförordning som GBER eller FIBER är stödet tillåtet. Om kraven enligt förordningarna inte följs blir stödet däremot anmälningspliktigt och omfattas av genomförandeförbud.

GBER omfattar särskilda typer av stöd (t.ex. för svensk del hel eller delvis skattebefrielse för energi-och koldioxidskatt, nedan benämnt energiskatter, på bränsle).

GBER och FIBER omfattar därmed bl.a. stöd i form av nedsättningar av eller befrielse från miljöskatter, inklusive energiskatt på elektrisk kraft. FIBER är tillämplig på stöd som beviljas små och medelstora företag som är verksamma inom produktion, beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter om stödet inte överstiger vissa tröskelvärden, se artikel 1.1 och artikel 2 i FIBER.

Enligt både GBER och FIBER gäller att stöd inte får beviljas företag som befinner sig i ekonomiska svårigheter. Stöd får inte heller betalas ut till företag som är föremål för ett oreglerat återbetalningskrav till följd av ett kommissionsbeslut som förklarar ett stöd olagligt och oförenligt med den inre marknaden. Dessa bestämmelser framgår av artikel 1.4 i GBER samt artikel 1.3 i FIBER. Ett företag i ekonomiska svårigheter är således en otillåten stödmottagare.

Villkoren för att gruppundantagsförordningarna GBER och FIBER ska vara tillämpliga innebär sammanfattningsvis att

1. Stöd får inte ges till företag i ekonomiska svårigheter Statligt stöd får inte heller ges till företag som har krav på sig att återbetala ett mottaget statligt stöd som EU-kommissionen förklarat olagligt.
2. Vissa statistikuppgifter om stödmottagaren måste inhämtas och vidarebefordras till EU-kommissionen genom publicering och offentliggörande på en webbplats avsedd för ändamålet.

Det är den stödgivande myndigheten, dvs. i detta fall Skatteverket, som vidareförmedlar de inhämtade statistikuppgifterna enligt punkt 2 ovan till EU-kommissionen.

EU-kommissionen har antagit tre gruppundantagsförordningar. Utöver GBER och FIBER finns även en gruppundantagsförordning om vissa kategorier av stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden, förkortad ABER. Av förenklingsskäl behandlas nämnda förordning inte vidare i denna text.

Stöd av mindre betydelse (de minimis)

Reglerna om statligt stöd vilar på ett system med förhandsgranskning. Medlemsstaterna ska anmäla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder till kommissionen enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget. Medlemsstaterna får inte införa stödåtgärder förrän kommissionen granskat åtgärderna.

Det finns undantag från förhandsgranskningen. Ett undantag finns för stöd av mindre betydelse. Kommissionen har antagit fyra förordningar om stöd av mindre betydelse, s.k. de minimis-stöd.

Kommissionen har antagit följande fyra förordningar om stöd av mindre betydelse, s.k. de minimis-stöd:

• Kommissionens förordning (EU) nr 360/2012 av den 25 april 2012 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse som beviljas företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse,
• Kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse,
• Kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn, och
• Kommissionens förordning (EU) nr 717/2014 av den 27 juni 2014 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom fiskeri- och vattenbrukssektorn.

Av förordningarna följer att stöd som beviljas ett företag under en angiven tidsperiod och som inte överskrider ett bestämt belopp inte omfattas av anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 i EUF-fördraget. Stöd av mindre betydelse anses nämligen inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 och omfattas därmed inte heller av genomförandeförbudet i artikel 108.3. Kommissionens krav på medlemsstaterna syftar till att säkerställa att några olagliga stöd inte beviljas.

Kommissionens regelverk för stöd av mindre betydelse innebär i huvudsak följande. För att ett stöd ska anses vara ett stöd av mindre betydelse får det totala stöd som beviljas ett enda företag som huvudregel inte överstiga 200 000 euro under en period om tre beskattningsår (det s.k. individuella taket), se artikel 3.2 i förordning nr 1407/2013.

För t.ex. jordbruks- och fiskerisektorerna gäller lägre individuella tak (15 000 euro för jordbrukssektorn och 30 000 euro för fiskeri- och vattenbrukssektorn), se artikel 3.2 i förordning nr 1408/2013 och artikel 3.2 i förordning nr 717/2014.

Inom jordbruks-, fiskeri- och vattenbrukssektorerna finns dessutom s.k. nationella tak som inte får överskridas, se artikel 3.3 i förordning nr 1408/2013 och artikel 3.3 i förordning nr 717/2014.

Om kriterierna i EUF-fördraget inte uppfylls eller gränsen för stöd av mindre betydelse (s.k. de minimis) överskrids blir stödet ett anmälningspliktigt statligt stöd som måste godkännas av EU-kommissionen för att kunna medges.

Av förordningarna följer att stöd som beviljas ett företag under en angiven tidsperiod och som inte överskrider ett bestämt belopp inte omfattas av anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 i EUF-fördraget.

Avgörande för bedömningen av vilken förordning om stöd av mindre betydelse som är tillämplig, är den verksamhet som bedrivs i företaget, se t.ex. artikel 1.1 i förordning nr 1407/2013.

Det finns särskilda regler om i vilka fall statliga stöd enligt en förordning ska summeras med statliga stöd enligt en annan förordning. Stöd ska således läggas samman, kumuleras, i vissa fall, se t.ex. artikel 5 i förordning nr 1407/2013.

Den stödgivande myndigheten får lämna ett stöd av mindre betydelse bara om villkoren i kommissionens regelverk om stöd av mindre betydelse är uppfyllda, se t.ex. artikel 6.3 i förordning nr 1407/2013. I avsaknad av ett centralt register för stöd av mindre betydelse sker kontrollen mot bakgrund av uppgifter från företagen, se t.ex. artikel 6.1 i förordning nr 1407/2013.

Om stödet överskrider tillämpligt belopp omfattas det inte av förordningen och blir därmed anmälningspliktigt, se t.ex. artikel 3.7 i förordning nr 1407/2013.

Den stödgivande myndigheten är skyldig att informera företagen om att det aktuella stödet är ett stöd av mindre betydelse genom att uttryckligen hänvisa till det regelverk som är tillämpligt, se t.ex. artikel 6.1 i förordning nr 1407/2013.