Betalning och andra konkurshinder

Betalning och kvittning av konkursfordran

Om gäldenären betalar sökandens fordran är denne inte längre behörig att söka gäldenären i konkurs. En konkursansökan ska i dessa fall avvisas av domstolen om borgenären inte återkallar sin ansökan (NJA 2004 s. 345).

Med betalning likställs kvittning. Kvittning innebär att en fordran räknas av mot en motfordran så att de båda fordringarna upphör att gälla till den del de täcker varandra. En gäldenär kan när som helst avge en kvittningsförklaring till borgenären om förutsätt­ningarna för civilrättslig kvittning är uppfyllda. I korthet krävs att den fordran som gäldenären vill använda inte är preskriberad, att den är förfallen till betalning och att den fordran gäldenären vill kvitta bort inte är undantagen från kvittning på grund av sociala skäl.

En helt annan sak är att det finns möjligheter för en borgenär att i vissa fall kvitta en fordran efter det att gäldenären har försatts i konkurs.

Särskilt om sena betalningar av konkursfordran

Det finns situationer där det tyvärr förekommer att bolag oriktigt försätts i konkurs trots att fullbetalning har skett av statens konkursfordran. Många gånger görs betalningen så sent att den inte syns på det utdrag som handläggaren tagit ut innan konkursförhandlingen. Eftersom gäldenären vet med sig att han lyckats fullbetala skulderna i sista minuten kan det bli så att han uteblir från förhandlingen utan att meddela betalningen till någon. Så var fallet i NJA 1997 s. 701 där gäldenären hade betalat sin skuld innan konkursansökan mot honom blivit prövad av domstol. Sökanden var då inte längre att anse som borgenär och ansökningen skulle därför inte ha bifallits av domstolen.

Betalning över internet

Betalningar över internet kan tyckas vara oproblematiska när en utskrift över ett betalningsuppdrag visas upp av gäldenären. Men det händer att dessa uppdrag återkallas eller att det inte finns täckning på betalningskontot. En påstådd inbetalning via en internetbank kan i regel inte vitsordas om inte gäldenären genom transaktionshistoriken på kontot eller annat besked från banken visar att betalningen verkligen har genomförts.

Betalning via postgiro

När bokföring sker hos postgirot av en betalningstransaktion så förlorar gäldenären möjligheten att återkalla betalningsuppdraget och han kan därmed inte längre råda över beloppet. Högsta domstolen har därför ansett att tidpunkten för själva bokföringen är avgörande för om det finns förutsättningar att tillämpa en obeståndspresumtion eller inte. I målet saknades det uppgift om vilken exakt tid bokföringen skedde. Det antogs emellertid att betalningsuppdraget var inkommet redan före kl. 9 på konkursbeslutets dag. Konkursbeslutet upphävdes eftersom borgenären inte på annat sätt visat att gäldenären var insolvent (NJA 1982 s. 366).

Inbetalning till skattekontot

Om gäldenären betalar till det särskilda konto som Skatteverket anvisar vid en konkursansökan så avräknas alltid inbetalningen mot de skulder som omfattas av konkursansökan.

Om gäldenären däremot betalar till skattekontot och de skatter och avgifter som omfattas av en konkursansökan är lämnade för indrivning, så ska en inbetalning till skattekontot i första hand räknas av mot de skatter och avgifter som inte har lämnats för indrivning.

Om de skatter och avgifter som omfattas av konkursansökan inte har lämnats för indrivning ska inbetalningen anses ske mot dessa.

Överskott på skattekontot

Om Skatteverket kan konstatera att ställningen på skattekontot tyder på ett förmodat överskott så måste handläggaren bedöma om överskottet kommer att tas i anspråk för andra debiteringar eller inte. Tidpunkten för själva avstämningen av skattekontot är inte avgörande. Högsta Domstolen anförde nämligen följande i NJA 2004 N 14: ”Även om själva avstämningen av skattekontot skedde den 1 november 2003 får, genom att belopp till täckande av statens fordran innehållits på skattekontot, betalningen av fordran anses ha tryggats redan den 15 oktober 2003. Staten har därefter inte kunnat åberopa denna fordran till stöd för konkursansökan.”

Andra konkurshinder än betalning

Bestämmelserna om hinder mot konkurs i 2 kap. 10 § KonkL har det gemensamt att borgenären fått eller erbjudits betryggande säkerhet i gäldenärens eller tredje mans egendom. Med säkerhet jämställs borgen om borgensmannen svarar som för egen skuld. En borgenär har under sådana förhållanden inte något rimligt intresse av att gäldenären försätts i konkurs.

Om det föreligger ett konkurshinder så ska domstolen ogilla en konkursansökan om inte borgenären återkallar sin ansökan.

Betryggande pant eller säkerhet innebär hinder mot konkurs

Kravet på att säkerheten ska vara betryggande innebär att den naturligtvis ska täcka fordran men även vara skyddad mot återvinning. Säkerhet kan ställas ända till dess ett beslut om konkurs meddelas. Förutsättningarna för att fastighetspant ska anses vara betryggande och därmed utgöra hinder mot att gäldenären försätts i konkurs har bedömts i NJA 2013 s. 421.

En säkerhet som tredje man ställt för att avvärja konkurs utgör ett konkurshinder (2 kap. 10 § 2 KonkL). Om fordringen har förfallit till betalning anses borgenären inte vara skyldig att ta emot säkerheten utan han har istället rätt att genast få betalt. Har fordran inte förfallit till betalning måste borgenären nöja sig med säkerheten (2 kap. 10 § 3 KonkL).

Skatteverket får medge anstånd med betalning av skatt eller avgift om det kan antas vara till fördel för det allmänna (63 kap. 23 § SFL). Anståndsbestämmelsen har tillkommit för att ge Skatteverket möjlighet att medge en betalningsuppgörelse för skatter och avgifter på ett mera flexibelt sätt än tidigare. Ett sådant anstånd kan förenas med en säkerhet, främst i form av borgen eller företagsinteckning. Har sådan säkerhet lämnats föreligger hinder mot konkurs.

Kronofogden får i samband med att uppskov beviljas med betalning ta emot säkerhet (10 § IndrL). Detta kan ses som ett alternativ till utmätning. Säkerheten kan erbjudas av såväl gäldenären som tredje man. Säkerheten får bestå av pant, borgen eller företagsinteckning. Borgen ska ställas såsom för egen skuld. Om borgen ställs av två eller flera personer gemensamt ska den vara solidarisk (11 § IndrL).

Kronofogden får också ta emot säkerhet som ett alternativ till beslut om betalningssäkring eller verkställighet av sådant beslut (46 kap. 17 § samt 69 kap. 16 § SFL).

Om Kronofogden har tagit emot säkerhet kommer normalt inte en konkursansökan från Skatteverket ifråga. Nya omständigheter kan dock motivera en konkursansökan trots säkerheten, t.ex. om värdet på denna har sjunkit. Är detta fallet kan det finnas särskild anledning för Kronofogden att enligt 9 § andra stycket IndrL återkalla ett meddelat uppskov.

En konkursansökan kan för övrigt göras även i fråga om t.ex. en betalningssäkrad fordran som inte är förfallen till betalning. För att detta ska vara möjligt förutsätts dessutom att den egendom som tagits i anspråk genom betalningssäkringen eller har ställts som säkerhet inte bedöms som betryggande.

Har gäldenären lämnat säkerhet enligt 63 kap. 8 § SFL ifråga om anstånd enligt 63 kap. 4 § SFL eller i övrigt i samband med anstånd enligt 63 kap. 15 § SFL och säkerheten täcker fordran torde hinder mot konkurs föreligga.

En företagsrekonstruktion innebär ett tillfälligt konkurshinder

En borgenärs ansökan om konkurs ska förklaras vilande så länge företagsrekonstruktionen pågår (2 kap. 10 a § KonkL). En vilandeförklaring förutsätter att gäldenären uttryckligen begär det genom att invända mot konkursansökan. Bestämmelsen skapar ett tillfälligt konkurshinder för att en företagsrekonstruktion ska kunna lyckas.

Denna regel är inte undantagslös. För det första har gäldenären möjlighet att själv begära sig i konkurs under pågående företagsrekonstruktion. För det andra gäller att om borgenärens rätt allvarligt äventyras av vilandeförklaringen ska bolaget trots pågående företagsrekonstruktion försättas i konkurs. Innan ett sådant beslut meddelas ska rekonstruktören få tillfälle att yttra sig.

Konkursansökan och preskriberade fordringar

Det händer att en skatteprocess är långdragen och den slutliga utgången så pass oviss att staten – med beaktande av risken att drabbas av motpartens rättegångskostnader – avvaktar med att inge en konkursansökan. Naturligtvis kan en borgenär inte ansöka om konkurs för en fordran som redan har hunnit preskriberas.

I ett resningsmål hade statens konkursansökan ingivits till tingsrätten kort tid innan skattefordran preskriberades. Gäldenären delgavs dock konkursansökan först efter det att preskription ostridigt hade inträtt (NJA 2000 s. 252). Staten argumenterade med stöd av uttalanden i förarbetena till SPL (prop. 1981/82:96) att konkursansökan skulle prövas utan hinder av att fordran hunnit preskriberas. Enligt dåvarande Riksskatteverket (som företrädde staten) var rådande praxis sådan att en konkursansökan ansågs innebära ett sådant säkerställande av en fordran som avsågs i SPL. Högsta domstolens majoritet ansåg att lagstiftarens resonemang inte vara helt invändningsfritt men förklarade trots det att anledning saknades att ge bestämmelsen en annan tolkning än den som antagits i praxis.

Det finns uppenbara problem med en konkursansökan som inges strax innan preskriptionstidpunkten. Rättsfallet medger endast att konkursansökan ska prövas i vanlig ordning. Om däremot konkursansökan ogillas kan någon verkställighet därefter inte ske eftersom fordran har hunnit preskriberats.

Man bör ha i åtanke att det var fråga om att det i målet var fråga om eventuell resning. För att resning ska beviljas krävs att rättstillämpningen uppenbart stridit mot lag (58 kap. 1 § 4 p. RB). Det är möjligt att frågan hade fått en annan utgång om det i stället hade varit fråga om ett överklagande av konkursbeslut.