Huvudregel är att räkenskapsinformation som företaget själv upprättar, s.k. egenupprättad räkenskapsinformation, ska vara på svenska, danska, norska eller engelska. Om det finns särskilda skäl får man använda andra språk, efter tillstånd av Skatteverket.
Räkenskapsinformation som ett företag själv upprättar, s.k. egenupprättad räkenskapsinformation, ska vara skriven på svenska, danska, norska eller engelska (1 kap. 4 § BFL). Exempel på räkenskapsinformation är verifikationer och sådana sammanställningar av uppgifter som finns i en bokföring för presentation i registreringsordning och i systematisk ordning. Även årsbokslutet ska upprättas på något av ovanstående språk.
Årsredovisningen ska alltid vara upprättad på svenska (2 kap. 5 § ÅRL, 2 kap. 2 § ÅRKL respektive 2 kap. 2 § ÅRFL). Detsamma gäller koncernredovisning och delårsrapporter (7 kap. 7 § ÅRL respektive 9 kap. 1 § ÅRL).
Handlingar som företaget har erhållit utifrån och som utgör räkenskapsinformation i företaget omfattas inte av bestämmelsen, exempelvis leverantörsfakturor.
En faktura som företaget skickar till en kund är räkenskapsinformation som företaget själv upprättar. Därför omfattas den av regeln och måste alltså vara skriven på svenska, danska, norska eller engelska.
Om det finns särskilda skäl får Skatteverket ge dispens och tillåta att ett företag själv upprättar räkenskapsinformation på ett annat språk (1 kap. 4 § andra stycket BFL). I förarbetena till bestämmelsen (prop. 2005/06:116 s. 156) ges följande exempel på särskilda skäl för att få använda ett annat språk:
Det kan även finnas övriga skäl till dispens (SKV M 2008:1).
Skatteverket har gett ut ett allmänt råd om denna dispensregel (SKV A 2008:2). Skatteverket har också lämnat information om dispensregeln i SKV M 2008:1.
Tillstånd för företag som står under Finansinspektionens tillsyn ges av Finansinspektionen (1 kap. 4 § tredje stycket BFL).
Enligt förarbetena är det möjligt att få dispens i det fall då ett företag har en naturlig anknytning till det land där det önskade språket används. Dispens bör också kunna komma ifråga för företag som ingår i gränsöverskridande koncerner och som har koncerngemensamma ekonomisystem eller koncerngemensam administration (prop. 2005/06:116 s. 156).
Företag som har hemvist inom ett geografiskt område som utgör ett sådant förvaltningsområde där ett minoritetsspråk får användas i kontakter med myndigheter och domstolar bör normalt medges dispens för att få använda detta minoritetsspråk. Dispens kan då medges för att få använda finska, samiska och meänkieli. Av Skatteverkets meddelande framgår närmare vilka förvaltningsområden som avses (SKV M 2008:1).
Av förarbetena framgår att dispens bör medges om företagaren har utländsk bakgrund och skulle innebära oproportionerliga svårigheter att upprätta bokföringen på svenska i förhållande till verksamhetens omfattning (prop. 2005/06:116 s. 156).
Det kan finnas andra skäl än de som räknas upp i förarbetena. Det ligger dock i sakens natur att en bedömning av dessa skäl görs restriktivt (SKV M 2008:1).
För att dispens ska medges ska det vara klart att möjligheten att upprätta bokföringen på annat språk inte missbrukas och att det inte medför någon påtaglig nackdel för det allmänna. Myndigheten bör även vara mer restriktiv om det är fråga om ett språk där en översättning är svår att göra. Tillstånd bör däremot ges mer generöst om det är fråga om ett språk som kan översättas enkelt och utan stora kostnader (SKV M 2008:1).
Om en myndighet begär det är företaget som har fått dispens skyldig att översätta räkenskapsinformationen till något av de språk som är tillåtna enligt huvudregeln. Företaget får bekosta översättningen själv (1 kap. 4 § andra stycket BFL).
För att ett företag ska få tillstånd att använda ett annat språk än svenska, danska, norska eller engelska ska företaget göra sannolikt att det har resurser att på ett godtagbart sätt göra en översättning av räkenskapsinformationen och att översättningen kan ske inom rimligt tid (SKV A 2008:2).
Skatteverkets beslut i tillståndsfrågor får överklagas hos förvaltningsrätten (9 kap. 1 § BFL). Förvaltningsrättens beslut får, sedan prövningstillstånd meddelats, överklagas hos kammarrätten.