Ansvar för arbetsgivaravgifter med anledning av socialavgiftsavtal

Beslut om ansvar för arbetsgivaravgifter

En utgivare av ersättning för arbete och som saknar fast driftställe i Sverige kan ingå ett avtal med mottagaren av ersättningen, s.k. socialavgiftsavtal, att denna ska fullgöra utgivarens skyldigheter när det gäller redovisning och betalning av arbetsgivaravgifter. Om ett sådant avtal har ingåtts innebär det inte att arbetsgivaren befrias från sina skyldigheter om mottagaren inte fullgör sina skyldigheter (5 kap. 5 § tredje stycket SFL)

Om det finns ett socialavgiftsavtal är det alltså i första hand mottagaren av ersättningen som ska redovisa och betala arbetsgivaravgifterna. Om mottagaren inte fullgör sina skyldigheter ska denne i princip krävas fullt ut. Arbetstagaren anses alltså betalningsansvarig för arbetsgivaravgifterna enligt träffat socialavgiftsavtal. Först om arbetstagaren inte betalar riktas krav mot arbetsgivaren.

När giltiga socialavgiftsavtal finns

Här nedan redovisas hanteringen vid två olika situationer när giltiga socialavgiftsavtal finns.

Arbetstagaren redovisar men betalar inte arbetsgivaravgifterna.

Om arbetstagaren redovisar men inte betalar arbetsgivaravgifterna restförs de obetalda arbetsgivaravgifterna. Om arbetstagaren inte heller betalar det restförda beloppet beslutar Skatteverket att även göra arbetsgivaren ansvarig. Detta innebär att arbetsgivaren blir subsidiärt ansvarig för de obetalda arbetsgivaravgifterna. Det är alltså ett grundbeslut som fattas med stöd av 5 kap. 5 § tredje stycket SFL. Det är alltså inte fråga om ett sådant ansvarsbeslut som fattas med stöd av 59 kap. SFL och inte heller i form av ett omprövningsbeslut enligt 66 kap. SFL.

Arbetstagaren varken redovisar eller betalar arbetsgivaravgifterna.

Om arbetstagaren varken redovisar eller betalar arbetsgivaravgifterna beslutar Skatteverket i enlighet med avtalet att arbetstagaren ska betala arbetsgivaravgifterna. Detta görs med ledning av tillgängliga uppgifter (53 kap. 1 § första stycket SFL). Om detta inte är möjligt får Skatteverket göra en skönsbeskattning med hänsyn till vad som är skäligt (57 kap. 1 § SFL).

Därefter sker samma hantering som vid den föregående redovisade situationen ovan.