Den som är skattskyldig kan i vissa fall göra avdrag för energi-, koldioxid- och svavelskatt i deklarationen. Här kan du läsa om vilka avdrag en skattskyldig kan göra.
Vid redovisning av energiskatt tillämpas bruttoredovisning. Det innebär att skatt ska redovisas för alla bränslen som skattskyldighet har inträtt för. Den som är skattskyldig kan dock i vissa fall göra avdrag i deklarationen. Om avdrag medges innebär det att skatt antingen inte behöver betalas alls för bränslet eller att skatt endast ska betalas delvis.
Bestämmelserna om avdrag i deklaration finns i 7 kap. LSE. Avdrag sker normalt i den deklaration som den skattskyldige ska redovisa skatten i. Exempel på skattskyldiga är godkända upplagshavare, godkända lagerhållare, den som tillverkar uppskovsbränslen utanför ett skatteupplag eller den som tillverkar andra bränslen än uppskovsbränslen utan att vara godkänd lagerhållare samt registrerade eller tillfälligt registrerade varumottagare.
Vilka skatter avdragen innefattar och omfattningen av avdragen tas i de flesta fall inte upp i 7 kap. LSE. Detta regleras i stället i 6 a kap. LSE.
Av ett förhandsbesked från Skatterättsnämnden framgår att det förhållandet att en upplagshavare inte varit ägare till ett visst bränsle inte anses vara ett hinder för avdragsrätt. Avgörande för skattskyldighet och avdragsrätt är i stället var varorna fysiskt befinner sig, d.v.s. om de hanteras under skatteuppskov i ett skatteupplag. Frågan gällde förbrukning av bränsle i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet hos bolaget som var upplagshavare för bränslet, men inte ägare till det. Skatterättsnämnden fann att under de i ärendet angivna förutsättningarna hade bolaget rätt att göra avdrag för den skatt som hänför sig till det bränsle som använts i bolagets tillverkningsprocess. (SRN 2010-01-14, dnr 15-09/I).
Den 1 juli 2016 infördes nya regler för de skattebefrielser på bränsleområdet som utgör statligt stöd. Ett antal nya begrepp, bl.a. stödmottagare och stödordning, infördes i LSE.
Flera skattebefrielser på bränsleskatteområdet utgör statligt stöd och utgör stödordningar enligt 1 kap. 11 a § LSE. Dessa stödordningar framgår av följande tabell:
Skattebefriat användningsområde1 |
Bestämmelse i LSE |
EU-rättslig statsstödsgrund |
|
1. |
Tillverkningsindustri samt värmeproduktion i kraftvärmeanläggningar inom EU ETS2 |
6 a kap. 1 § 9 a och 17 a |
GBER |
2. |
Tillverkningsindustri samt värmeproduktion i kraftvärmeanläggningar utanför EU ETS |
6 a kap. 1 § 9 b och 3 § |
GBER |
3. |
Uppvärmningsbränslen inom vattenbruk |
6 a kap. 1 § 10 |
FIBR |
4. |
Uppvärmningsbränslen inom jordbruk och skogsbruk |
6 a kap. 1 § 11 |
GBER |
5. |
Viss fordonsdrift i gruvindustriell verksamhet |
6 a kap. 1 § 13 |
GBER |
6. |
Annan värmeproduktion inom EU ETS |
6 a kap.1 § 17 b |
EAG |
7. |
Dieselbränsle för drift av skepp och vissa båtas samt drift av vissa fordon inom jordbruk och skogsbruk |
6 a kap. 2 a § första stycket 1 |
GBER |
8. |
Dieselbränsle för drift av skepp och vissa båtas samt drift av vissa fordon inom vattenbruk |
6 a kap. 2 a § första stycket 2 |
FIBER |
9. |
Vegetabiliska och animaliska oljor och fetter samt biogas som bränsle för uppvärmning |
6 a kap. 2 b och 2 c §§ |
EAG |
10. |
Flytande biodrivmedel |
7 kap. 3 a, 3 c – 3 d §§ |
EEAG |
11. |
Biogas som motorbränsle |
7 kap. 4 § |
EAG |
1 Det skattebefriade användningsområdet i tabellen anges översiktligt, för exakt omfattning se respektve bestämmelse i LSE.
2 EU:s system för handel med utsläppsrätter
Inom unionsrätten ställs olika krav upp för att statligt stöd ska tillåtas. Ett krav är att stöd inte får ges till en stödmottagare som är i ekonomiska svårigheter. Ett annat krav är att stöd inte får betalas till någon som har tagit emot ett olagligt stöd och kommissionen därför riktat ett återbetalningskrav mot stödmottagaren som denne inte återbetalat. Dessa krav gäller vid det tillfälle då stödet anses beviljat. För de aktuella skattestöden som åstadkoms genom avdrag bör detta anses inträffa vid den tidpunkt då någon lämnar en skattedeklaration. Detta gäller även i de fall då stödmottagaren är någon annan än den skattskyldige, som kan vara fallet i fråga om skattestöden på biodrivmedelsområdet som administreras genom avdrag (jfr prop. 2015/16:159 s. 44).
Den som yrkar avdrag i de fall skattebefrielsen utgör ett statligt stöd har bevisbördan för att de krav som uppställts uppfylls.
Då avdrag görs enligt 7 kap. 3 a-4 §§ LSE för skatt på den andel av ett motorbränsle som framställts av biomassa är stödmottagaren inte den skattskyldige själv. Stödmottagaren är i dessa fall den som i Sverige producerat motorbränslet eller som fört in motorbränslet till Sverige genom införsel från ett annat EU-land eller import från tredjeland (1 kap. 11 b § LSE). I dessa fall krävs det av den skattskyldige att denne kan visa att producenten eller den som fört in motorbränslet till Sverige inte är ett företag utan rätt till statligt stöd vid tidpunkten då deklarationen görs (jfr prop. 2015/16:159 s. 47).
En skattskyldig får göra avdrag enligt 7 kap. 3 a § och 3 c-4 §§ LSE för skatt på den andel av ett motorbränsle som framställts av biomassa endast om uppgift om avdragets fördelning på stödmottagare lämnas (7 kap. 3 a § tredje stycket 3 LSE, 3 c § tredje stycket 3 LSE, 3 d § tredje stycket 3 LSE och 4 § andra stycket 2 LSE). Observera dock att det finns övergångsbestämmelser avseende kravet på att lämna uppgift om avdragets fördelning på stödmottagare.
Stödmottagare för skattebefrielse på biodrivmedel kan vara annan än den som i egenskap av skattskyldig gör avdrag för skatt på den beståndsdel av ett motorbränsle som framställts av biomassa.
Skatteverkets ska sammanställa uppgifter för inrapportering till kommissionens webbplats och summera stödbelopp i form av avdrag i deklarationer som görs av skattskyldiga per stödmottagare. Läs mer om uppgifter om stödmottagare som kommer offentliggöras på kommissionens webbplats.
För andra stöd på bränsleskatteområdet än de som ges för biodrivmedel är det i samtliga fall där stödet uppkommer genom avdrag i en punktskattedeklaration frågan om en förbrukning av bränsle som gjorts av den skattskyldige själv. Stödbeloppets storlek är alltså detsamma som det avdraget, vilket innebär att någon särskild fördelning på stödmottagare inte behövs i dessa fall (prop. 2015/16:159 s. 60).
Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på den egna förbrukningen av bränsle för de skattebefriade ändamål som framgår av 6 a kap. LSE (7 kap. 1 § första stycket 2 LSE). Där framgår vilka bränslen som avses, om skattebefrielsen avser energi-, koldioxid- och/eller svavelskatt samt beskrivningar av ändamålen.
Avdrag för skatt på bränsle som den skattskyldige förbrukat på ett sätt som ger skattebefrielse med stöd av 6 a kap. 1 § 9, 10, 11, 13 eller 17 eller med stöd av 6 a kap. 2 a, 2 b, 2 c eller 3 § får endast göras om den skattskyldige inte är ett företag utan rätt till statligt stöd (7 kap. 1 § andra stycket LSE ).
Avdrag medges för bränsle som förbrukats
Den som är skattskyldig får göra avdrag för bränsle som tagits emot av en skattebefriad förbrukare i enlighet med vad som framgår av dennes godkännande (7 kap. 1 § 3 LSE).
Systemet med godkända skattebefriade förbrukare innebär en möjlighet för förbrukaren att efter godkännande från Skatteverket köpa in bränsle helt eller delvis utan skatt när bränslet ska förbrukas för vissa ändamål. Vilka förbrukningsändamål som kan omfattas av ett godkännande som skattebefriad förbrukare framgår av 8 kap. 1 § första stycket LSE.
En förutsättning för den skattskyldige leverantörens avdragsrätt är att denne har kontroll över att leveransen sker till en skattebefriad förbrukare i enlighet med vad som framgår av dennes godkännande. Den skattskyldige ska på anmodan kunna lämna uppgifter till Skatteverket om leveranser till skattebefriade förbrukare.
I skrivelserna ”Riksskatteverkets inställning i vissa frågor rörande hantering av bränsle för skattebefriade ändamål” och ”Riksskatteverkets inställning rörande återförsäljning av bränsle” har Skatteverket klargjort bl.a. upplagshavarens ansvar för att leverans sker till en skattebefriad förbrukare (RSV 2001-10-31, dnr 10882-01/100 samt RSV 2002-12-11, dnr 8102-02/110). Observera att dessa skrivelser är under översyn.
Om inte den skattskyldige har full kontroll över vart leveransen går kan Skatteverket ifrågasätta avdragsrätten och neka den skattskyldige skatteavdrag för leveransen.
I vissa fall krävs inte att mottagaren är godkänd av Skatteverket som skattebefriad förbrukare för att avdrag ska medges. Detta gäller endast då bränsle tagits emot för förbrukning i
En anledning till dessa bestämmelser är den omfattande internationella trafiken med fartyg och luftfartyg. Hanteringen av fartygsbränsle och flygbränsle sker i stor utsträckning under sådana former att den inte går att passa in i ett system där Skatteverket först ska lämna ett godkännande (prop. 2000/01:118 s. 101). Avdragsrätten är begränsad till vissa bränslen.
I förarbetena uttalas följande avseende bränsle som tagits emot för förbrukning i skepp:
Rätt till avdrag bör därför endast föreligga om bränslet tagits emot i skeppet. Det stämmer också med den ordning vi föreslagit för leveranser till skattebefriade förbrukare. Däremot bör det inte ställas några krav i lagtexten på att den som tar emot bränslet skall intyga vad det skall användas till. ---
Upplagshavarna får i stället, genom att bevara leveranssedlar eller liknande handlingar, se till att de har möjlighet att styrka rätten till avdrag. ---
Upplagshavarna måste alltså kunna styrka att bränslet levererats in i skeppet. I de fall en upplagshavare själv sköter leveransen till skeppet bör det inte bli några problem att bevisa att bränslet tagits emot i transportmedlet. En upplagshavare som vill undvika att få sina skatteavdrag ifrågasatta bör därför se till att själv ansvara för leveransen. ---
Upplagshavarna kommer självfallet att vara medvetna om riskerna och agera därefter varför det framstår som onödigt att införa ett förbud för upplagshavare att använda sig av mellanhänder eller återförsäljare. (prop. 2000/01:118 s. 100–101)
Motsvarande gäller leveranser av bränsle till luftfartyg och vissa båtar. Detta innebär att leverans kan ske skattefritt utan att mottagaren är godkänd som skattebefriad förbrukare endast om bränslet tankas direkt ner i luftfartygets eller båtens tank.
Om den skattskyldige inte levererar bränsle direkt in i ett luftfartyg, ett skepp eller en båt utan t.ex. till en ”farmartank” eller dylikt, kan bränslet vid leveransen inte anses ha tagits emot för förbrukning i luftfartyget, skeppet eller båten. För att kunna leverera bränsle utan skatt i dessa fall krävs att mottagaren är godkänd som skattebefriad förbrukare.
Avdragsrätten är villkorad av att leveransen skett direkt ner i luftfartygets tank.
Avdragsrätten omfattar endast flygfotogen (7 kap. 1 § 4 LSE och 6 a kap. 1 § 5 LSE).
Skälen till att genom denna avdragsrätt möjliggöra skattefria inköp endast av flygfotogen är att de kvantiteter flygfotogen som förbrukas för privat flygning är försumbara. Risken för att flygfotogen används för ett skattepliktigt ändamål är alltså betydligt mindre än för flygbensin. Vidare används flygfotogen av de luftfartyg som går i internationell linjetrafik. Att hänvisa ett utländskt flygbolag till ett återbetalningssystem för att kunna köpa bränslet skattefritt i Sverige bedömdes som uteslutet (prop. 2007/08:122 s. 16).
Läs om möjligheten att ansöka om återbetalning av skatten för den som förbrukat bränsle i luftfartyget när det använts för annat än privat ändamål.
Samtliga flygbränslen som används för privat bruk ska beskattas.
Avdragsrätten är villkorad av att leveransen skett direkt ner i skeppets tank.
Den skattskyldige får endast göra avdrag för skatt på andra bränslen än bensin och bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b LSE (högbeskattad olja) (7 kap 1 § 4 LSE och 6 a kap. 1 § 3 LSE).
Läs om möjligheten att ansöka om återbetalning av skatten för den som förbrukat vissa bränslen i skepp när det använts för annat än privat ändamål.
Samtliga bränslen som används för privat bruk ska beskattas.
Avdragsrätten är villkorad av att leveransen skett direkt ner i båtens tank. Den skattskyldige får göra avdrag för skatt på bränsle som tagits emot för förbrukning i båt för vilken fiskelicens som inte är begränsad till fiske enbart i enskilt vatten meddelats enligt fiskelagen. Den skattskyldige får även göra avdrag för skatt på bränsle som tagits emot för förbrukning i båt med särskilt medgivande (dispens) om att bränsletanken får innehålla en oljeprodukt försedd med märkämne (7 kap. 1 § 5 LSE och 6 a kap. 1 § 4 LSE).
Den skattskyldige får endast göra avdrag för skatt på andra bränslen än bensin och bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 b LSE (högbeskattad olja) (7 kap. 1 § 5 LSE och 6 a kap. 1 § 4 LSE).
Läs om möjligheten att ansöka om återbetalning av skatten för den som förbrukat vissa bränslen i båt när den använts för annat än privat ändamål.
Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på bränsle som av den skattskyldige exporterats till tredjeland eller förts till en frizon för annat ändamål än att förbrukas där (7 kap. 1 § 1 LSE).
Bestämmelserna i 7 kap. 1 § 1 LSE gäller inte skatt på bränsle som flyttats enligt uppskovsförfarande till sådan destination som avses i 3 a kap. 2 § 1 c och d LSE (7 kap. 2 a § LSE). Detta innebär att exportavdraget i 7 kap. 1 § 1 LSE inte ska tillämpas på bränsle som under uppskovsförfarande flyttats till en plats där det skattepliktiga bränslet lämnar EU. Uppskovsförfarandet omfattar endast bränsle enligt 1 kap. 3 a § LSE varför undantaget från 7 kap 1 § 1 LSE endast är tillämpligt vid export av sådant bränsle.
Godkända lagerhållare och godkända upplagshavare får under vissa villkor göra avdrag för skatt på bränsle som skattskyldighet enligt LSE tidigare har inträtt för (7 kap. 1 a § LSE).
Villkoren för avdrag är olika för upplagshavare och lagerhållare.
Avsikten med avdragsmöjligheten är att undvika dubbelbeskattning (prop. 2012/13:27 s. 13).
En upplagshavare får göra avdrag för skatt på bränsle för vilket skattskyldighet enligt LSE tidigare har inträtt och som förts in i upplagshavarens skatteupplag (7 kap. 1 a § första stycket LSE). För en upplagshavare förutsätter alltså avdragsrätten att bränslet förts in i upplagshavarens skatteupplag, d.v.s. att bränslet tagits in i uppskovsförfarandet igen.
Avdragsrätten omfattar bara sådana bränslen som omfattas av respektive upplagshavares godkännande (prop. 2012/13:27 s. 13).
En lagerhållare får göra avdrag för skatt på bränsle för vilket skattskyldighet enligt LSE tidigare har inträtt och som
För en godkänd lagerhållare förutsätter alltså avdragsrätten att bränslet har förvärvats från någon som inte är en godkänd lagerhållare eller att bränslet innehas av lagerhållaren med äganderätt när godkännandet som lagerhållare ges. Skattskyldighet för bränslet har i dessa fall i princip alltid inträtt tidigare (prop. 2012/13:27 s. 13).
Även bränsle som återtagits i samband med återgång av köp ryms inom bestämmelsen om avdrag när skattskyldighet redan inträtt. (jfr prop. 2012/13:27 s. 14).
Det är den skatt som redovisats till Skatteverket i samband med att skattskyldigheten tidigare inträdde som får dras av och inte skatten enligt den skattesats, om denna skulle vara en annan, som gäller vid den senare tidpunkt då avdragsrätten uppkommer.
Kammarrätten har bedömt att avdrag för skatt på tidigare beskattat bränsle ska ske efter den skattesats som bränslet tidigare beskattats enligt (KRNS 1989-10-17, mål nr 2248-1989).
Avdragsyrkandet ska göras under samma redovisningsperiod som avdragsrätten uppkommer.
En upplagshavare som för in beskattat bränsle i sitt skatteupplag ska alltså göra avdrag i deklarationen för den redovisningsperiod då bränslet fördes in i skatteupplaget.
En lagerhållare ska göra avdrag i deklarationen för den redovisningsperiod då det beskattade bränslet förvärvades.
Avser avdraget beskattat bränsle som ingår i den skattskyldiges lager vid godkännandet som lagerhållare framställs avdragsyrkandet dock i deklarationen för den första redovisningsperioden efter godkännandet. Denna tillämpning har sin grund i en kammarrättsdom (KRNS 1984-03-05, mål nr 6717-1981). Målet rörde avdrag enligt dåvarande lagen (1957:262) om allmän energiskatt (EL), men principerna för avdrag enligt LSE är desamma. Motsvarande gäller avdraget för skatt på bränsle som finns i en upplagshavares skatteupplag vid godkännandet av skatteupplaget.
Kammarrätten har i två mål prövat frågan om när avdrag ska göras för tidigare beskattat bränsle (KRNS 1984-03-05, mål nr 6717-1981 och mål nr 430-1982).
I det förstnämnda målet hade ett bolag vid tiden för registreringen ett beskattat ingående lager som skulle användas för återförsäljning. När delar av detta lager såldes ville bolaget göra avdrag för den beskattade oljan i takt med försäljningen och beräkna skatten efter den skattesats som gällde vid tiden för denna försäljning.
I det andra målet gällde frågan avdrag för skatt på olja som inköpts i beskattat skick. Även i detta mål ville det aktuella bolaget göra avdraget i en senare redovisningsperiod än den period då oljan inköptes.
Kammarrätten lämnade i båda målen besvären utan bifall och uttalade bl.a. följande:
Med den lagstiftningsteknik som infördes skulle producenterna, återförsäljarna och vissa storförbrukare fungera som lagerhållare och skattesubjekt. Redovisningen av skatten blev därmed baserad på en kontantprincip, där en registrerad skattskyldig hade att till beskattningsmyndigheten redovisa den kvantitet som slutligen skulle bli föremål för beskattning. Genom att skyldighet således åligger registrerad skattskyldig att redovisa samtliga kvantiteter bränsle som under en period har levererats eller förbrukats följer att även avdragsbestämmelsen i 24 § a EL innebär en möjlighet till avlyftning av skatten från i beskattat skick inköpta kvantiteter. Annars skulle sådant bränsle komma att dubbelbeskattas vid senare leverans eller förbrukning. Avdrag för beskattade kvantiteter av bränsle enligt sistnämnda lagrum kan därför medges endast under den period då bränslet förvärvats.
Skatteverket har i Skatteverkets allmänna råd om beskattning av bränslen SKV A 2015:5 meddelat ett allmänt råd om att man i vissa fall får schablonberäkna upplagshavares avdrag för skatt på spillolja som förts in i upplagshavarens skatteupplag.
Det är möjligt att återvinna bensinångor. Bensinångor har samma KN-nr som flytande bensin. När man samlar upp bensinångorna och för in dem i ett skatteupplag för att omvandla dem till flytande bensin omfattas de alltså av avdragsbestämmelsen i 7 kap. 1 a § första stycket LSE.
Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på bränsle som avses i 1 kap. 3 a § LSE, d.v.s. uppskovsbränsle, och som levererats till en sådan köpare som avses i 3 kap. 30 c § första stycket ML, i den omfattning som frihet från bränsleskatt föreligger i det EUlandet. Bestämmelsen gäller energi, koldioxid samt svavelskatt (7 kap. 2 § LSE).
Bestämmelsen avser bränsle som levereras från Sverige om
Bestämmelserna i 7 kap. 2 § LSE gäller inte skatt på bränsle som flyttats enligt uppskovsförfarande till en sådan destination som avses i 3 a kap. 2 § 1 d LSE (7 kap. 2 a § LSE).
Avdragsrätten för vissa biobränslen som den skattskyldige förbrukat som bränsle för uppvärmning följer av 7 kap. 1 § första stycket 2 LSE, jämförd med 6 a kap. 2 b § LSE.
Avdraget får endast göras om den skattskyldige inte är ett företag utan rätt till statligt stöd (7 kap. 1 § andra stycket LSE). Detta villkor infördes den 1 juli 2016 som en anpassning till EU:s regler om statligt stöd.
Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatt på bränsle som den skattskyldige har förbrukat som bränsle för uppvärmning och som utgör en energiprodukt enligt
Detta gäller också om produkterna ingår som en beståndsdel i ett annat bränsle (7 kap. 1 § första stycket 2 jämförd med 6 a kap. 2 b § andra stycket LSE).
För produkt enligt KNnr 3824 90 99 gäller 7 kap. 1 § andra stycket och 3 § LSE endast för skatt på den del av bränslet som framställts av biomassa (7 kap. 1 § första stycket 2, jämförd med 6 a kap. 2 b § tredje stycket LSE).
Den som är skattskyldig får även göra avdrag för skatt på de bränslen som avses i 6 a kap. 2 b § LSE och som sålts som bränsle för uppvärmning till någon som inte är en stödmottagare (7 kap. 3 § LSE). Detta innebär i praktiken försäljning till privatpersoner (prop. 2015/16:159 s. 76). Det är tillräckligt att försäljningen sker i avsikt att bränslet ska användas som bränsle för uppvärmning och något krav på att bränslet faktiskt förbrukats av annan för uppvärmning uppställs inte (prop. 2006/07:13 s. 60).
2 b § i 6 a kap. LSE infördes den 1 juli 2016. Denna paragraf reglerar skattebefrielsen för vissa flytande biobränslen som förbrukas för uppvärmning, såsom bl.a. vegetabiliska och animaliska oljor eller fetter, icke syntetisk metanol och FAME. Samtidigt gjordes ändringar av avdragsbestämmelserna i 7 kap. 1 och 3 §§ LSE, vilka hänvisar till den nya paragrafen. Ändringarna föranleddes av EU:s regler om statligt stöd.
För att säkerställa att EU-rättens krav på offentliggörande och information om individuella stöd kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt bör en direktkontakt gälla mellan Skatteverket och stödmottagaren. Den skattskyldige kan därför inte längre göra avdrag för skatt på sådant bränsle som sålts för uppvärmning till en stödmottagare. Stödmottagaren är istället hänvisad till att ansöka om återbetalning hos Skatteverket.
Läs även om avdrag för biogas som förbrukats eller sålts som bränsle för uppvärmning.
Rätten till avdrag enligt 7 kap. 1 § första stycket 2 LSE, jämförd med 6 a kap. 2 b § LSE, gäller endast om bränslet (vegetabiliska och animaliska oljor och fetter m.m.) omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. 1 b § HBL. Motsvarande villkor gäller även för avdrag för skatt på sådana bränslen enligt 7 kap. 3 § LSE.
Hållbarhetsbeskeden utfärdas av Energimyndigheten. Hållbarhetsbesked är ett särskilt beslut i vilket Energimyndigheten fastställer att den rapporteringsskyldiges kontrollsystem för bränslenas hållbarhet uppfyller de krav som ställs i HBL (3 kap. 1 b § HBL).
Läs om bakgrunden till kravet på hållbarhetsbesked.
Observera att med KNnr förstås nummer i Kombinerade nomenklaturen enligt kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001 av den 6 augusti 2001 om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe och statistiknomenklaturen och om gemensamma tulltaxan (1 kap. 2 a § LSE). Nummerändringar som gjorts därefter i den Kombinerade nomenklaturen saknar alltså betydelse för rätten till avdrag.
Med biomassa förstås den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter från jordbruk (inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung, skogsbruk och därmed förknippad industri, samt den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall (1 kap. 9 § första stycket LSE).
En skattskyldig som gör avdrag för skatt på bränsle enligt 7 kap. 3−4 §§ LSE är skyldig att till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer på begäran lämna de uppgifter som regeringen behöver för sin rapportering till Europeiska kommissionen när det gäller frågan om huruvida det statliga stöd som genom avdraget ges för bränslet medför överkompensation i strid med reglerna om statligt stöd i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (7 kap. 4 a § första stycket LSE).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas (7 kap. 4 a § andra stycket LSE).
I 7 kap. LSE finns bestämmelser om avdrag för skatt på bränsle som framställts av biomassa och som den skattskyldige har förbrukat eller sålt som motorbränsle. Skattebefrielsens storlek och villkoren för skattebefrielse regleras i 7 kap. 3 a, 3 c och 3 d §§ LSE. Bestämmelserna har med anledning av EU:s statsstödsregler i vissa delar fått nya lydelser den 1 juli 2016. Till bestämmelserna finns även övergångsbestämmelser.
Den som gör avdrag enligt 7 kap. 3-4 §§ LSE har en skyldighet att lämna vissa uppgifter till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Läs även om avdrag för biogas som förbrukats eller sålts som motorbränsle.
För andra bränslen än de som anges i 2 kap. 1 § första stycket 1, 2 eller 3 LSE, d.v.s. andra bränslen än bensin och dieselolja m.m., får en skattskyldig som har förbrukat eller sålt bränslet som motorbränsle göra avdrag för
Avdrag får göras upp till ett belopp som motsvarar skatten på den andel av motorbränslet som utgörs av en eller flera beståndsdelar som framställts av biomassa (7 kap. 3 a § andra stycket LSE).
Avdrag medges endast om motorbränslet eller beståndsdelen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. HBL och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag (7 kap. 3 a § tredje stycket LSE). Hållbarhetsbeskeden och anläggningsbeskeden utfärdas av Energimyndigheten.
Hållbarhetsbesked är ett särskilt beslut i vilket Energimyndigheten fastställer att den rapporteringsskyldiges kontrollsystem för bränslenas hållbarhet uppfyller de krav som ställs i HBL (3 kap. 1 b § HBL).
Anläggningsbesked är ett särskilt beslut i vilket Energimyndigheten fastställer att det för det aktuella biodrivmedlet finns ett kontrollsystem som visar att drivmedlet inte är livsmedelsbaserat eller att drivmedlet är livsmedelsbaserat och producerat i en anläggning som inte tagits i drift efter den 30 december 2013 och inte är fullständigt avskriven (3 a kap. 2 § HBL).
Läs om bakgrunden till kravet på hållbarhetsbesked och anläggningsbesked.
Bakgrunden till kravet på hållbarhetsbesked är bl.a. följande. Biodrivmedel och flytande biobränslen ska enligt det s.k. förnybartdirektivet (2009/28/EG) uppfylla fastlagda hållbarhetskriterier för att få ges finansiellt stöd, t.ex. i form av skattelättnader (artikel 17.1 c i direktiv 2009/28/EG). Bestämmelser om dessa hållbarhetskriterier finns i artikel 17 i förnybartdirektivet. Det rör sig dels om krav på viss minskning av utsläppen av växthusgaser i förhållande till om fossila bränslen i stället hade använts, dels vissa markrelaterade krav för produktion av de aktuella biobränslena.
Förnybartdirektivets bestämmelser om hållbarhetskriterier har i Sverige implementerats genom lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och flytande biobränslen (HBL).
Bakgrunden till kravet på anläggningsbesked är att regeringen bedömde att detta utgjorde ett krav för att Sverige skulle få fortsatt statsstödsgodkännande för befrielsen från energi- och koldioxidskatt på biodrivmedel efter 2015. Regeringens bedömning var att en förlängning av godkännandena kräver en anpassning till punkten 113 i EU-kommissionens meddelande om riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd och energi för 2014–2020. Enligt denna får driftstöd för livsmedelsbaserade biodrivmedel endast beviljas för anläggningar som tagits i drift före den 31 december 2013 och som inte är fullständigt avskrivna (prop. 2015/16:38 s. 11–12).
Avdrag medges endast om
Dessa villkor infördes den 1 juli 2016 som en anpassning till EU:s statsstödsregler.
Observera att övergångsbestämmelser finns.
Avdragsrätten gäller inte för biogas. (7 kap. 3 a § fjärde stycket LSE).
Avdragsrätten omfattar endast skatten på de andelar av motorbränslet som framställts av biomassa. Avdrag medges alltså inte för skatten på den andel av bränslet som består av t.ex. tändförbättrare och andra bränsletillsatser som inte är framställda av biomassa och som ingår i olika typer av biodrivmedel.
I författningskommentaren till 7 kap. 3 a § LSE uttalas följande:
Paragrafen reglerar skattebefrielse i form av en avdragsrätt för den beståndsdel som framställts av biomassa och som ingår i andra motorbränslen än de som avses i 2 kap. 1 § första stycket 1, 2 eller 3. Exempel på motorbränslen som omfattas av paragrafen är E 85 och höginblandad Fame.
I förekommande fall innehåller bränslebeståndsdelar även delar som inte är av biomasseursprung. Det kan exempelvis röra sig om fossila denatureringsmedel i etanol eller en andel av Fame som framställts av fossil metanol. Exempelvis tillverkas RME, som är en typ av Fame, genom att metanol används för att förestra rapsolja till RME och glycerol. Glycerolen i rapsoljan byts ut mot metanol, vilket innebär att en av de 19 kolatomerna i RME kommer från metanol som oftast är fossil. Detta kan även uttryckas som att 5,3 procent av kolatomerna i RME är fossila i det fall att fossil metanol används vid tillverkningen. Avdraget ska endast omfatta den del av beståndsdelen som härrör från biomassa (prop. 2014/15:1 s. 341).
För bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 1 eller 2 LSE (bensin) och som den skattskyldige förbrukat eller sålt som motorbränsle får den skattskyldige, på den andel av motorbränslet som utgörs av en eller flera beståndsdelar som framställts av biomassa, göra avdrag för
Om ett bränsle som framställts av biomassa har samma KN-nr som fossil bensin, får den skattskyldige i stället göra avdrag för hela energiskatten och hela koldioxidskatten på den andel av motorbränslet som bränslet utgör (7 kap. 3 c § andra stycket LSE).
Avdrag medges endast om motorbränslet eller beståndsdelen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. HBL och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag (7 kap. 3 c § tredje stycket LSE). Hållbarhetsbeskeden och anläggningsbeskeden utfärdas av Energimyndigheten.
Hållbarhetsbesked är ett särskilt beslut i vilket Energimyndigheten fastställer att den rapporteringsskyldiges kontrollsystem för bränslenas hållbarhet uppfyller de krav som ställs i HBL (3 kap. 1 b § HBL).
Anläggningsbesked är ett särskilt beslut i vilket Energimyndigheten fastställer att det för det aktuella biodrivmedlet finns ett kontrollsystem som visar att drivmedlet inte är livsmedelsbaserat eller att drivmedlet är livsmedelsbaserat och producerat i en anläggning som inte tagits i drift efter den 30 december 2013 och inte är fullständigt avskriven (3 a kap. 2 § HBL).
Läs om bakgrunden till kravet på hållbarhetsbesked och anläggningsbesked.
Avdrag medges endast om
Dessa villkor infördes den 1 juli 2016 som en anpassning till EU:s statsstödsregler.
Observera att övergångsbestämmelser finns.
Avdragsrätten omfattar endast skatten på de andelar av bränslet som framställts av biomassa. Avdrag medges alltså inte för skatten på t.ex. tändförbättrare och andra bränsletillsatser som inte är framställda av biomassa och som ingår i olika typer av biodrivmedel. Detta innebär bl.a. att avdrag inte kan medges för fossila denatureringsmedel i etanol.
Om beståndsdelen utgörs av etanol medges skattebefrielse enligt 7 kap. 3 c § LSE endast om den skattskyldige har framställt eller anskaffat denna etanol eller motsvarande mängd etanol, vilken vid import eller framställning inom EU har hänförts till KN-nr 2207 10 00, d.v.s. odenaturerad etanol (7 kap. 3 c § fjärde stycket LSE).
I förarbetena kommenteras fjärde styckets särskilda villkor avseende etanol:
I fjärde stycket regleras, för de fall som beståndsdelen utgörs av etanol, att skattebefrielse enligt första stycket endast medges om den skattskyldige har framställt eller anskaffat denna eller motsvarande mängd etanol som har hänförts till KNnummer 2207 10 00 antingen vid import från tredje land eller vid framställning inom EU. KNnummer 2207 10 00 är odenaturerad etanol. Det är därigenom möjligt att tillämpa avdragsrätten enligt första stycket för denaturerad etanol med KNnummer 2207 20 00 så länge den skattskyldige anskaffat motsvarande mängd etanol som har importerats eller framställts inom EU i odenaturerad form. Bestämmelsen har sin grund i Europeiska kommissionens statsstödsbeslut i ärende N112/2004 (EUT C 209, 31.8.2006) där den skattelättnad för låginblandad etanol som godkänts av kommissionen villkoras av att etanolen är klassificerad som odenaturerad etanol under KN-nr 2207 10 00. Syftet med villkoret är att säkerställa att importerad etanol tas in till EU under sådan tullsats att etanolen genom denna kostnadsökning inte överkompenseras i förhållande till det fossila bränslet som den ersätter. För att uppnå en lika behandling med etanol som framställts inom EU ska motsvarande krav på klassificering som odenaturerad etanol också gälla för EUproducerad etanol.
Villkoret i fjärde stycket syftar alltså till att säkerställa en viss marginal i beräkningen av om överkompensation sker. Detta innebär endast att etanolen i något skede, antingen vid importtillfället eller i det ögonblick då den framställts inom EU, ska ha kunnat rubriceras som odenaturerad. För att medges avdrag för skatt på en viss mängd etanol ska den skattskyldige kunna visa att han anskaffat en sådan mängd etanol som varit odenaturerad i något sådant skede som nyss angetts (prop. 2012/13:1 s. 328−329).
För bränsle som avses i 2 kap. 1 § första stycket 3 LSE (dieselolja m.m.) som den skattskyldige förbrukat eller sålt som motorbränsle får den skattskyldige, på den andel av motorbränslet som utgörs av en eller flera beståndsdelar som framställts av biomassa, göra avdrag för
Om skattebefrielsen avser ett bränsle som har ett KN-nr som anges i 2 kap. 1 § första stycket 3 LSE, men som framställts av biomassa får den skattskyldige göra avdrag för energiskatt med 100 procent och för koldioxidskatt med 100 procent för den andel av motorbränslet som bränslet utgör (7 kap. 3 d § andra stycket LSE).
Avdrag medges endast om motorbränslet eller beståndsdelen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. HBL och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag (7 kap. 3 d § tredje stycket LSE). Hållbarhetsbeskeden och anläggningsbeskeden utfärdas av Energimyndigheten.
Hållbarhetsbesked är ett särskilt beslut i vilket Energimyndigheten fastställer att den rapporteringsskyldiges kontrollsystem för bränslenas hållbarhet uppfyller de krav som ställs i HBL (3 kap. 1 b § HBL).
Anläggningsbesked är ett särskilt beslut i vilket Energimyndigheten fastställer att det för det aktuella biodrivmedlet finns ett kontrollsystem som visar att drivmedlet inte är livsmedelsbaserat eller att drivmedlet är livsmedelsbaserat och producerat i en anläggning som inte tagits i drift efter den 30 december 2013 och inte är fullständigt avskriven (3 a kap. 2 § HBL).
Läs om bakgrunden till kravet på hållbarhetsbesked och anläggningsbesked.
Avdrag medges endast om
Dessa villkor infördes den 1 juli 2016 som en anpassning till EU:s statsstödsregler.
Observera att övergångsbestämmelser finns.
Avdragsrätten omfattar endast skatten på de andelar av bränslet som framställts av biomassa. Avdrag medges alltså inte för skatten på t.ex. tändförbättrare och andra bränsletillsatser som inte är framställda av biomassa och som ingår i olika typer av biodrivmedel. Detta gäller t.ex. en andel av HVO som härrör från insatsvaror som inte är av biomasseursprung eller en andel av Fame som härrör från fossil metanol som använts vid tillverkningen av Fame.
Genom SFS 2016:505, som trädde i kraft den 1 juli 2016, ändrades tredje styckena i 7 kap. 3 a, 3 c och 3 d §§ LSE. Ändringen innebar att avdraget för energi- och koldioxidskatt för motorbränsle framställt av biomassa som den skattskyldige har förbrukat eller sålt som motorbränsle villkoras med att uppgift lämnas om avdragets fördelning på stödmottagare. Enligt punkt 3 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna tillämpas detta villkor först när skattskyldigheten för bränslet inträder efter utgången av 2016.
Av punkt 6 i i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna framgår följande. Den som gör avdrag för skatt på motorbränsle enligt 7 kap 3 a-d §§ LSE under redovisningsperioder från och med den 1 juli 2016 till och med den 31 december 2016 är skyldig att senast den 1 juli 2017 lämna uppgift till Skatteverket om de sammanlagda avdragens fördelning på respektive stödmottagare under de redovisningsperioder då avdrag gjorts. Med redovisningsperiod menas här en period enligt 26 kap. 10 § SFL.
Avdragsrätten för biogas som förbrukats eller sålts som motorbränsle följer av 7 kap. 4 § LSE. Med anledning av EU:s regler om statligt stöd gäller dock andra förutsättningar för avdrag fr.o.m. den 1 juli 2016.
Avdragsrätten enligt 7 kap. 4 § LSE omfattar sedan den 1 juli 2016 inte längre biogas för uppvärmning, utan endast motorbränsle. Avdragsrätten för biogas som den skattskyldige förbrukat som bränsle för uppvärmning följer fr.o.m. den 1 juli 2016 istället av 7 kap. 1 § första stycket 2 LSE. Även för detta avdrag gäller andra förutsättningar fr.o.m. den 1 juli 2016 med anledning av EU:s regler om statligt stöd.
Avdragsrätten för biogas som sålts som bränsle för uppvärmning följer fr.o.m. den 1 juli 2016 av 7 kap. 3 § LSE, men har begränsats med anledning av EU:s regler om statligt stöd.
I samband med införandet av bestämmelserna i 2 kap. 2 a § LSE om beräkning av skatt när både biogas och andra skattepliktiga gasformiga bränslen levereras via rörledning, uttalades det i förarbetena att den paragrafen även har betydelse för avdragsmöjligheterna, bl.a. rätten till avdrag för skatt på biogas enligt 7 kap. 4 § LSE. Enligt förarbetena innebär bestämmelserna i 2 kap. 2 a § LSE att avdrag inte får göras för en större mängd biogas än som faktiskt har tillförts rörledningen, antingen av den skattskyldige själv eller av någon annan för den skattskyldiges räkning (prop. 2009/10:144 s. 35).
Den som gör avdrag har i vissa fall en skyldighet att lämna vissa uppgifter till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Med biogas förstås ett vätskeformigt eller gasformigt bränsle som framställts av biomassa och vars energiinnehåll till övervägande del härrör från metan. Med biomassa förstås den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter från jordbruk (inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung), skogsbruk och därmed förknippad industri, samt den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall.
Den som är skattskyldig får göra avdrag för energiskatt med 100 procent och koldioxidskatt med 100 procent på biogas som den skattskyldige har förbrukat eller sålt som motorbränsle (7 kap. 4 § första stycket LSE).
Det är tillräckligt att försäljningen sker i avsikt att bränslet ska användas som motorbränsle och något krav på att bränslet faktiskt förbrukats av annan som motorbränsle ställs inte (prop. 2009/10:41 s. 199).
Avdrag för biogas som den skattskyldige förbrukat eller sålt som motorbränsle medges endast om
Dessa villkor infördes den 1 juli 2016 som en anpassning till EU:s statsstödsregler.
Observera att det finns övergångsbestämmelser.
Beträffande biogas som den skattskyldige har förbrukat eller sålt som motorbränsle för transportändamål gäller denna rätt till avdrag endast om bränslet omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. HBL och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag (7 kap. 4 § tredje stycket LSE). Hållbarhetsbeskeden och anläggningsbeskeden utfärdas av Energimyndigheten.
Hållbarhetsbesked är ett särskilt beslut i vilket Energimyndigheten fastställer att den rapporteringsskyldiges kontrollsystem för bränslenas hållbarhet uppfyller de krav som ställs i HBL (3 kap. 1 b § HBL).
Anläggningsbesked är ett särskilt beslut i vilket Energimyndigheten fastställer att det för det aktuella biodrivmedlet finns ett kontrollsystem som visar att drivmedlet inte är livsmedelsbaserat eller att drivmedlet är livsmedelsbaserat och producerat i en anläggning som inte tagits i drift efter den 30 december 2013 och inte är fullständigt avskriven (3 a kap. 2 § HBL).
Läs om bakgrunden till kravet på hållbarhetsbesked och anläggningsbesked.
Genom SFS 2016:505, som trädde i kraft den 1 juli 2016 ändrades 7 kap. 4 § LSE. Ändringen innebar bl.a. att avdraget för energi- och koldioxidskatt på biogas som den skattskyldige har förbrukat eller sålt som motorbränsle villkoras med att uppgift ska lämnas om avdragets fördelning på stödmottagare. Enligt punkt 3 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna tillämpas bestämmelserna om avdragets fördelning på stödmottagare först när skattskyldigheten för biogasen inträder efter utgången av 2016.
Av punkt 6 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna framgår följande. Den som gör avdrag för skatt på motorbränsle enligt 7 kap. 4 § LSE under redovisningsperioder från och med den 1 juli 2016 till och med den 31 december 2016 är skyldig att senast den 1 juli 2017 lämna uppgift till Skatteverket om de sammanlagda avdragens fördelning på respektive stödmottagare under de redovisningsperioder då avdrag gjorts. Med redovisningsperiod avses här en period enligt 26 kap. 10 § SFL.
Den som är skattskyldig får göra avdrag för energiskatt med 100 procent och för koldioxidskatt med 100 procent på biogas som den skattskyldige har förbrukat som bränsle för uppvärmning (7 kap. 1 § första stycket 2 jämförd med 6 a kap. 2 c § LSE).
Avdraget får göras endast om den skattskyldige inte är ett företag utan rätt till statligt stöd (7 kap. 1 § andra stycket LSE). Detta villkor infördes den 1 juli 2016 som en anpassning till EU:s statsstödsregler.
Den som är skattskyldig får göra avdrag för energiskatt med 100 procent och för koldioxidskatt med 100 procent på biogas som sålts som bränsle för uppvärmning till någon som inte är en stödmottagare (7 kap. 3 § LSE). I princip rör det sig om försäljning till privatpersoner (prop. 2015/16:159 s. 76).
Det är tillräckligt att försäljningen sker i avsikt att bränslet ska användas som bränsle för uppvärmning och något krav på att bränslet faktiskt förbrukats av annan för uppvärmning ställs inte (prop. 2009/10:41 s. 199).
Skattebefrielsen för biogas som förbrukas för uppvärmning av en stödmottagare som inte är skattskyldig åstadkoms fr.o.m. den 1 juli 2016 genom återbetalning enligt 9 kap. 2 § LSE.
Om en skattskyldig har begränsat utsläppet av svavel genom reningsåtgärd eller genom bindning i någon produkt eller i aska i samband med förbrukning av det skattepliktiga bränslet, får avdrag göras med 30 kr per kg svavel som utsläppet har minskat (7 kap. 5 § LSE). Svavelutsläppen från förbränning av t.ex. kol, torv och olja kan minskas genom åtgärder före, under eller efter förbränningen.
Svavelutsläppen vid förbränning kan minskas genom att svavlet avskiljs genom reningsåtgärder. Med reningsåtgärder avses i detta sammanhang att förbrukaren vidtar en särskild åtgärd där avsikten är att ta bort svavlet.
Svavelutsläppen kan minskas genom att svavlet binds i produkter vid vissa typer av förbränning. Det innebär att svavlet fastnar i en produkt och därigenom hindras från att komma ut i atmosfären. En sådan bindning uppstår vid ett flertal industriella processer. Som exempel på sådana processer kan nämnas mesaombränning inom cellulosaindustrin, kalkbränning inom cement- och kalkindustrin och järntillverkning i masugnar.
En viss del av svavlet binds dessutom i större eller mindre grad i den aska som uppkommer vid förbränningen, oavsett om reningsåtgärder vidtas eller inte.
Det ankommer på den skattskyldige att visa att han har rätt till avdrag. Detta sker genom dokumentation av svavelhalter och förbrukning av såväl svavelbeskattade som inte svavelbeskattade bränslen. Vidare måste det kunna visas genom kontinuerliga mätningar av svavelutsläppen eller provtagning och mätning av det svavel som binds i produkter, restprodukter eller i aska.
Om ingen analys sker av svavelmängden i kolaska och torvaska antas svavelbindningen enligt praxis uppgå till 2 procent. Kan en högre svavelbindning visas genom provtagning och analys medges avdrag härför.
Om beskattade och obeskattade bränslen som innehåller svavel används samtidigt kommer det bundna svavlet delvis att vara obeskattat. I sådant fall får det svavel som berättigar till avdrag beräknas genom proportionering i förhållande till svavelmängden i respektive bränsle.
Här visas några olika exempel på beräkning av avdraget.
I prop. 1989/90:111 s. 170 finns ett exempel på hur beloppet kan beräknas i ett fall när olja förbrukas. Exemplet avsåg återbetalning av skatt (avdragsrätt infördes först i och med LSE) och återges här med den modifieringen att det i stället avser avdrag i deklarationen.
Bränsleslag: |
Olja |
Svavelhalt: |
0,3 viktprocent |
Densitet: |
0,9 ton/ m3 |
Oljans svavelhalt: |
2,7 kg/m³ (0,003 x 900 kg/m³) |
Genom en reningsåtgärd i samband med förbrukningen av oljan minskades svavelutsläppet med 20 procent.
Avdrag: (20 % x 2,7 kg/m3 x 30 kr/kg =) 16,20 kr/m3.
Skatten på olja är inte kontinuerlig, d.v.s. inte direkt proportionell mot svavelhalten på grund av avrundningsregler. När man beräknar det belopp som kan dras av med ledning av en procentuell minskning av utsläppen måste hänsyn tas till oljans faktiska svavelhalt utan att någon avrundning görs av svavelhalten enligt 3 kap. 2 § LSE. Vidare ska hänsyn tas till oljans faktiska densitet.
Bränsleslag: |
Olja |
Svavelhalt: |
0,45 viktprocent |
Densitet: |
0,95 ton/ m3 |
Oljans svavelhalt: |
4,275 kg/m³ (0,0045 x 950 kg/m³) |
Svavelutsläppet minskar efter reningsåtgärder med 35 procent, d.v.s. med (0,35 x 4,275 =) 1,5 kg svavel för varje kubikmeter förbrukad olja.
Avdrag: (1,5 kg svavel/m3 x 30 kr/kg =) 45 kr/m3. På grund av avrundningsreglerna har dock (27 kr/m3 x 5 =) 135 kr/m3 betalats i skatt, vilket skulle ha medfört ett avdrag med (135 x 35 % =) 47,25 kr/m3 om avrundning inte skett.
I de fall beräkningen i stället grundas på en svavelhaltsbestämning av bindningen i t.ex. en restprodukt saknar det betydelse vilken svavelhalt som bränslet har. Avdrag får ske med 30 kr/kg svavel som bundits i en produkt.
Bränsleslag: |
Torv och träflis eldas samtidigt |
Förbrukad torv: |
5 000 ton |
Torrhalt: |
54 % |
Svavelhalt: |
0,42 viktprocent |
Förbrukad flis: |
1 500 ton |
Torrhalt: |
50 % |
Svavelhalt: |
0,04 viktprocent |
I processen ingående svavel från:
Torv |
11 340 kg (5 000 000 x 0,54 x 0,0042) |
Flis |
300 kg (1 500 000 x 0,50 x 0,0004) |
Summa |
11 640 kg |
Andel svavel från den skattepliktiga torven:11 340/11 640 = 97,42 procent.
Kontinuerlig mätning visar att svavelutsläppet är 6 984 ton.
Totalt bundet svavel: |
4 656 ton (11 640 - 6 984) |
därav från skattepliktig torv |
4 536 kg (4 656 x 0,9742) |
därav från icke skattepliktig flis |
120 kg (4 656 x 0,0258) |
Avdrag för bundet svavel från torv: 4 536 kg x 30 kr/kg = 136 080 kr
Den som är skattskyldig får göra avdrag för skatten på annat bränsle än som avses i 1 kap. 3 a § LSE (d.v.s. annat än uppskovsbränsle) som av den skattskyldige förts ut från Sverige till ett annat EUland. Bestämmelsen gäller energi-, koldioxid- och svavelskatt (7 kap. 5 b § LSE).
Skattskyldighet inträder vid leverans till köpare oavsett var denne befinner sig (5 kap. 3 § 2 och 3 LSE).
Vid export föreligger avdragsrätt enligt 7 kap. 1 § 1 LSE.
En upplagshavare får göra avdrag för skatt på bränsle som har beskattats i ett annat EUland i sådana fall som avses i 4 kap. 2 § LSE under förutsättning att det andra EU-landets skatteanspråk är befogat (7 kap. 6 § LSE).
Bestämmelsen avser det fallet då en svensk upplagshavare har betalat skatt i Sverige med anledning av att bränsle som skickats iväg under ett uppskovsförfarande inte har nått angiven destination och det senare visar sig att ett annat EUland har ett befogat anspråk på den skatt som ska tas ut med anledning av att bränslet har avvikit från uppskovsflyttningen. Om bränslet i ett sådant fall blir beskattat i det andra EUlandet får den svenske upplagshavaren göra avdrag för den skatt som denne redan betalat i Sverige för bränslet.