EU-rätt - när ska förordning 1408/71 tillämpas?

Övergångsbestämmelser

Enligt övergångsbestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 kan den äldre förordningen om tillämpning av systemen för social trygghet, förordning (EEG) nr 1408/71, fortsätta att gälla under en övergångstid på upp till tio år. Om en person omfattas av lagstiftningen i ett visst land enligt bestämmelserna i förordning 1408/71 och i ett annat land enligt den nya förordningen ska personen även i fortsättningen tillhöra socialförsäkringen i det land som förordning 1408/71 anger. Det gäller

• så länge den rådande situationen förblir oförändrad
• om inte personen ansöker om att bli omfattad av lagstiftningen i det land som ska tillämpas enligt förordning 883/2004 (artikel 87.8 förordning 883/2004).

Övergångsbestämmelsen kan bara bli tillämplig på en person som den 1 maj 2010, då förordning 883/2004 trädde i kraft, omfattas av ett lands lagstiftning enligt förordning 1408/71 men som enligt förordning 883/04 skulle ha blivit omfattad av ett annat lands lagstiftning.

Vad innebär oförändrad situation?

Med förändring av den rådande situationen menas att något av de avgörande kriterierna för fastställandet av tillämplig lagstiftning enligt förordning 1408/71 har ändrats. Ändringen ska ha skett efter ikraftträdandet av förordning 883/2004. En förändring av den rådande situationen anses inträffa vid

• byte av arbetsgivare
• avslutande av en av anställningarna för den som samtidigt har fler än en anställning
• byte av bosättningsort som innebär flytt över en nationsgräns.

Läs mer om detta i kommissionens skrift Praktisk vägledning: Lagstiftningen som gäller för anställda i Europeiska unionen (EU), Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Schweiz.

Arbete i två eller flera medlemsstater

Övergångsbestämmelsen kan bli tillämplig i samband med att en person samtidigt arbetar i två eller flera länder. För den som omfattas av förordning 1408/71 gäller att om personen normalt arbetar i två eller flera medlemsstater ska personen omfattas av lagstiftningen i bosättningslandet om viss del av arbetet utförs där (artikel 14.2 b.i förordning 1408/71). Enligt förordning 883/2004 krävs att en väsentlig del av arbetet, vilket motsvarar minst 25 %, utförs i bosättningslandet för att dess lagstiftning ska tillämpas.

Exempel: när övergångsbestämmelsen kan tillämpas

Axel som bor i Sverige arbetar sedan många år under måndag – torsdag varje vecka i Finland för en finsk arbetsgivare. På fredagar arbetar han på hemorten i Sverige för en svensk arbetsgivare. Då viss del av Axels arbete utförs i Sverige tillhör han socialförsäkringen i Sverige enligt förordning 1408/71. Den finska arbetsgivaren betalar därför arbetsgivaravgifter här i landet. Om frågan i stället hade prövats enligt förordning 883/2004 skulle Axel ha hamnat i finsk socialförsäkring eftersom arbetet i Sverige understiger 25 % av den sammanlagda arbetstiden. Men så länge den rådande situationen förblir oförändrad och så länge Axel inte begär att få tillhöra den finska lagstiftningen kommer han att kvarstå i svensk socialförsäkring, dock längst till den 1 maj 2020. Om Axel skulle byta arbetsgivare i Sverige innebär det att det inte längre är en oförändrad situation och att förordning 883/2004 i stället ska börja tillämpas.

Även för den som har flera arbetsgivare i olika medlemsstater kan det bli skillnad beroende på vilken av förordningarna som ska gälla. Enligt förordning 1408/71 ska personen i sådana fall omfattas av lagstiftningen i bosättningslandet. Enligt förordning 883/2004 å andra sidan ska en person som har en arbetsgivare i bosättningslandet och ytterligare en arbetsgivare i ett annat medlemsland tillhöra lagstiftningen i det andra landet (artikel 13.1 b. iii förordning 883/2004). Detta under förutsättning att arbetet i bosättningslandet är mindre än 25 % av allt arbete.

Resande och flygande personal

Förordning 1408/71 innehåller särskilda regler för resande och flygande personal. De gäller för anställda hos företag som bedriver internationell befordran av passagerare eller gods med järnväg, landsvägstransporter och flyg. De innebär att anställda i sådana företag omfattas av lagstiftningen i antingen i den medlemsstat där

• företaget har sitt säte
• företaget har en filial eller fast representation
• den anställde huvudsakligen arbetar om personen är bosatt i den medlemsstaten (artikel 14.2 a förordning 1408/71).

Exempel: resande personal

Åsa är bosatt i Sverige och kör lastbil åt ett tyskt åkeri som har sitt säte i München. Åsa kör regelbundet mellan Göteborg och München. Hon ska tillhöra tysk socialförsäkring eftersom arbetet inte utförs huvudsakligen i Sverige. Mer än 50 % av körningarna sker i Tyskland.

Förordning 883/2004 innehåller inga särskilda bestämmelser för resande och flygande personal. För dessa ska i stället reglerna om arbete i två eller flera länder användas. Om dessa tillämpas på exemplet kommer Åsa att tillhöra svensk socialförsäkring. Det beror på att hon utför en väsentlig del, minst 25 %, av arbetet i Sverige (artikel 13.1 a förordning 883/2004). Om den rådande situationen inte har förändrats efter den 1 maj 2010 kommer Åsa att fortsätta att omfattas av tysk socialförsäkring om hon inte ansöker om att få tillhöra svensk lagstiftning.

Medborgare i tredjeland

Förordning 883/2004 började tillämpas även för medborgare som inte är medborgare i ett EU/EES-land eller i Schweiz, så kallade tredjelandsmedborgare, från den 1 januari 2011 (förordning (EU) nr 1231/2010). Det gäller dock inte för Danmark och Storbritannien som inte antagit förordning 1231/2010. För Storbritannien omfattas tredjelandsmedborgare av förordning 1408/71. Det innebär att den förordningen även fortsättningsvis kommer att gälla för tredjelandsmedborgare i förhållande till Storbritannien. Den nordiska konventionen om social trygghet tillämpas i förhållande till Danmark på de tredjelandsmedborgare som är bosatta inom Norden.

En tredjelandsmedborgare som var omfattad av förordning 1408/71 kan vara fortsatt omfattad av den lagstiftning som den förordningen pekar ut i högst 10 år från den 1 januari 2011 och för längre tid i förhållande till Storbritannien. Även här gäller förutsättningarna att den rådande situationen är oförändrad och att den berörda personen inte har ansökt om ändring.

Exempel: medborgare i tredje land

Elena är rysk medborgare och bosatt i Sverige. Hon sänds till Storbritannien av sin svenska arbetsgivare för att arbeta där i 11 månader. För tredjelandsmedborgare i förhållande till Storbritannien gäller inte förordning 883/2004, varför Elena i stället omfattas av reglerna om tredjelandsmedborgare i förordning 1408/71. Elena ska tillhöra svensk socialförsäkring under utsändningstiden om utsändningen kan styrkas med ett intyg. Intyg lämnas av Försäkringskassan på en blankett som betecknas E-101.

Hur länge kan förordning 1408/71 fortsätta att vara tillämplig?

Det finns olika övergångstider för hur länge förordning 1408/71 kan vara fortsatt tillämplig. Så länge den rådande situationen är oförändradad kan förordning 1408/71 fortsätta att gälla under 10 år från:

• den 1 maj 2010 då förordning 883/2004 började gälla
• den 1 januari 2011 beträffande tredjelandsmedborgare då förordning 883/2004 utvidgades till att gälla för dessa
• den 1 april 2012 i förhållande till Schweiz då Schweiz började tillämpa förordning 883/2004
• den 1 juni 2012 i förhållande till EES-länderna, Norge, Island och Liechtenstein, som då började tillämpa förordning 883/2004
• den 28 juni 2012 då en förändring av reglerna om arbete i flera länder genomfördes genom förordning (EU) nr 465/2012.