Inom borgenärslagen

Kronofogden verkställer allmänna och enskilda mål

Kronofogden verkställer två typer av utsökningsmål: allmänna mål och enskilda mål.

I ett allmänt mål är staten eller en kommun sökande (1 kap. 7 § första stycket UB). Det är i princip alltid Kronofogden själv som företräder sökanden vid förfarandet hos Kronofogden (2 kap. 30 § andra stycket UB). Det finns endast två undantag från detta:

• Vid prövningen hos Kronofogden kan frågan uppkomma om en ansökan är så bristfällig att den ska avvisas enligt 2 kap. 5 § UB.
• Det kan finnas ett sådant hinder mot verkställigheten som anges i 3 kap. 21 § UB.

I dessa två fall går den myndighet som överlämnat fordringen för indrivning in som part vid handläggningen hos Kronofogden.

Transportstyrelsen överlämnar fordringar på obetald trängselskatt och vägtrafikskatt för Skatteverkets räkning (2 § LTS). Om det blir fråga om avvisning eller verkställighets­hinder för en sådan fordran torde det därför vara Skatteverkets uppgift att träda in som part.

Handläggningen av de båda måltyperna allmänna och enskilda mål skiljer sig något åt. För handläggningen av allmänna mål gäller ibland särskilda bestämmelser i UB. Detta anges oftast i slutet av respektive kapitel. De undantag som görs i UB i fråga om allmänna mål avser bl.a.

• formerna för ansökan om verkställighet
• möjligheten att verkställa olika slags exekutionstitlar
• tidsfrister för försäljning av egendom
• redovisning av influtna medel
• sökandens ansvar för förrättningskostnader.

De särskilda bestämmelserna om allmänna mål kompletteras av IndrL som innehåller mera specifika bestämmelser rörande Kronofogdens borgenärsfunktion. Efter att Kronofogdens borgenärsroll till stor del har överförts till Skatteverket kvarstår bestämmelser om

• gäldenärs­utredning (6 § IndrL)
• uppskov och säkerhet (7–13 §§ IndrL)
• avbrytande av indrivning (18 § IndrL)
• avräkningsordning vid betalning av skattekontofordringar (19 § IndrL).

IndrL kompletteras av bestämmelserna i IndrF. Det råder i princip en skyldighet för en myndighet att begära indrivning av en obetald fordran. I 4 § IndrF anges därför när olika slags fordringar senast ska drivas in. En beskrivning av förutsättningarna för att begära indrivning av sådana fordringar som debiteras av Skatteverket finns under Indrivning och utmätning.

Att Skatteverket, oberoende av vilken myndighet som beslutat om indrivning av fordringen, träder in som part vid överklagade utsökningsmål m.m. kan du läsa om under Borgenärsåtgärder enligt 10 § BorgL (nedan).

Borgenärsåtgärder enligt 4–9 §§ BorgL

Skatteverket hanterar borgenärsuppgifter i enlighet med vad som anges i BorgL. Arbetsuppgiften innebär att Skatteverket även ska företräda fordringar som påförs av en annan myndighet. Att Skatteverket har detta ansvar följer av 1 § förordningen (2007:780) med instruktion för Skatteverket.

De åtgärder som Skatteverket ansvarar för enligt 4–9 §§ BorgL är

• att besluta om ackord (4 § BorgL)
• att besluta om nedsättning av fordran (5 § BorgL)
• att vara borgenärsföreträdare vid skuldsanering och F-skuldsanering (5 § BorgL)
• att ansöka om konkurs, likvidation och företagsrekonstruktion (6 § BorgL)
• att vara borgenärsföreträdare vid konkurser och företagsrekonstruktioner (7 § BorgL)
• att föra talan om betalningsansvar för annans skulder till det allmänna (8 § BorgL)
• att begära att en boutredningsman ska utses (9 § BorgL).

Skatteverket företräder staten i allmänna mål

För Skatteverkets del är det viktigt att veta vad som är ett allmänt mål. Skatteverket företräder nämligen alla statliga fordringar som handläggs som allmänna mål vid verkställighet hos Kronofogden. Ett enda undantag har gjorts, nämligen för fordringar på återbetalning av studiestöd. Dessa fordringar hanteras av Centrala studiestödsnämnden (CSN) själv (1 § BorgL).

Här ges exempel på vanligt förekommande fordringar som Skatteverket är borgenärsföreträdare för enligt BorgL, men som påförs av en annan myndighet:

• underhållsstöd (beslutas av Försäkringskassan)
• felparkeringsavgifter (beslutas av Transportstyrelsen)
• tull (beslutas av Tullverket)
• tv-avgifter (beslutas av Radiotjänst i Kiruna AB)
• förseningsavgifter enligt årsredovisningslagen och särskilda avgifter enligt ABL (beslutas av Bolagsverket)
• regressfordran avseende utbetald lönegaranti (beslutas av länsstyrelsen)
• fordonsskatt och trängselskatt (beslutas av Transportstyrelsen)
• återkrav av utbetalt jordbruksstöd (beslutas av Jordbruksverket).

Vad är ett allmänt mål?

I 1 kap. 6 § UB anges att följande fordringar är allmänna mål:

• böter och viten
• skatter, tullar eller avgifter som staten har rätt till som får verkställas utan föregående dom
• andra belopp som staten, landstingen eller kommunerna får ta ut och som enligt lag eller regeringens föreskrifter utgör allmänna mål.

Att en fordran får verkställas utan föregående dom uttrycks oftast med att ”vid indrivning av fordringen får verkställighet enligt utsökningsbalken ske”, se exempelvis 70 kap. 3 § SFL, 13 § LGF samt 23 § lagen (2009:194) om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete.

Det finns en viktig föreskrift i 1 kap. 2 § UF som medför att ett stort antal fordringar ska behandlas som allmänna mål. Här bör man notera att Skatteverket kommer att agera som borgenär även för vissa fordringar som inte är statliga.

Det kan även vara föreskrivet i en annan lag att verkställigheten av en fordran ska handläggas som ett allmänt mål. Så är fallet med tv-avgiften enligt 17 § lagen (1989:41) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst. För sådana regressfordringar för tredje man som anges i 59 kap. 5, 9, 21, samt 22 §§ SFL föreskrivs särskilt i 59 kap. 26 § SFL att indrivning får ske på det sätt som gäller för indrivning av skatt. Bestämmelsen innebär att Skatteverket respektive tredje mannen omedelbart kan överlämna fordringen till Kronofogden för utmätning eller annan verkställighet. Skatteverket eller tredje mannen behöver alltså inte dessutom skaffa en särskild exekutionstitel genom att ansöka om betalningsföreläggande eller väcka talan vid domstol. Därmed kommer även dessa fordringar att handläggas som allmänna mål hos Kronofogden.

När Skatteverket för talan om ansvar för annans skuld

Det är Skatteverket som för talan om betalningsansvar för någon annans skulder till det allmänna, s.k. tredjemansansvar (8 § BorgL). Behörigheten avser inte bara sådant ansvar som följer av skatterättsliga bestämmelser utan även ansvar på grund av ansvarsbestämmelser i annan lagstiftning, såsom ABL och HBL.

Detta innebär att Skatteverket alltid företräder staten i processer om tredjemansansvar när den fordran staten har mot den huvudansvariga är sådan som anges i 1 § BorgL och 2 § BorgF. Detta gäller oavsett om fordringen mot tredje man i vissa fall kan komma att hanteras som ett enskilt mål vid verkställighet hos Kronofogden.

När annan myndighet beslutat om tredjemansansvar

Skatteverkets behörighet påverkas inte heller av att någon annan myndighet än Skatteverket i vissa fall kan besluta om tredjemans­ansvar som första instans. I författningskommentaren exemplifieras detta med att Skatteverkets processbehörighet gäller även när Tullverket beslutat om ett sådant solidariskt ansvar för bolagsman i handelsbolag som följer av 2 kap. 20 § HBL (prop. 2006/07:99 s. 50). Om bolagsmannen överklagar detta beslut träder Skatteverket in som motpart i processen. Bestämmelsen i 8 § BorgL utgör en sådan avvikande bestämmelse som anges i 1 § andra stycket myndighetsförordningen (2007:515). Det innebär alltså att vad som sägs i 27 § samma förordning om att respektive förvaltningsmyndighet företräder staten vid domstol inom sitt verksamhetsområde, inte gäller i fråga om tredjemansansvar.

Företrädaransvar för miljöavgifter

Bestämmelserna om företrädaransvar i 59 kap. SFL är tillämpliga på miljöavgifter, enligt 19 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion. Skatteverket är behörigt att företräda staten i dessa fall, enligt 20 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion.

Ansvar för tullombud

Deklarationsskyldigheten för tull kan fullgöras genom ett tullombud (artikel 18 i förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen). Ombudsförhållandet kan vara antingen direkt, d.v.s. ombudet agerar i huvudmannens namn och för dennes räkning, eller indirekt, d.v.s. ombudet handlar i eget namn men för huvudmannens räkning. I det senare fallet betraktas ombudet som deklarant. Ombudet är därmed också gäldenär, d.v.s. betalningsansvarig för tullskulden. Även huvudmannen är gäldenär, d.v.s. betalningsansvarig tillsammans med det indirekta ombudet (artikel 84 i förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen). Processer som rör tulltaxering mot ett indirekt ombud faller utanför tillämpningsområdet för 8 § BorgL. Sådana processer förs alltid av Tullverket.

Läs om de närmare förutsättningarna för tredjemansansvar som inte regleras i SFL, under Associationsrättslig lagstiftning.

Läs om de närmare förutsättningarna för företrädaransvar enligt 59 kap. SFL, under Betalningsansvar för annans skuld.

Borgenärsåtgärder enligt 10 § BorgL

I 10 § BorgL lämnar lagstiftaren en upplysning om att det finns bestämmelser om Skatteverkets hantering av borgenärsuppgifter även i andra författningar.

Skatteverket kan ansöka om preskriptionsförlängning (7 § SPL). Tillämp­nings­området är inte riktigt detsamma som det som gäller enligt BorgL (se 1 § SPL). Eftersom IndrL gäller i fråga om alla fordringar som handläggs som allmänna mål hos Kronofogden, d.v.s. även kommunala fordringar, har uppgiften att ansöka om preskriptionsförlängning ett vidare tillämpningsområde än åtgärderna enligt 4–9 §§ BorgL.

Skatteverket är part i överklagade utsökningsmål samt i sådana tvister som anges i 4 kap. 20–23 §§, 4 kap. 26 §, 9 kap. 11 § tredje stycket samt 13 kap. 7 § andra stycket UB (se 2 kap. 30 § andra stycket UB).

Studiemedelsavgifter är särskilt undantagna från Skatteverkets behörighet enligt såväl BorgL som SPL. Skatteverket kan t.ex. inte ansöka om konkurs och preskriptionsförlängning eller bevaka en sådan fordran vid ett skuldsaneringsförfarande. Däremot företräder Skatteverket dessa fordringar såsom motpart enligt 2 kap. 30 § UB.

Skatteverkets borgenärsroll i överklagade utsökningsmål omfattar alltså samtliga fordringar som handläggs som allmänna mål.

Partsbehörigheten för förrättnings­kostnader hos Kronofogden

Kronofogden får ersättning för sina kostnader genom att myndigheten tar ut dessa i varje utsökningsmål. Dessa förrättningskostnader hos Kronofogden är en del av själva målet mot gäldenären.

Enligt hovrätten ska statens anspråk på förrättningskostnader handläggas enligt reglerna för allmänt mål i utsökningsbalken (Svea HovR 2016-06-27 i mål nr ÖÄ 4425-16).

Studiemedelsavgifter är särskilt undantagna från Skatteverkets behörighet enligt 1 § BorgL. Det framgår inte om grundavgifter hos Kronofogden som avser restförda CSN-fordringar ingår i undantaget för Skatteverkets behörighet eller om de ska bevakas av Skatteverket. Det är dock naturligt att se grundavgiften som en del av målet och alltså sammanhängande med huvudfordran. Med detta synsätt skulle även grundavgifterna som avser CSN:s fordringar omfattas av undantaget i 1 § BorgL. En konsekvens av detta är att Skatteverket inte ska bevaka dessa fordringar i samband med konkurser, skuldsaneringar o.s.v.

Är Skatteverket behörig att företräda staten i mål om förrättningskostnader?

Skatteverket får anses vara behörig part i alla överklagade mål om förrättningskostnader oavsett om förrättningskostnaderna hänför sig till ett allmänt mål eller enskilt mål.

Kan åtgärder enligt BorgL vara myndighetsutövning?

Att ett ärende ska handläggas enligt FL innebär inte att samtliga bestämmelser i FL ska tillämpas. Vissa av bestämmelserna i FL utgår från att ärendet avser myndighetsutövning mot en enskild. Detta gäller bestämmelserna om muntlig handläggning (14 §), anteck­ning av uppgifter (15 §), parts rätt att få del av uppgifter (16 §), myndighetens kommuniceringsskyldighet (17 §) samt moti­vering och underrättelse av beslut (20 och 21 §§). Frågan om ett borgenärsärende innebär myndighetsutövning har således betydelse för hand­läggningen. Detta gäller särskilt gäldenärens rätt att få del av de upp­gifter som Skatteverket har tillfört ärendet samt Skatte­verkets skyldighet att före ett avgörande kommunicera de inhäm­tade upp­gifterna med gäldenären. Även om det alltid är möjligt att handlägga ett ärende som om det var fråga om myndig­hets­utöv­ning så är det bra att veta om hand­läggningen av ett borgenärsärende formellt sett innebär myndighetsutövning eller inte.

En stor del av Skatteverkets borgenärs­åtgärder innebär inte att myndigheten fattar något bindande beslut. I stället är det en annan myndighet eller en domstol som slutligt prövar sakfrågan. T.ex. ansöker Skatteverket endast om tvångslikvidation, företrädaransvar enligt SFL, betalnings­säkring, konkurs eller preskriptionsförlängning varefter någon annan beslutar. Det kan även vara så att Skatte­verket på annat sätt agerar som en vanlig part och t.ex. i ett ärende om konkurs, företagsrekonstruktion, F-skuldsanering eller skuldsanering bevakar en fordran. Sådana åtgärder innebär ingen myndighetsutövning enligt FL. I dessa ärenden tillgodoses den enskildas rätts­säkerhet genom de bestämmelser om kommunicering m.m. som gäller för handläggningen hos den beslutande myndigheten eller hos domstolen.

Frågan är då om de ärenden där Skatteverket fattar bindande beslut för gäldenären innebär myndighetsutövning. Det handlar om ärendena om underhandsackord (4 § BorgL) och nedsättning av fordran (5 § BorgL). Skatteverket ska i dessa fall göra en allsidig pröv­ning och där­med ta hänsyn till annat än rent ekonomiska förhållanden. Detta talar starkt för att ärendena innebär myndig­hets­utöv­ning. Vid handläggningen av dessa ärenden ska därför de centrala bestämmelserna i FL om bl.a. parts­insyn, myndighetens kommuniceringsskyldighet samt moti­vering och underrättelse av beslut tillämpas. En sådan tillämp­ning är också i linje med att det föreslagits att begreppet myndighetsutövning inte används i nya förvaltningslagen (prop. 2016/17:180 s. 52). Föreskrifterna om partsinsyn, kommunicering samt motivering och underrättelse av beslut skulle då bli generellt tillämpliga.