Internationell delgivning

Delgivning i annan stat

Delgivning i annan stat kan ske på två sätt

• genom begäran till en behörig myndighet i den andra staten (20 § första stycket LÖHS)
• med post direkt till personen, om det finns en bestämmelse om den möjligheten i en överenskommelse mellan Sverige och en främmande stat (20 § andra stycket LÖHS).

Att någon inte är folkbokförd i Sverige förändrar inte huvudregeln om att underrättelser normalt ska skickas i vanligt brev. Den som bor utomlands har ingen skyldighet att anmäla nya adressuppgifter till Skatteverket. I ärenden med en adressat i utlandet kan det därför finnas starkare skäl till att använda sig av faktisk delgivning än i ärenden med en adressat i Sverige. Det kan exempelvis vara om personen sedan flera år bor utomlands och Skatteverket inte nyligen har haft kontakt med personen eller har fått någon ny adressuppgift. En annan situation kan vara om det är fråga om efterbeskattning med stora belopp och att personen trots detta inte har hört av sig under utredningens gång. Ett tredje exempel är att en underrättelse kommer i retur. I dessa fall finns det skäl att använda sig av faktisk delgivning, även om ny adress skulle hittas, för att vara säker på att underrättelsen når rätt adress.

Om postdelgivning inte är möjligt, skickas en begäran till en utlandsenhet om att den aktuella handlingen ska delges i det andra landet. Det ska även bifogas två exemplar av handlingen som ska delges. En begäran till ett annat land om bistånd med delgivning ska innehålla uppgifter om ämnet för den handling som ska delges, mottagarens namn och adress, samt alla andra uppgifter som kan underlätta identifieringen av mottagaren. Det finns också möjlighet att begära att delgivningen ska ske på ett visst sätt (14 § LÖHS).

Delgivning i Sverige på begäran av annan stat

Delgivningen i Sverige utförs i enlighet med delgivningslagen och delgivningsförordningen. Den myndighet som genomför delgivningen beslutar om sättet för delgivningen.

Om den begärande staten framfört önskemål om hur delgivningen ska utföras bör man kontrollera i den åberopade överenskommelsen eller författningen att man kan tillmötesgå önskemålet.

När det gäller delgivning på begäran av annan stat handlar det främst om två delgivningssätt:

• vanlig delgivning (16–18 §§ DelgL)
• stämningsmannadelgivning (31 § DelgL)

Den sökta personen ska delges handlingen i original eller en kopia som myndigheten har framställt. Om en enskild person ska delges i internationella ärenden är det viktigt att man delger den enskilda personligen. Delgivning kan då ske genom vanlig delgivning med rekommenderad post med mottagningsbevis. En handling som hämtas ut av någon annan med postfullmakt anses delgiven först när den kommer den sökta personen tillhanda, och då är det svårt att precisera för den begärande staten när delgivning har skett. Av den anledningen kan det vara bättre att tillämpa stämningsmannadelgivning om inte den begärande staten har framfört annat önskemål. Vidare bör även här en tydlig referens anges till den handling som ska delges, så att det klart framgår av mottagningsbeviset vad som har delgetts.

Om vanlig delgivning misslyckas eller om det finns uppgifter som tyder på att vanlig delgivning inte kommer att lyckas, ska man använda sig av stämningsmannadelgivning. I 40 § DelgL anges vilka som är behöriga att utföra stämningsmannadelgivning.