OBS: Detta är utgåva 2018.13. Visa senaste utgåvan.

Att vara saklegitimerad innebär att man har rätten att som part föra talan i en viss bestämd sak, t.ex. sin egen beskattning eller en ansökan om godkännande för F-skatt.

Rätten att överklaga

Enligt ordalydelsen i 22 § FL får beslut ”överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas”. Detta innebär inte att det finns någon allmän klagorätt för var och en som är missnöjd med ett beslut. En klagande kan vara en fysisk eller en juridisk person. För att ha rätt att överklaga krävs bl.a. att klaganden är saklegitimerad, d.v.s. att saken angår personen ifråga. Klaganden måste att ha ett sådant intresse i saken att beslutet direkt påverkar klagandens rättsliga ställning, eller rör ett intresse som på något sätt har erkänts av rättsordningen.

I allmänhet är det sällan några problem att avgöra vem som får klaga i ett ärende, d.v.s. vem som har saklegitimation. Den som exempelvis har sökt ett tillstånd och fått avslag har rätt att klaga. Däremot kan det uppstå problem när den som klagar inte har någon ställning som part men ändå berörs, t.ex. som granne. I sådana ärenden finns det oftast en klagorätt som framgår av speciallagstiftning och praxis. En tendens i praxis är att försiktigt utvidga kretsen av saklegitimerade, till att gälla dem med ett ”beaktansvärt intresse” att få rättsfrågan prövad (RÅ 2006 ref. 9, se även HFD 2013 ref. 74).

I rättsfallet RÅ 1994 ref. 100 ansågs klagandens efterlämnade hustru ha rätt att överta den avlidnas talan i ett mål om disciplinpåföljd.

Vem får överklaga eller begära omprövning i ett skatteärende?

Skatteverkets beslut i en fråga som har betydelse för beskattningen, eller något annat förhållande mellan en enskild och det allmänna, får överklagas av den som beslutet gäller. Den som beslutet gäller får överklaga även om beslutet inte är till nackdel för denna (67 kap. 2 § SFL). Den tidigare begränsningen till annat ekonomiskt mellanhavande har tagits bort. Bestämmelsen är lex specialis i förhållande till 22 § FL, jfr 3 § första stycket FL, men i praktiken finns det ingen skillnad (prop. 2010/11:165 s. 1122).

Motsvarande bestämmelser finns vid den enskildas begäran om omprövning (66 kap. 2 § första stycket 1 SFL).

Den skattskyldige kan endast föra talan över den egna beskattningen

I skatteförfarandet och för skatteprocessens del innebär detta att den skattskyldige, bortsett från fall då hen är ombud eller ställföreträdare för en juridisk person, bara kan föra talan över den egna beskattningen.

Ett undantag från principen att man endast kan föra talan över den egna beskattningen är att konkursförvaltare har rätt att initiera ärenden som rör kon­kursgäldenärens beskattning.

Ett annat undantag är när Skatteverket har ansökt om företrädaransvar enligt 59 kap. 16 § SFL. Ställföreträdaren för den juridiska personen har ett betydande intresse av att få den skattefordran eller avgiftsfordran som ansökan gäller prövad i domstol. Företrädaren får överklaga på det sätt som gäller för den juridiska personen. Det innebär bl.a. att Skatteverket ska behandla ett överklagande från företrädaren på samma sätt som ett överklagande från den juridiska personen själv (67 kap. 4 § SFL).

Köparen av rot- och ruttjänster

En köpare av rot- och ruttjänster kan överklaga när

  • Skatteverket beslutar att vägra en begäran om utbetalning, helt eller delvis
  • Skatteverket beslutar att avvisa en begäran om utbetalning.

Se sidan Skattereduktion för rot- och rutarbete.

Allmänna ombudet

Hos Skatteverket ska det finnas ett allmänt ombud som utses av regeringen. Det allmänna ombudet får överklaga beslut som avses i 67 kap. 2 § SFL (67 kap. 3 § SFL) och även till fördel för den enskilda ( 67 kap. 30 § SFL).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • HFD 2013 ref. 74 [1]
  • RÅ 1994 ref. 100 [1]
  • RÅ 2006 ref. 9 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 2010/11:165 Skatteförfarandet del 2 [1]