Befria om skattetillägget är oskäligt

Om ett fullt skattetillägg är oskäligt

Om det är oskäligt att ta ut ett skattetillägg med fullt belopp ska Skatteverket helt eller delvis befria från skattetillägget (51 kap. 1 § första stycket SFL).

Skatteverket ska ta ut skattetillägg i proportion till den skatt som skulle ha undandragits om felet eller passiviteten inte upptäckts. Ett fullt skattetillägg anse därför i utgångsläget vara skäligt. Endast om det i det enskilda fallet föreligger någon särskild omständighet ska Skatteverket befria helt eller delvis från ett skattetillägg.

Hel eller delvis befrielse

I det enskilda fallet kan det föreligga omständigheter som innebär att ett fullt skattetillägg är oskäligt. Skatteverket ska då ge hel eller delvis befrielse från skattetillägget. Utgångspunkten är delvis befrielse.

I skatteförfarandelagen finns inga fasta nivåer för delvis befrielse. Av förarbetena framgår dock att de tidigare fasta nivåerna för befrielse, ned till ett halvt eller en fjärdedels skattetillägg, i de allra flesta fall innebär en rimlig nyansering. Utgångspunkten är därför att Skatteverket även fortsättningsvis bör använda dessa nivåer vid delvis befrielse. Om nedsättning till dessa nivåer inte ger ett rimligt resultat kan nedsättning ske till andra nivåer (prop. 2010/11:165 s. 477).

I vissa situationer kan Skatteverket medge hel befrielse.

Ursäktliga fel kan ge befrielse

I skatteförfarandelagen finns endast en grund för befrielse från skattetillägg. Befrielse ska medges om det är oskäligt att ta ut ett skattetillägg med fullt belopp.

I tidigare bestämmelser gjorde man skillnad mellan det som kallades ursäktlighetsfall och andra oskälighetsfall. Det finns enligt förarbetena till skatteförfarandelagen inte något behov av en sådan åtskillnad och därför har grunden ”ursäktligt” inte tagits med i den nuvarande bestämmelsen.

Eftersom ursäktlighet är en form av oskälighet ska ursäktliga fel även fortsättningsvis vara grund för befrielse (prop. 2010/11:165 s. 964).

Kan medvetna fel ge befrielse?

Utrymmet för att ge befrielse vid medvetna fel är begränsat. Ohälsa, hög ålder och liknande förhållanden hos den uppgiftsskyldiga är därför normalt inte skäl för befrielse från skattetillägget när felet är medvetet.

Om en uppgiftsskyldig medvetet har lämnat en oriktig uppgift eller medvetet har varit passiv kan befrielse ändå bli aktuell. Exempel på när så kan vara fallet är när ett skattetillägg inte står i rimlig proportion till felet såsom när en skattetilläggsgrundande ändring ger avdragsrätt vid inkomstbeskattningen. Ett annat sådant exempel är om det gått oskäligt lång tid efter det att Skatteveket har fått anledning att anta att skattetillägg ska tas ut och den uppgiftsskyldiga inte kan lastas för dröjsmålet.

Omständigheter som ska beaktas

Omständigheter som Skatteverket särskilt ska beakta när man bedömer om det är oskäligt att ta ut ett skattetillägg med fullt belopp finns i befrielsebestämmelsen (51 kap. 1 § andra stycket SFL).

Uppräkningen är inte uttömmande

De omständigheter som räknas upp i befrielsebestämmelsen är inte uttömmande. De ska i stället ses som tydliga exempel på situationer när det kan vara oskäligt att ta ut ett fullt skattetillägg. Skatteverket kan även ta hänsyn till andra omständigheter vid denna bedömning (prop. 2002/03:106 s. 143).

Inget skattetillägg under 100 kronor

Skattetillägg ska inte tas ut om det skattebelopp som kunde ha undandragits är obetydligt (49 kap. 10 § 3 SFL). Även om det undandragna beloppet inte är obetydligt kan ett skattetillägg i sig ändå bli så lågt att det inte är försvarligt att ta ut det (prop. 2010/11:165 s. 965).

Skattetillägg ska därför inte tas ut om skattetilläggsbeloppet är lägre än 100 kr.

Skatteverket ska på eget initiativ beakta befrielsegrunderna

Normalt är det den uppgiftsskyldiga som framför de omständigheter som kan finnas för befrielse. Skatteverket ska dock även på eget initiativ (ex officio) beakta de omständigheter för befrielse som kommit fram i ärendet.

Skatteverket kan alltså befria från skattetillägget utan att den uppgiftskyldiga yrkar det. I skatteförfarandelagen finns, till skillnad mot i tidigare lagstiftning, ingen uttrycklig bestämmelse om detta (prop. 2010/11:165 s. 970).