OBS: Detta är utgåva 2019.8. Visa senaste utgåvan.
OBS: Detta är utgåva 2019.8. Visa senaste utgåvan.
Skatteverket ska ta ut en dokumentationsavgift av ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut som ska lämna kontrolluppgifter enligt 22 a och 22 b kap. SFL och som inte har samlat in och bevarat underlag om rapporteringspliktiga finansiella konton eller underlag för bedömning av om ett konto är rapporteringspliktigt eller inte.
Dokumentationsavgiften är en särskild avgift (3 kap. 17 § SFL) som Skatteverket under vissa förutsättningar ska ta ut av finansiella institut.
Bestämmelser om dokumentationsavgift infördes i skatteförfarandelagen den 1 januari 2019 (49 b kap. SFL och punkt 1 av ikraftträdandebestämmelserna till lagen [2018:2034] om ändring i skatteförfarandelagen [2011:1244]).
Bestämmelserna tillämpas första gången på uppgifter, handlingar och annan dokumentation som samlas in eller ska samlas in efter den 31 december 2018 eller som finns tillgängliga hos det rapporteringsskyldiga finansiella institutet den 1 januari 2019 och ska bevaras (punkt 4 av ikraftträdandebestämmelserna).
Bestämmelserna om dokumentationsavgift har införts för att säkerställa ett effektivt genomförande och en effektiv efterlevnad av de förfaranden för rapportering och åtgärder som anges i de gemensamma rapporteringsnormerna (Common Reporting Standard, förkortad CRS) och i Rådets direktiv 2014/107/EU av den 9 december 2014 om ändring i direktiv 2011/16/ EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning (DAC 2) (prop. 2018/19:9 s. 93).
Skatteverket ska ta ut en dokumentationsavgift när ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut som ska lämna kontrolluppgift enligt 22 a eller 22 b kap. SFL inte har samlat in och bevarat handlingar, uppgifter och annan dokumentation avseende ett finansiellt konto på det sätt som anges i
Det är endast rapporteringsskyldiga finansiella institut som kan bli påförda dokumentationsavgift. Någon dokumentationsavgift kan inte tas ut av fysiska personer (prop. 2018/19:9 s. 102).
Dokumentationsavgiften är 7 500 kr för varje finansiellt konto som inte har dokumenterats i enlighet med bestämmelserna i 49 b kap. 1 § SFL (49 b kap. 2 § första stycket SFL).
Om ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut är skyldigt att lämna kontrolluppgift enligt både 22 a och 22 b kap. SFL för samma finansiella konto eller inhämta uppgifter och dokumentation avseende kontot enligt både lagen om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet och lagen om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton ska bara en dokumentationsavgift tas ut (49 b kap. 2 § andra stycket SFL).
En kontrolluppgift lämnas årligen för ett konto. Antalet brister i dokumentationen avseende en kontrolluppgift saknar betydelse för hur många dokumentationsavgifter som kan påföras per konto. Endast en dokumentationsavgift kan påföras per år och konto (prop. 2018/19:9 s. 97).
Dokumentationsavgift är en särskild avgift (3 kap. 17 § SFL). Bestämmelserna om befrielse från särskilda avgifter är därför tillämpliga på dokumentationsavgiften (51 kap. SFL).
Skatteverket ska helt eller delvis befria från dokumentationsavgift om det är oskäligt att ta ut dokumentationsavgiften med fullt belopp. Vid bedömningen ska det särskilt beaktas bl.a. om avgiften inte står i rimlig proportion till bristerna i dokumentationsskyldigheten (51 kap. 1 § SFL).
I förarbetena nämns som exempel att systematiska brister i hur ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut dokumenterar konton kan innebära att det sammanlagda beloppet av dokumentationsavgifter blir så högt att det inte kan anses stå i proportion till bristerna att ta ut samtliga avgifter med fullt belopp (prop. 2018/19:9 s. 96).
Vidare nämns i förarbetena att om bristerna är hänförliga till ett konto vars saldo eller värde uppgår till ett litet belopp kan det bli aktuellt med befrielse pga. att avgiften inte står i rimlig proportion till bristerna (prop. 2018/19:9 s. 96).
Bestämmelser om bevarande av handlingar och uppgifter finns även i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen). En överträdelse av dessa bestämmelser kan leda till ett ingripande av tillsynsmyndigheten, t.ex. genom ett föreläggande att göra rättelse eller ett beslut om sanktionsavgift. Har en överträdelse av penningtvättslagens bestämmelser lett till ett ingripande är det en omständighet som Skatteverket ska beakta vid bedömningen av om det är oskäligt att ta ut en dokumentationsavgift med fullt belopp (51 kap. 2 § SFL).
Dubbelprövningsförbudet i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen innebär i korthet att en person inte får prövas mer än en gång för ett brott för vilket hen redan blivit slutligt frikänd eller dömd. Ett liknade dubbelprövningsförbud, som bara gäller vid tillämpning av unionsrätten, finns i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Av förarbetena framgår att det inte anses nödvändigt att föreslå någon särreglering av dubbelprövningsförbudet vid införandet av bestämmelserna om dokumentationsavgift. Enligt regeringen talar omständigheterna emot att påförande av dokumentationsavgift ska bedömas som en anklagelse om brott och det blir därför knappast aktuellt att tillämpa dubbelprövningsförbudet. Om det trots allt i praktiken skulle komma att bedömas att påförandet av dokumentationsavgift och en annan sanktionsavgift i ett enskilt fall skulle omfattas av dubbelprövningsförbudet gäller Europakonventionen som lag och ska tillämpas av myndigheterna. Om dubbelprövningsförbudet inte aktualiseras kan det i stället bli aktuellt att tillämpa befrielsebestämmelserna på samma sätt som när brister i dokumentationsskyldigheten föranlett ett ingripande enligt penningtvättslagen (prop. 2018/19:9 s. 103).
Vilken tidsfrist m.m. som gäller när Skatteverket ska fatta beslut om dokumentationsavgift finns att läsa om under Förvaltningsrätt & förfarande.