EES-medborgare har uppehållsrätt som arbetssökande. Om personen inte tidigare har arbetat i Sverige, kan uppehållsrätten normalt dock inte anses så varaktig att personen ska folkbokföras.
En EES-medborgare har uppehållsrätt om hen har kommit till Sverige för att söka arbete och har en verklig möjlighet att få en anställning (3 a kap. 3 § 2 UtlL).
Det finns inte några gemenskapsregler som fastställer hur länge en EES-medborgare kan uppehålla sig i en medlemsstat för att söka arbete. EU-domstolen har dock uttalat att en tidsfrist på sex månader (som gällde enligt den nationella brittiska lagstiftningen) i princip inte anses otillräcklig för att ge berörd person möjlighet att informera sig om de erbjudanden om anställning som motsvarar personens yrkesmässiga kvalifikationer och vidta nödvändiga åtgärder för att bli anställd. Om personen efter den ifrågavarande tidsfristen har löpt ut bevisar att hen fortfarande söker arbete och har en reell möjlighet att bli anställd, kan personen emellertid inte tvingas lämna värdlandet (C-292/89, Antonissen).
Även om en EES-medborgare som anmäler flytt till Sverige kan visa att hen har uppehållsrätt som arbetssökande vid tidpunkten för anmälan, men dessförinnan inte har arbetat i Sverige, kan det enligt Skatteverkets mening normalt sett inte antas att personens vistelse i landet kommer att uppgå till minst ett år. Bestämmelserna om bibehållen uppehållsrätt i 3 a kap. 5 a § UtlL förutsätter att EES-medborgaren har arbetat och därefter blivit ofrivilligt arbetslös. Uppehållsrätten för en EES-medborgare som är arbetssökande och som dessförinnan inte har arbetat i Sverige kan därför normalt inte anses så varaktig att hen ska folkbokföras (jfr även EU-domstolens uttalanden i C-292/89, Antonissen).