Vad ett livförsäkringsföretag är definieras i lagtexten. Ett skadeförsäkringsföretag är negativt bestämt på så sätt att ett skadeförsäkringsföretag är ett försäkringsföretag som inte är ett livförsäkringsföretag (39 kap. 2 § andra stycket IL).
Ett utländskt skadeförsäkringsföretag som bedriver en försäkringsrörelse i Sverige bedöms bara med hänsyn till den verksamhet som företaget bedriver från ett fast driftställe här. Till skadeförsäkringsföretag räknas också en sådan utländsk association som avses i 6 kap. 8 § andra stycket första punkten IL (39 kap. 2 § tredje stycket IL).
Ett skadeförsäkringsföretag inkomstbeskattas enligt IL för hela sin verksamhet, d.v.s. för överskottet av försäkringsrörelsen inklusive kapitalförvaltningen. Resultatet beräknas enligt i huvudsak samma regler som för andra företag.
En verksamhet som ett utländskt skadeförsäkringsföretag bedriver från ett fast driftställe i Sverige ska, liksom svenska skadeförsäkringsföretag, beskattas enligt allmänna regler (39 kap. 2 § tredje stycket IL och prop. 2001/02:42 s. 31).
Det som är speciellt för skadeförsäkringsföretagen är att inkomsten också ska påverkas av
Ett skadeförsäkringsföretag ska även dra av sådana avgifter och bidrag till kommuner, föreningar och sammanslutningar, som avser att stödja verksamheter som har ett syfte att förebygga skador som faller inom ramen för den försäkringsrörelse som företaget bedriver (39 kap. 6 § IL).
Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses avsättningar enligt 4 kap. 9 § lagen ÅRFL minskade med värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet (39 kap. 7 § IL).
En säkerhetsreserv är en reserv för att täcka sådana förluster i försäkringsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömbara faktorer, till den del reserven inte överstiger vad som behövs för en tillfredsställande konsolidering (39 kap. 8 § IL).
Säkerhetsreserven har karaktären av en obeskattad reserv och utgör primärt en möjlighet att skattemässigt utjämna det enskilda bolagets resultat över tid i likhet med bl.a. periodiseringsfond (se prop. 2017/18:245 s. 269-270).
Skattelagstiftningen innehåller inga regler för hur säkerhetsreserven ska beräknas. Finansinspektionen lämnar föreskrifter och allmänna råd om normalplan för hur ett skadeförsäkringsföretag ska beräkna den maximala säkerhetsreserven (takregler) (FFFS 2013:8).
Från den 1 januari 2019 ska ett skadeförsäkringsföretag som vid ingången av året har en säkerhetsreserv ta upp en schablonintäkt. Intäkten ska beräknas till statslåneräntan vid utgången av november månad året närmast före det kalenderår under vilket beskattningsåret går ut multiplicerat med säkerhetsreserven vid ingången av beskattningsåret (39 kap. 8 a § IL).
Vid beräkning av schablonintäkten ska statslåneräntan anses vara som lägst 0,5 procent.
Om beskattningsåret är längre eller kortare än tolv månader, ska schablonintäkten justeras i motsvarande mån (39 kap. 8 a § andra stycket IL).
I samband med införandet av schablonintäkt på säkerhetsreserv har en övergångsbestämmelse om en tillfällig schablonintäkt på säkerhetsreserv införts (SFS 2018:1206, p. 10). Bestämmelsen har införts med anledning av att bolagsskattesatsen har sänkts till 20,6 procent från den 1 januari 2021 (prop. 2017/18:245 s. 272). Enligt bestämmelsen ska ett skadeförsäkringsföretag som har en säkerhetsreserv vid ingången av det första beskattningsåret som börjar efter den 31 december 2020, ta upp en tillfällig schablonintäkt. Intäkten ska beräknas till 6 procent av säkerhetsreserven vid ingången av det beskattningsåret. Schablonintäkten ska antingen tas upp med en sjättedel det beskattningsåret och med en sjättedel per år under de påföljande fem beskattningsåren eller med hela beloppet under det första beskattningsåret.
En schablonintäkt som inte har tagits upp ska tas upp, även om tiden för att ta upp den inte löpt ut, vid samma situationer som när återföring av säkerhetsreserv ska göras, se nedan (övergångsbestämmelse till SFS 2018:1206, p. 10).
Ett skadeförsäkringsföretag ska återföra en avsättning till säkerhetsreserv i vissa fall (39 kap. 8 b §, prop. 2015/16:15). Dessa situationer är om
I 20 a kap., 39 kap. 8 c - e §§ samt 39 a kap. IL finns särskilda regler för beräkning av överskottet samt ökning och minskning av säkerhetsreserv hos CFC-bolag. Läs mer om detta på sidorna Beskattning av CFC-bolag och dess delägare samt Beskattningsinträde.
Avdragsrätten för avsättningar till utjämningsfonden slopades vid 1990 års skattereform (prop. 1989/90:110 s. 571 och prop. 1990/91:54 s. 255).
En utjämningsfond är en fond som enligt bolagsordningen bara får användas till att täcka förluster i själva försäkringsrörelsen och – efter det att sådan täckning har skett – förluster i näringsverksamheten i dess helhet, till den del inte förlusterna enligt bolagsordningen ska täckas av andra avsättningar. För sådana ömsesidiga bolag som inte omfattas av FRL ska detta framgå av bolagets stadgar i stället för av bolagsordningen.
Om bolagsordningen ändras så att företaget får rätt att använda en utjämningsfond på annat sätt än enligt första stycket, ska fonden anses ha minskat med hela det belopp som den uppgick till före ändringen. För utjämningsfonder som fanns den 1 januari 1929 gäller detta bara om det funnits bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt (39 kap. 9 § IL).
Ett svenskt försäkringsföretag som omfattas av 7 kap. FRL får inte dra av ränteutgifter på efterställda skulder som får ingå i kapitalbasen vid tillämpning av den lagen (24 kap. 9 § IL).
Ett utländskt försäkringsföretag som hör hemma i en stat inom EES och som omfattas av det så kallade Solvens II-direktivet (2009/138/EG), får inte dra av ränteutgifter på efterställda skulder som får ingå i kapitalbasen vid tillämpning av nationell lagstiftning som genomför det direktivet (24 kap. 9 § IL).
Reglerna tillämpas på ränteutgifter som belöper sig på tiden efter den 31 december 2016.
Nytt: 2021-01-11
Avdragsförbudet för ränteutgifter på efterställda skulder som får ingå i kapitalbasen gäller även för företag som omfattas av förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (tillsynsförordningen) (24 kap. 9 § IL).
Högsta förvaltningsdomstolen fann i en dom att en bank som omfattas av tillsynsförordningen har rätt till avdrag för ränta vid prövning av 24 kap. 9 § IL på den del av en efterställd skuld som inte får ingå i bankens kapitalbas. Det aktuella förlagslånet var till sin karaktär en sådan efterställd skuld som fick ingå i bankens kapitalbas men lånet var i slutet av sin löptid och fick därför bara delvis ingå i kapitalbasen. Skatterättsnämnden hade beräknat den avdragsgilla delen av räntan genom att dividera det genomsnittliga värdet av den del av lånet som inte fick ingå i kapitalbasen vid ingången respektive utgången av det aktuella beskattningsåret med lånets nominella belopp. Högsta förvaltningsdomstolen fann inte anledning att frångå Skatterättsnämndens beräkning (HFD 2020 ref. 43).
Om ett försäkringsföretags hela försäkringsbestånd tas över av ett annat försäkringsföretag, ska det överlåtande företaget inte ta upp någon inkomst eller dra av någon utgift på grund av överlåtelsen. Det övertagande företaget träder in i det överlåtande företagets skattemässiga situation (kontinuitet) (39 kap. 12 § IL).
Kontinuitetsregeln kan bara tillämpas förutsatt att både det överlåtande och det övertagande företaget är skattskyldigt i Sverige (39 kap. 12 § andra stycket IL och prop. 2001/02:42 s. 22).
Överlåtelse av ett försäkringsbestånd regleras civilrättsligt i 14 kap. FRL.
Utöver reglerna i aktiebolagslagen finns det civilrättsliga regler om fusion och delning av försäkringsaktiebolag i 11 kap. 31–44 §§ FRL. Av förarbetena till försäkringsrörelselagen framgår att fusion även fortsättningsvis bör vara ett alternativ till beståndsöverlåtelse när två eller flera försäkringsbolag ska gå samman (prop. 2009/10:246 s. 265). Om fusionen eller delningen är en kvalificerad fusion eller fission ska reglerna i 37 kap. IL tillämpas vid beskattningen.