Vid handläggning av ärenden enligt skatteavtal får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämt bevilja anstånd med betalning (63 kap. 4 § andra stycket SFL). Anstånd kan beviljas när samtliga följande förutsättningar är uppfyllda:
Dessutom krävs det normalt att den utländska skatten har betalats helt eller delvis (prop. 1978/79:161 s. 88).
Syftet med bestämmelsen är att ”neutralisera” den uppkomna dubbelbeskattningen under den tid Skatteverket eller regeringen förhandlar fram en överenskommelse (prop. 2010/11:165 s. 1032). Den skattskyldiga ska inte i onödan behöva betala in skatt som kan komma att falla bort vid tillämpningen av ett åberopat skatteavtal (prop. 1978/79:161 s. 88). Anstånd kan därför medges med ett belopp som uppgår till det lägsta av antingen den svenska skatt som belöper på den utländska inkomsten eller till ett belopp som motsvarar den utländska skatten.
Att skatten tidigare prövats i en lagakraftvunnen dom är normalt inte ett hinder för att medge anstånd.
Ärenden om ömsesidig överenskommelse handläggs i normalfallet av Skatteverket som är behörig myndighet. Om ett ärende är av särskild betydelse eller annars av sådan beskaffenhet att det bör avgöras av regeringen, ska Skatteverket överlämna ärendet till regeringen med ett eget yttrande (1–2 §§ förordningen [2000:1077] om handläggning av ärenden enligt skatteavtal).
Beslut om anstånd vid tillämpning av skatteavtal får inte överklagas (67 kap. 39 § SFL).
I förhållande till Indien gäller en särskild överenskommelse som reglerar möjligheten att få anstånd med betalning av skatt under ärendets handläggning. Överenskommelsen har främst betydelse för möjligheten att få anstånd i Indien och kräver bland annat att man i vissa fall lämnar säkerhet i form av en bankgaranti. Överenskommelsen om anstånd och ytterligare information om denna finns i bilaga 2 till lagen (1997:918) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Indien samt i prop. 2012/13:89.