Bilaterala informationsutbytesavtal

OECD:s modell för informationsutbytesavtal

OECD har tagit fram en modell för bilaterala informationsutbytesavtal (Model agreement on exchange of information on tax matters). Med OECD:s modell som grund har Sverige ingått bilaterala informationsutbytesavtal med ett stort antal stater och jurisdiktioner. Denna typ av avtal kallas ofta TIEA (Tax Information Exchange Agreement). På samma sätt som skattevtal införlivas varje sådant avtal i svensk rätt genom en särskild lag och en ikraftträdandeförordning.

Om inte annat anges nedan överensstämmer Sveriges informationsutbytesavtal i sak med de bestämmelser i OECD:s modellavtal som återges, även om artiklarnas numrering avviker i vissa avtal. Vid tillämpningen måste man alltid läsa det aktuella avtalet.

Modellavtalet åtföljs av kommentarer framtagna av OECD. De är avsedda att illustrera eller tolka avtalets bestämmelser (punkt 7 i introduktionen). I modellavtalets artikel 4 punkt 2 finns också en tolkningsregel som brukar ha en motsvarighet i artikel 3 eller 4 i Sveriges informationsutbytesavtal. Dess närmare innebörd tas inte upp i kommentarerna. Eftersom den i allt väsentligt är identisk med den motsvarande så kallade allmänna tolkningsregeln i artikel 3 punkt 2 i OECD:s modell för skatteavtal bör dock OECD:s något mer utförliga kommentarer till den sistnämnda bestämmelsen ha betydelse även vid tillämpningen av tolkningsregeln i informationsutbytesavtalen. Det gäller särskilt innebörden av begreppet ”sammanhanget” (”the context”).

Vilka personer och skatter omfattas?

OECD:s modell för bilaterala informationsutbytesavtal finns i en bilateral version och en multilateral version. Sveriges avtal bygger på den bilaterala versionen.

Modellavtalet är utformat så att det ska ske en uppräkning i artikel 3 av de skatter i respektive avtalspart som omfattas av avtalet. Av artiklarna 1 och 3 följer då att informationsutbyte enligt avtalet kan avse endast de uppräknade skatterna.

I de flesta av Sveriges avtal är dock motsvarigheten till artikel 3 formulerad så att avtalet omfattar – och informationsutbytet därmed kan avse – skatter av varje slag och beskaffenhet (“taxes of every kind and description”) som tas ut i de avtalsslutande parterna. Uttrycket är detsamma som i artikel 26 punkt 1 i OECD:s modell för skatteavtal vilket innebär att samma gränsdragningssvårigheter kan uppstå i förhållande till offentligrättsliga avgifter, till exempel obligatoriska socialförsäkringsavgifter.

Vilka former av informationsutbyte omfattas?

Informationsutbyte kan ske i olika former. OECD:s modell för bilaterala informationsutbytesavtal ger endast stöd för informationsutbyte på begäran (artikel 5) och närvaro vid skatteutredning i annat land (artikel 6). Om parterna önskar utvidga samarbetet till att omfatta även spontant eller automatiskt utbyte eller samtidiga skatteutredningar måste de ingå kompletterande överenskommelser (jämför punkt 39 i OECD:s kommentar). OECD har tagit fram en modell för överenskommelser som omfattar automatiskt och spontant informationsutbyte (Model protocol for the purpose of allowing the automatic and spontaneous exchange of information under a TIEA). Sverige har inte ingått några sådana överenskommelser.

Begärda upplysningar ska vara relevanta

Möjligheterna till informationsutbyte begränsas av att uppgifterna enligt artikel 1 ska kunna antas vara relevanta (”information that is foreseeably relevant”) för tillämpningen av avtalsparternas nationella lagstiftning om de skatter som omfattas av avtalet. Enligt vissa informationsutbytesavtal ska den begärande myndigheten lämna vissa bestämda uppgifter för att visa att de begärda upplysningarna är relevanta, se till exempel artikel 5 punkt 5 i avtalet med Andorra (SFS 2010:328).

Skatteverket anser att relevanskravet vid informationsutbyte på begäran ska förstås så att information endast kan begäras från ett annat land om det kan antas att den begärda informationen är relevant för den svenska beskattningen av en eller flera obegränsat eller begränsat skattskyldiga fysiska eller juridiska personer. Skatteverket får således inte efterfråga information om en viss persons eller viss grupp av personers inkomster och förehavanden i utlandet i syfte att göra kartläggningar, riskanalyser eller för att föra statistik. Inte heller får information begäras för att granska en viss bransch eller ett visst näringslivssegment om det inte finns en direkt koppling till särskilda skattskyldiga personer och beskattningen av dessa personers inkomster. Skatteverket anser inte att det krävs en pågående utredning eller revision för att relevanskravet ska vara uppfyllt. Det är tillräckligt att det föreligger en fråga om svensk beskattning av en eller flera personer. När Skatteverket begär information från ett annat land är det Skatteverket som bedömer om relevanskravet är uppfyllt eller inte. I det fall Skatteverket mottar en begäran om information från ett annat land ska Skatteverket förutsätta att relevanskravet är uppfyllt (Skatteverkets ställningstagande Hur ska det s.k. relevanskravet [foreseeable relevance] förstås vid informationsutbyte på begäran?).

Ska upplysningarna först begäras från den skattskyldige?

Skatteverket ska be den skattskyldige lämna den önskade informationen innan en begäran framställs till ett annat land. Detta gäller dock inte om en sådan fråga kan antas försvåra en utredning eller en kontroll av den skattskyldige. I så fall får Skatteverket låta bli att först fråga den skattskyldige.

Sekretess

Enligt artikel 8 första meningen i OECD:s modell för bilaterala informationsutbytesavtal ska uppgifter som en part mottar enligt avtalet behandlas som hemliga på samma sätt som upplysningar som den mottagande parten har fått enligt sin egen interna lagstiftning. Sekretessens omfattning i den mottagande parten är alltså beroende av den nationella lagstiftningen i denna part.

Du kan läsa mer om tillämpningen av svensk sekretesslagstiftning på uppgifter från informationsutbyte under Sekretess och användningsbegränsningar.

Användningsbegränsningar

I artikel 8 i OECD:s modell för bilaterala informationsutbytesavtal anges vilka personer och myndigheter i den mottagande staten som får ta del av eller använda uppgifterna och för vilka ändamål detta får ske. Dessa användningsbegränsningar är oberoende av den nationella lagstiftningen i den mottagande staten.

Användningsbegränsningar i ett av Sveriges informationsutbytesavtal gäller oavsett vad som annars föreskrivs i svensk lagstiftning (24 § LÖHS).

Du kan läsa mer om användningsbegränsningar under Sekretess och användningsbegränsningar.

Socialavgifter och pensionsgrundande inkomst

Skatteverket anser att det inte får använda uppgifter som det har fått med stöd av ett bilateralt informationsutbytesavtal till att ta ut arbetsgivaravgifter, egenavgifter eller allmän pensionsavgift, såvida det inte uttryckligen anges i avtalet att det omfattar svenska socialavgifter eller den utländska myndigheten har lämnat tillstånd till sådan användning. Uppgifterna får aldrig användas till att fastställa pensionsgrundande inkomst utan tillstånd av den utländska myndigheten. Det saknar betydelse vilken form av informationsutbyte som har använts.

Förhållandet till andra rättsakter om informationsutbyte

Skatteverket har utfärdat ett ställningstagande om val av rättsakt vid informationsutbyte på begäran. I ställningstagandet talas endast om andra stater men det ska tillämpas på motsvarande sätt när informationsutbyte kan ske enligt fler än en rättsakt med en jurisdiktion som inte är en stat.

Kompletterande lagstiftning och bemyndigande

Vid handläggningen i Sverige av ärenden om informationsutbyte enligt bilaterala informationsutbytesavtal gäller LÖHS och förordningen (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Skatteverket är behörig myndighet enligt LÖHS. Skatteverket är därmed behörigt att genomföra informationsutbyte enligt bilaterala informationsutbytesavtal, utom om utbytet ska ske i ett ärende som gäller indrivning (3, 4 och 14 §§ LÖHS).

När det finns ett avtal om informationsutbyte mellan Sverige och en främmande stat får Skatteverket som behörig myndighet ingå överenskommelse med myndighet i denna stat om hur informationsutbytet ska genomföras (16 § förordningen om ömsesidig handräckning i skatteärenden).