Överklagande av konkursbeslutet

Vem kan överklaga ett konkursbeslut?

Ett konkursbeslut kan i likhet med de flesta domstolsbeslut överklagas av den förlorande parten. Eftersom ett konkursbeslut berör alla borgenärer (jfr definitionen i 1 kap. 1 § KonkL) har lagstiftaren infört vissa specialregler för överklaganden av konkursbeslut.

Ingen återkallelse efter konkursbeslut

En konkursansökan får inte återkallas sedan ett beslut om konkurs har meddelats (2 kap. 22 § KonkL). Syftet med denna begränsning är att hindra att gäldenären och en konkurssökande borgenär gör upp i samförstånd efter konkursbeslutet och på så sätt förhindrar en eventuell möjlighet till återvinning ( Palmér & Savin, Konkurslagen [30 juni 2023], kommentaren till 2 kap. 22 §). En borgenär har ett intresse av att kunna förlita sig på att en annan borgenärs konkursansökan inte återkallas efter ett konkursbeslut. Men intresset kan komma att sättas åt sidan t.ex. när en tvistig skattefordran helt faller bort efter konkursbeslutet och Högsta domstolen därefter meddelar resning och lämnar konkursansökningen utan bifall (se NJA 1982 s. 328). Problemet är att endast en enda konkursansökan kan grunda ett konkursbeslut och att återvinningsfristen räknas från dagen då denna konkursansökan kom in till tingsrätten. Om konkursbeslutet faller bort efter resning så finns det risk för att en viss återvinningsfrist hinner löpa ut innan en ny konkursansökan kan lämnas in.

Konkursmålen är inte dispositiva

Det är möjligt att en gäldenär överklagar konkursbeslutet efter det att hen har lyckats träffa en uppgörelse med en konkurssökande borgenär eller efter det att hela fordran har betalats (se Skatteverkets rättsfallskommentar Upphävt konkursbeslut). Som en konsekvens av återkallelseförbudet har sökandens medgivande inte ansetts ha någon betydelse (se NJA 1992 C 30, NJA 2006 not N 21, RH 1985:8 samt NJA 2009 s. 773). I rättsfallen hade den konkurssökande borgenären medgett eller tillstyrkt bifall till överklagandet och i samtliga fall fastställdes trots detta konkursbesluten. Se även Högsta domstolens uttalande i NJA 2002 s. 463: ”Den omständigheten att Riksskatteverket har förklarat sig inte ha någon erinran mot att konkursbeslutet upphävs kan inte i sig läggas till grund för avgörande av målet”.

Eftersom borgenärens inställning saknar betydelse för domstolens prövning bör Skatteverkets inställning, i stället för att medge överklagandet, vara att staten inte har något att erinra mot att konkursen upphävs om staten inte längre har någon fordran mot gäldenären. Skatteverket kan i en sådan situation inte hävda att gäldenären även i fortsättningen ska vara i konkurs med motiveringen att det finns andra borgenärer som har kvar fordringar mot gäldenären och att hen således är på obestånd (se Skatteverkets rättsfallskommentar Göta HovR, mål nr Ö 2220-18; domstolens behörighetsprövning i konkursmål).

Insolvensprövning efter överklagan

Även om gäldenären själv har ansökt om konkurs eller har medgett konkursansökan kan hen överklaga konkursbeslutet och få det upphävt. För att få konkursen upphävd krävs att gäldenären i den högre instansen styrker att hen är solvent (2 kap. 22 § KonkL samt NJA 1995 C 12, RH 1981:128 och RH 1991:30). Domstolen ska alltid göra en prövning i sak och det saknar betydelse om borgenären medger överklagandet.

Det har varit oklart vilken betydelse bestämmelsen i 2 kap. 22 § KonkL har när överklagandet inte har föregåtts av att gäldenären själv har ansökt om konkurs eller har medgett borgenärens konkursansökan. Men Högsta domstolen har hänvisat till bevisbörderegeln i 2 kap. 22 § KonkL även i ett fall där gäldenären inte hade medgett borgenärens konkursansökan (NJA 2006 N 92). För att konkursbeslutet skulle hävas krävdes det att gäldenären visade sin solvens. I det aktuella fallet var insolvenspresumtionen i 2 kap. 9 § KonkL tillämplig. Det är mer osäkert vilken betydelse bestämmelsen i 2 kap. 22 § KonkL har när gäldenären överklagar ett konkursbeslut som har meddelats utan stöd av någon presumtionsregel. I ett fall visade det sig att fordran ”i själva verket” var så liten att obeståndspresumtionen inte kunde tillämpas. Högsta domstolen konstaterade att någon annan utredning inte fanns av vilken det kunde framgå att bolaget var insolvent. Här torde t.ex. uppgifter från konkursförvaltaren ha kunnat innebära att bolaget, utan tillämpning av någon obeståndspresumtion, ändå skulle anses vara insolvent. Högsta domstolen tycks alltså ha gjort en prövning i sak enligt den allmänna obeståndsgrunden. Konkursbeslutet upphävdes (NJA 2004 not N 27) (se Skatteverkets rättsfallskommentar Göta HovR, mål nr Ö 2220-18; domstolens behörighetsprövning i konkursmål).

Tidpunkt för insolvensbedömningen

Frågan om gäldenären är solvent eller inte ska prövas utifrån hur de ekonomiska förhållandena ser ut när domstolen ska fatta beslut i det överklagade konkursmålet (NJA 1946 s. 486 och NJA 1966 C 1114). Hur det såg ut vid tidpunkten för tingsrättens prövning är irrelevant och gäldenären bör därför bifoga en ekonomisk utredning till sitt överklagande som visar att hen är solvent. Men många gånger föreläggs konkursförvaltaren att yttra sig till domstolen och förvaltarens uppfattning blir i praktiken avgörande för bedömningen av om konkursbeslutet ska upphävas eller inte.

Invändning mot fordran

Hovrätterna och Högsta domstolen måste ta hänsyn till vad som har skett i skattemålen efter underrättens prövning av konkursansökan. Om gäldenären hävdar att fordran är betald eller att den är undanröjd på något annat sätt ska domstolen göra en materiell prövning av konkursansökan. Kan inte sökanden styrka sin fordran så ska ansökan avslås. Om skattefordran har undanröjts på grund av ändrad taxering leder detta som regel till att konkursen upphävs. I ett rättsfall upphävde Högsta domstolen konkursen med motivering att det i Högsta domstolen var utrett att staten inte ägde den fordran som låg till grund för konkursansökan (NJA 1994 C 54). Likaså har ett konkursbeslut upphävts sedan det framkommit att gäldenären betalat konkursfordran kort före konkursbeslutet (NJA 1992 C 92). I dessa fall har det sålunda brustit i statens behörighet att begära gäldenären i konkurs.

Rättsfall: betalat skuld efter konkursförhandling men innan beslut om konkurs

I sammanhanget kan även noteras fallet NJA 1997 s. 701 som behandlar frågan om statens behörighet att begära en gäldenär i konkurs. Efter konkursförhandlingen meddelade rätten att beslut skulle meddelas två veckor senare (konkursfrågan ”sattes på beslut”). Bolaget betalade skatteskulden efter förhandlingen men innan beslutsdagen. På grund av olyckliga omständigheter blev betalningen varken känd för Kronofogden eller för rätten varför bolaget försattes i konkurs. Högsta domstolen konstaterade att staten, när konkursbeslutet meddelades, inte längre var borgenär i förhållande till bolaget. Konkursbeslutet upphävdes därför. Två liknande fall återfinns i NJA 2005 N 21 och RH 1982:104. Men i 2005 års fall vägrades resning av formella skäl.

Betalning efter konkursbeslutet

Den omständigheten att gäldenären först efter konkursbeslutet på något sätt har betalat sin skuld medför inte i och för sig att konkursbeslutet ska upphävas. Det är inte helt ovanligt att staten inte har något att erinra mot att konkursbeslutet upphävs av hovrätten eftersom staten har fått betalt för sin konkursfordran. Trots detta kan följden ändå bli att konkursen består eftersom hovrätten måste ta hänsyn till frågan om gäldenären är på obestånd trots allt. Beslutet kan upphävas endast om gäldenären efter att ha överklagat styrkt sin solvens eller om det har framkommit någon annan anledning till att konkursbeslutet är felaktigt. Vid denna solvensbedömning har det inte någon betydelse om det har hunnit uppkomma några konkurskostnader. Gäldenären är inte skyldig att styrka sin solvens avseende dessa kostnader eftersom konkurskostnader endast kan utgå ur konkursboet. Om det saknas tillgångar i boet ska konkurskostnaderna i stället betalas av staten (14 kap. 2 § KonkL).

Det är i princip utan betydelse att sökanden har medgett ett överklagande. Det är därför inte ovanligt att konkursen består trots att staten inte har något att erinra mot att den upphävs.