Gränsöverskridande situationer där EU:s insolvensförordning inte är tillämplig kan delas in i två grupper: Norden och länder utanför EU.
Inom konkursområdet finns sedan 1930-talet ett nordiskt samarbete. Samarbetet är manifesterat i en nordisk konkurskonvention från den 7 november 1933. I Sverige är samarbetet kodifierat genom lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land och lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land.
Om någon försätts i konkurs i Sverige och har egendom även i Danmark, Finland, Island eller Norge ska konkursen omfatta även den egendomen (1 § lagen [1981:6] om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land). I förhållande till Finland gäller dock EU:s insolvensförordning (se nedan).
Svensk lag ska då tillämpas även beträffande sådan egendom i frågor rörande
Men om egendomen enligt lagen i det land där den finns inte får tas i anspråk av ägarens borgenärer så ska den inte ingå i konkursen (1 § andra stycket andra meningen lagen [1981:6] om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land).
I vissa hänseenden tillämpas lagstiftningen i det land där egendomen fanns vid konkursutbrottet. Det gäller t.ex. frågor om panträtt, retentionsrätt och försäljning (4–7 §§ lagen [1981:6] om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land).
Lagen ger inte en svensk konkursförvaltare någon behörighet att själv utöva tvång utanför Sveriges gränser. Däremot kan konkursförvaltaren med hjälp av en domstol eller någon annan myndighet ta hand om den egendom som finns i tillgångslandet (se förordningen [1983:162] om omedelbar skriftväxling med utländska domstolar i vissa konkurser).
Lagen omfattar endast s.k. domicilkonkurser. Detta innebär att den inte är tillämplig om konkursdomstolen grundat sin behörighet på någon annan omständighet än att gäldenären haft sin hemvist i Sverige (13 § lagen [1981:6] om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land).
Om någon försätts i konkurs i Danmark, Finland, Island eller Norge ska konkursen omfatta även gäldenärens egendom i Sverige (1 § lagen [1981:7] om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land). I förhållande till Finland gäller dock EU:s insolvensförordning (se nedan).
Konkurslandets lag gäller i följande hänseenden:
I konkursboet ingår inte egendom i Sverige som enligt svensk lag inte får tas i anspråk av ägarens borgenärer (1 § andra stycket andra meningen lagen [1981:7] om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land).
I vissa delar ska svensk lagstiftning tillämpas avseende egendomen i Sverige, t.ex. när det handlar om panträtt, retentionsrätt och försäljning.
Den nordiska konkursförvaltaren har rätt att begära handräckning hos Kronofogden för att ta hand om egendom som ingår i konkursboet och som finns i Sverige (2 § tredje stycket lagen [1981:7] om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land).
Lagen är inte tillämplig om det framgår av det utländska konkursbeslutet att gäldenären inte har hemvist i det landet (15 § lagen [1981:7] om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land).
Insolvensförordningen har ersatt den nordiska konkurskonventionen i de frågor som behandlas både i förordningen och i konventionen. Detta framgår av artikel 85.1 j i insolvensförordningen. Men eftersom Danmark ställt sig utanför EU:s rättsliga samarbete och Norge och Island inte är medlemmar i EU, så är det i praktiken endast i förhållande till Finland som insolvensförordningen tar över. Att förordningen inte är tillämplig i förhållande till övriga nordiska länder framgår av artikel 85.3 a i insolvensförordningen.
Om en stat inte är bunden av konventioner, överenskommelser eller liknande bestämmer den själv om universalitetsprincipen eller territorialitetsprincipen gäller. Ofta finns det ingen uttrycklig lagreglering utan det har överlämnats till rättstillämpningen att lösa de konkreta situationerna.
Det kan nämnas att USA i jämförelse med Sverige har mera gäldenärsvänliga bestämmelser i fråga om vilken egendom som ska ingå i konkursboet.
År 1997 presenterade UNCITRAL (Förenta Nationernas kommission för internationell handelsrätt) en modellag om gränsöverskridande insolvensförfaranden (”Model Law on Cross-Border Insolvency”).
Modellagen har tagit intryck av Insolvensförordningen – eller snarare det förslag till konvention som låg till grund för Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden − men bestämmelserna är inte lika täckande. Modellagen ska vara en hjälp vid nationell lagstiftning om gränsöverskridande insolvensförfaranden. Den syftar till att göra de nationella lagarna mera enhetliga och på så sätt också underlätta det praktiska samarbetet . Den behandlar särskilt det gränsöverskridande samarbetet mellan domstolar och förvaltare samt erkännande av verkningarna av ett insolvensförfarande som har inletts i en annan stat.
Enligt uppgifter på UNCITRAL:s webbplats hade i januari 2024 sammanlagt 62 jurisdiktioner stiftat insolvensrättsliga lagar helt eller delvis baserade på modellagen. Se förteckningen över jurisdiktioner på UNCITRAL:s webbplats. Om en gäldenär med skatteskulder i Sverige skulle ha tillgångar i någon av dessa stater bör man detaljstudera den statens konkurslagstiftning innan Skatteverket ansöker om konkurs i Sverige. Man ska också ta hänsyn till kostnadsaspekten.