I en utredning om självständigt förverkande kan Skatteverket biträda åklagaren. För alla typer av förverkande kan tredje man väcka talan om bättre rätt till förverkad egendom, och då är det Skatteverket som företräder staten i en sådan talan.
Nytt: 2024-11-08
Sidan har tillkommit med anledning av nya regler som träder i kraft den 8 november 2024 i lag (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.
Förverkande är en särskild rättsverkan av brott, alltså en författningsreglerad följd av ett brott som inte är en brottspåföljd och inte heller utgörs av en skyldighet att betala skadestånd. De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Där regleras bl.a. under vilka förutsättningar förverkande får beslutas och mot vem talan om förverkande kan föras. När det gäller förfarandet kring förverkande så finns dessa regler i lag (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.
Förverkande avser främst brottsvinster, hjälpmedel och egendom som varit föremål för brott, och förverkande kan ske genom sakförverkande eller värdeförverkande.
Sakförverkande innebär att viss egendom som pekas ut i en dom eller i ett beslut förklaras förverkad. Det innebär att ägaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen som i stället tillfaller staten. Ett värdeförverkande har formen av en förpliktelse för den enskilde att prestera en viss mängd egendom till staten. Det innebär i princip alltid en skyldighet att betala en viss summa pengar till staten.
Självständigt förverkande är en ny förverkandeform som innebär att egendom kan förverkas om det är klart mera sannolikt att den kommer från brottslig verksamhet än att så inte är fallet (36 kap. 5 § brottsbalken). Förverkande får ske från såväl fysiska som juridiska personer.
Det är åklagaren som ansöker om förverkandet och det prövas sedan i domstol. Åklagaren har bevisbördan för att egendomen kommer från brottslig verksamhet, och beviskravet är att det ska vara klart mera sannolikt att egendomen kommer från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Om åklagaren uppfyller bevisbördan behöver den enskilda förklara hur hen har fått egendomen i fråga. Om förklaringen motbevisar det som åklagaren påstår ska förverkandeyrkandet avslås (prop. 2023/24:144 s. 422).
Självständigt förverkande innebär att tillgångar ska förverkas i den mån de kommer från brottslig verksamhet. Det som är relevant är alltså att en individ eller ett företag vid en viss tidpunkt påträffas med tillgångar som inte står i proportion till personens eller företagets legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. Detta ska inte förstås som att den egendom som förverkas saknar koppling till brottslighet. Tvärtom är syftet att vinster från brottslighet ska neutraliseras, men prövningen görs i relation till egendomens ursprung i en inte närmare preciserad brottslig verksamhet (prop. 2023/24:144 s. 420 f.).
Bedömningen att viss egendom kommer från brottslig verksamhet utgår alltså från att tillgångarna inte står i proportion till innehavarens förmögenhetsförhållanden. Följande omständigheter är exempel på vad man kan väga in i bedömningen:
Frågan om egendom kommer från brottslig verksamhet måste alltid avgöras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Normalt bör det finnas en koppling mellan innehavet av egendomen och brottslighet för att egendomen ska kunna förverkas, exempelvis genom att den som innehar egendomen är knuten till en kriminell gruppering. En sådan koppling är inte nödvändig men tillsammans med övriga omständigheter i det enskilda fallet kan det ha betydelse för bedömningen av om beviskravet är uppfyllt (prop. 2023/24:144 s. 421 f.).
Det finns inga begränsningar av vilken typ av egendom som kan förverkas eller vad egendomen kan vara värd. Det ligger däremot i sakens natur att det relativt sällan är möjligt att bevisa att mindre värdefull egendom kommer från brottslig verksamhet (prop. 2023/24:144 s. 420).
Ett beslut att inleda en utredning om självständigt förverkande får fattas antingen av en åklagare eller av en anställd vid Polisen eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett (2 kap. 3 § lag om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot).
Syftet med en utredning om självständigt förverkande är bl.a. att utreda om egendomen kommer från brottslig verksamhet, vem egendomen tillhör och om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om förverkande (2 kap. 1 § lag om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot). En utredning ska inledas om det finns anledning att anta att egendom kommer från brottslig verksamhet. En utredning behöver däremot inte inledas om det är uppenbart att frågan inte går att utreda eller om en utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse (2 kap. 2 § lag om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot).
För att en utredning ska inledas behöver det finnas anledning att anta att viss egendom kommer från brottslig verksamhet. Ett sådant antagande kan grunda sig på flera mer eller mindre konkreta uppgifter som tillsammans ger en tillräcklig grund för antagandet (prop. 2023/24:144 387 f.):
Åklagaren kan få biträde av Polisen, Säkerhetspolisen eller Skatteverket för att genomföra en utredning om självständigt förverkande (2 kap. 4 § lag om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot). Åklagaren kan begära biträde när det finns ett tydligt behov och med beaktande av den särskilda kompetens som den tillfrågade myndigheten har att bidra med (prop. 2023/24:144 s. 389). Möjligheten att begära biträde måste alltså utnyttjas med urskillning. Den som biträder åklagaren har inte rätt att fatta tvångsmedelsbeslut (prop. 2023/24:144 s. 303).
En anställd vid Skatteverket som är särskilt utsedd för uppgiften kan utföra åtskilliga moment i en utredning om självständigt förverkande. Det kan t.ex. vara en ekobrottsutredare eller ekorevisor (prop. 2023/24:144 s. 389). Personen ska ha genomgått viss utbildning, vilket Skatteverket måste säkerställa (prop. 2023/24:144 s. 303). Skatteverkets biträde i utredningar om självständigt förverkande ingår i Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet (2 § lagen [1997:1024] om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet).
Den som inte är part i en rättegång där frågan om ett förverkande ska avgöras (tredje man), men hävdar att hen har rätt till förverkad egendom, har rätt att gå in i rättegången i förverkandefrågan, om det inte finns särskilda skäl mot det (5 kap 1 § lag om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot).
Detta gäller alla förverkandeformer och inte enbart en talan om självständigt förverkande. Att tredje man får gå in i rättegången i förverkandefrågan betyder att hen ges en möjlighet att försöka försvaga åklagarens bevisning i fråga om rätten till den egendom som yrkas förverkad, precis som vid ordinär intervention enligt rättegångsbalken. Om tredje man lyckas med detta i sådan grad att beviskravet för förverkande inte är uppfyllt ska förverkandeyrkandet avslås. Att förverkandeyrkandet avslås innebär inte att rätten avgör frågan om vem av svaranden eller tredje man som har bättre rätt till egendomen.
Vid bedömningen av om särskilda skäl talar emot att tredje man ska få gå in i rättegången i förverkandefrågan kan rätten beakta inte bara hur sannolikt tredje mans påstådda anspråk på egendomen framstår, utan också förverkandefrågans komplexitet. Tredje mans inträde kan bidra till att ge förverkandefrågan en rättvisande belysning och hindra ett materiellt felaktigt avgörande (prop. 2023/24:144 s. 406 f.).
Om tredje man väcker talan om bättre rätt till egendom när det pågår en rättegång om förverkande får målen handläggas i samma rättegång om det finns särskilda skäl för det (5 kap 2 § lag om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot). Det innebär att gemensam handläggning av förverkandetalan och tredje mans talan om bättre rätt till egendomen i och för sig är möjlig men att möjligheten är begränsad till fall då det finns särskilda skäl. Det bör sällan vara motiverat att belasta en brottmålsrättegång med ett slutligt ställningstagande till vem av förverkandesvaranden och tredje man som ska ha bättre rätt till egendomen, eftersom tredje man inte träffas av förverkandedomens rättskraft. Särskilda skäl finns främst i situationer när ett utlämnande av egendom till förverkandesvaranden vid ett hävande av tvångsmedel i samband med att ett förverkandeyrkande avslås i praktiken skulle innebära att en efterföljande rättegång om bättre rätt skulle vara meningslös (prop. 2023/24:144 s. 407).
Om tredje man väcker talan mot staten om bättre rätt till förverkad egendom ska Skatteverket föra statens talan (5 kap 3 § lag om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot).
Skatteverket företräder staten i olika ärenden inom utsökningsrätten och har därför stor erfarenhet av den typen av invändningar som kan aktualiseras vid påståenden om bättre rätt till förverkad egendom. Skatteverket kommer alltså att företräda staten i de fall rätten förverkat egendom från en enskild.
Rättens prövning i en talan om bättre rätt kommer ta sin utgångspunkt i de uppgifter som åklagaren lagt fram i samband med att stämningsansökan om ett självständigt förverkande (utredning eller i vissa fall förundersökning) lämnats in och de uppgifter som åberopats till stöd för åklagarens talan. Det är också dessa uppgifter som Skatteverket kommer att kunna begära ut från rätten och inte från åklagaren. På så sätt får Skatteverket del av uppgifter rörande äganderätten till viss egendom som myndigheter behöver för att företräda staten i en talan om bättre rätt (prop. 2023/24:144 s. 334 f.).