Avtal med Storbritannien och Nordirland

Avtalen med Storbritannien

Från den 1 januari 2021 är Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland (Storbritannien) inte längre en del av EU. Detta innebär att det finns två avtal som reglerar social trygghet och i förlängningen skyldigheten att betala socialavgifter när det gäller Storbritannien, Konventionen med Storbritannien och Nordirland och Handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Storbritannien.

Konventionen med Storbritannien och Nordirland

Konventionen med Storbritannien tillämpas precis som tidigare för öarna Jersey, Guernsey, Alderney, Herm och Jethou (kanalöarna) och Isle of Man. För mer information om vilka delar som omfattas av konventionen se Försäkringskassans vägledning 2017:1 avsnitt 14.1.4.

Handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Storbritannien

Handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Storbritannien är ett avtal som reglerar vad som ska gälla inom handel och för samarbete inom ett antal olika områden, bland annat social trygghet, från och med den 1 januari 2021. För tid från 1 februari 2020 till 31 december 2020 gäller istället utträdesavtalet, som fortfarande tillämpas i vissa situationer.

Avtalets uppbyggnad

Handels- och samarbetsavtalet täcker en rad områden, av vilket social trygghet är ett. Bestämmelserna om social trygghet återfinns i ”Protokollet om samordning av de sociala trygghetssystemen”, samordningsprotokollet. Artiklarna i samordningsprotokollet följs av beteckningen SSC., exempelvis ”Artikel SSC. 1”. Till protokollet finns en rad bilagor, där SSC-7 är den som innehåller genomförandebestämmelser.

Vilka områden omfattas av avtalet?

Avtalet omfattar avseende EU de territoriella områden som fastställts enligt EU-fördraget, EUF-fördraget och Europiska atomenergigemenskapen. Avtalet tillämpas för Storbritanniens del inte för Gibraltar, Guernsey, Jersey, Isle of Man och de utomeuropiska territorier som har särskilda förbindelser med Storbritannien (artikel 774 och artikel 520). För vissa av dessa tillämpas fortfarande konventionen med Storbritannien. EES-länderna och Schweiz faller utanför tillämpningsområdet.

Avtalets rättsliga status

Avtalet är bindande och direkt tillämpligt i varje medlemsland, utan att nationella genomförandebestämmelser behöver antas.

I socialavgiftslagen finns också en bestämmelse som anger att unionsrätten inom EU/EES-området eller avtal om social trygghet som Sverige har ingått med andra stater kan medföra begränsningar i skyldigheten att betala avgifter (1 kap. 3 § SAL).

Detta innebär att avtalet har företräde framför svensk lag i detta fall.

Vilka personer omfattas av avtalet?

Samordningsprotokollet tillämpas endast på gränsöverskridande situationer som uppstår mellan ett eller flera medlemsländer och Storbritannien. Av handels- och samarbetsavtalet framgår att samordningsprotokollet ska tillämpas på personer som är lagligt bosatta i ett medlemsland eller i Storbritannien (artikel 489 och 490). Samordningsprotokollet är tillämpligt på personer, inbegripet statslösa personer och flyktingar, som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera stater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande (artikel SSC. 2).

I vilket land ska socialavgifter betalas?

Lagvalsreglerna i samordningsprotokollet anger vilket lands sociala trygghetssystem som en person ska omfattas av. Det är också i det landet som eventuella socialavgifter ska betalas.

I samordningsprotokollet anges att en arbetsgivare som har sitt säte eller driftsställe utanför det behöriga medlemslandet, ska fullgöra alla skyldigheter som föreskrivs enligt den lagstiftning som dess anställda omfattas av. Det gäller särskilt skyldigheten att betala de avgifter som ska betalas enligt lagstiftningen i det behöriga medlemslandet (artikel SSC. 14).

Avtalets regler innebär exempelvis att om en arbetsgivare i Storbritannien betalar ut ersättning för arbete till en person som ska omfattas av det svenska sociala trygghetssystemet enligt avtalet, ska den brittiska arbetsgivaren betala arbetsgivaravgifter i Sverige enligt bestämmelserna i vår interna lagstiftning, dvs. SAL.

Avtalet handlar om socialförsäkringstillhörigheten och därigenom de avgifter som är kopplade till försäkringen. Detta påverkas inte av var beskattningen av den enskilde sker. Avtalet omfattar alltså inte skatter. Av det skälet gäller inte avtalet för särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster och inte heller för den del av de svenska arbetsgivaravgifterna som utgörs av allmän löneavgift. Särskild löneskatt och allmän löneavgift betalas bara av sådana utländska företag eller arbetsgivare som är skattskyldiga i Sverige.

Ett lands lagstiftning

En person kan bara vara omfattad av ett lands sociala trygghetssystem i taget (artikel SSC. 10.1). Det hindrar inte att en person under samma år kan vara omfattad av flera länders sociala trygghetssystem.

Arbetslandets lag

Utgångspunkten  är att en person ska omfattas av det sociala trygghetssystemet i det land personen arbetar eller bedriver verksamhet som egenföretagare (artikel SSC. 10.3.a). Regeln är ett uttryck för principen att det är arbetslandets lag (lex loci laboris) som styr tillhörigheten till ett visst lands sociala trygghetssystem. Regeln innebär att det är det land där en person utför arbetet rent fysiskt som styr vilket lands system en person ska omfattas av.

Det finns ett antal undantag från regeln om arbetslandets lag för

• personer som är utsända
• personer som normalt arbetar eller är verksamma som egenföretagare i två eller flera länder
• personer som är offentligt anställda
• personer som har arbete ombord på havsgående fartyg
• personer som arbetar ombord på flygplan i internationell trafik.

Utsändning

En person som sänds ut för att arbeta i en annan medlemsstat kan omfattas av det sociala trygghetssystemet i det tidigare landet under vissa förutsättningar (artikel SSC. 11.1.a).

Förutsättningarna är

• att en person arbetar som anställd i en medlemsstat hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet i den medlemsstaten
• att arbetsgivaren sänder ut personen för att för arbetsgivarens räkning utföra ett arbete i en annan medlemsstat
• att arbetet inte förväntas pågå under längre tid än 24 månader
• att personen inte sänds ut för att ersätta någon annan utsänd person.

Den som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i en stat och som ska bedriva liknande verksamhet i en annan stat ska fortsätta omfattas av lagstiftningen i den första om verksamheten i den andra staten är längre än 24 månader (artikel SSC. 11.1.b)

Syftet med regeln är att kortare uppdrag i ett annat land för den ordinarie arbetsgivaren eller kortare bedriven verksamhet, inte ska medföra byte av socialt trygghetssystem. Socialavgifter ska fortsätta att betalas i samma land som tidigare.

Arbete i flera länder

I normalfallet ska en person omfattas av det sociala trygghetssystemet i den stat personen arbetar eller är verksam som egenföretagare. Den regeln går inte att tillämpa när en person normalt arbetar eller är verksam i flera länder. Då en person enbart omfattas av ett lands sociala trygghetssystem i taget finns regler i avtalet som pekar ut vilket lands lagstiftning som ska gälla.

Den som normalt arbetar som anställd eller är verksam som egenföretagare i två eller flera stater ska vara omfattad av det sociala trygghetssystemet i det land där hen är bosatt om hen utför en väsentlig del av sitt arbete där (artikel SSC. 12).

För att det ska räknas som en väsentlig del av arbetet eller verksamheten krävs att minst 25 procent av arbetet utförs i bosättningslandet (artikel SSCI. 13 i bilaga SSC-7).

Offentligt anställda

En offentligt anställd omfattas av lagstiftningen i den stat till vilken den förvaltning som sysselsätter denne hör (artikel SSC 10.3.b).

Det innebär exempelvis att om en anställd på en svensk statlig myndighet sänds till London för att arbeta där i fyra år åt myndigheten ska personen vara omfattad av det svenska sociala trygghetssystemet under hela perioden. Den svenska myndigheten ska betala arbetsgivaravgifter i Sverige.

Resande personal

En person som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare som normalt utförs ombord på ett havsgående fartyg som för en stats flagg ska omfattas av det sociala trygghetssystemet i det land vars flagg fartyget för (artikel SSC 10.4).

Däremot ska den som är anställd på ett fartyg under en stats flagg och som får sin lön från ett företag eller en person vars säte eller verksamhetsställe är i en annan stat, omfattas av den sistnämnda statens lagstiftning, om den anställda är bosatt i den staten. Det företag eller den person som betalar lönen ska betraktas som arbetsgivare vid tillämpningen av den lagstiftningen (artikel SSC 10.4).

Arbete som innebär att en medlem av flygbesättningen eller kabinbesättningen utför tjänster som rör passagerar- eller godsbefordran ska anses vara arbete som bedrivs i den stat där stationeringsorten är belägen (artikel SSC 10.5).

Intyg om tillämplig lagstiftning

På begäran av den berörda personen eller av arbetsgivaren ska den behöriga institutionen i den stat vars lagstiftning är tillämplig utfärda ett intyg om att sådan lagstiftning är tillämplig (A1-intyg). I förekommande fall ska ange till och med vilken dag och på vilka villkor intyget är tillämpligt. Behörig institution i Sverige är Försäkringskassan.