Skatteavdrag vid utbetalning av ränta från fåmansföretag till delägare

Sammanfattning

Om det i ett låneavtal mellan ett fåmansföretag (bolag) och en delägare avtalats om att bolaget ska betala ränta i pengar för lånet, bör bolaget bokföra utfallande räntebelopp som löpande affärshändelser i enlighet med avtalet. Riksskatteverket (RSV) anser att det vid denna tidpunkt föreligger en skyldighet för bolaget att göra skatteavdrag på det utfallande räntebeloppet.

Gällande rätt

En ny lag om självdeklarationer och kontrolluppgifter (2001:1227), LSK, trädde i kraft den 1 januari 2002 och innebär i vissa fall en utvidgad kontrolluppgiftsskyldighet. Med anledning av den nya lagen har frågor uppkommit om även skyldigheten att göra skatteavdrag har utvidgats i samma utsträckning.

I 5 kap. 1 § skattebetalningslagen (1997:483),SBL, framgår att den som betalar ut sådan ersättning för arbete, ränta eller utdelning som ska tas upp som intäkt är skyldig att göra skatteavdrag vid varje tillfälle då utbetalning sker. Vidare framgår av 5 kap. 8 § SBL att skatteavdrag, om inte annat följer av 9 §, ska göras från sådan ränta och utdelning som lämnas i pengar och som kontrolluppgift ska lämnas för enligt LSK.

Frågeställning

Fråga har uppkommit om det kan anses att ränta har betalats ut till en delägare genom att bolaget i sitt bokslut bokför hela räntebeloppet som en skuld till delägaren eller hela räntebeloppet förs till ett avräkningskonto.

RSV:s bedömning

Om det i ett låneavtal mellan ett bolag och en delägare avtalats om att ränta ska utgå bör bolaget bokföra det utfallande räntebeloppet som en affärshändelse vid den tidpunkt som räntan enligt avtalet ska falla ut. De uppgifter som är nödvändiga för att beräkna räntans storlek är normalt tillgängliga vid denna tidpunkt och inte beroende av att bokslut upprättats.

Enligt RSV:s uppfattning ska ränta alltså beskattas för det år då räntan enligt avtal är förfallen till betalning, oavsett om räntan har utbetalats eller inte. I de fall det inte finns någon bestämd förfallodag, anses räntan tillgänglig för lyftning vid den tidpunkt då gäldenären i sin redovisning bokför upplupen räntekostnad, dvs. vid utgången av räkenskapsåret. Bolaget ska lämna kontrolluppgift på räntan för det kalenderår då skattskyldigheten inträder.

RSV anser därför att bolaget, inom ramen för SBL:s bestämmelser, får anses ha betalat ut räntan i de situationer som nämns ovan. Skyldighet att göra skatteavdrag enligt 5 kap. 1 och 8 §§ SBL föreligger alltså. Det undantag från skyldigheten att göra skatteavdrag som finns i 5 kap. 9 § 11 SBL är, enligt RSV:s uppfattning, inte tillämplig på dessa ränteutbetalningar.

För bolaget innebär det sagda att när skattskyldigheten för räntan inträder ska 30 % av beloppet redovisas och betalas in till skattemyndigheten enligt vanliga regler och återstoden (70 %) betalas ut eller bokförs som en ökning av företagets skuld till ägaren.

RSV:s ställningstagande får till följd att delägaren tillgodoräknas skatteavdraget som preliminär skatt och denna kommer då att avräknas mot slutlig skatt för samma inkomstår.

RSV:s ställningstagande kan jämföras med situationen när en bank per den 31 december varje år tillgodoför ränta på inlånat kapital på insättarens konto. Sådana bankräntor anses disponibla den dagen (jfr. 41 kap. 8 § inkomstskattelagen, 1999:1229). Banken gör då skatteavdrag, om inte räntan är mindre än 100 kronor (se 5 kap. 9 § 1 SBL).