Tillämpning av avdragsbegränsningen i mervärdesskattelagen vid representation

OBS! Kammarrätten har prövat en kommuns rätt till ersättning för måltidsutgifter i samband med representation. Domstolen ansåg att bestämmelsen om avdragsbegränsning i 4 § LEMK ska tolkas på samma sätt som vid en direkt tillämpning av ML. Mot bakgrund av nya regler som Regeringen föreslagit kommer Skatteverket inte att överklaga domen till Högsta förvaltningsdomstolen (Skatteverkets rättsfallskommentar, dnr. 131 219909-16/111).

Skatteverket kommer istället följa den bedömning som kammarrätten har gjort. Det innebär att avsnitt 4.3 i ställningstagandet inte ska tillämpas. Istället ska kommunernas rätt till ersättning för mervärdesskatt på representationskostnader bedömas på samma sätt som för en verksamhet med avdragsrätt enligt ML. Motsvarande bedömning gäller även för landsting, kommunalförbund och samordningsförbund

Skatteverket har tagit fram två ställningstaganden om avdragsbegränsningen för representation i mervärdesskattelagen (1994:200), ML. Detta ställningstagande behandlar tillämpningen av avdragsbegränsningen.

Skatteverkets syn på vilka underlag avdraget för mervärdesskatt högst får beräknas på framgår av ställningstagandet Underlag för beräkning av avdrag för mervärdesskatt vid representation (Skatteverket 2014-06-19, dnr 131 222269-14/111).

1 Sammanfattning

Skatteverket anser att den nuvarande avdragsbegränsningen i ML för representation när det gäller utgifter för lunch, middag eller supé samt utgifter i samband med demonstrationer och visningar inte ska tillämpas i den mån avdragsbegränsningen innebär en inskränkning av avdragsrätten eller rätten till återbetalning i förhållande till vad som har gällt sedan den 1 januari 1995 och samtidigt är i strid med den s.k. standstill-klausulen. Standstill-klausulen finns i artikel 176 i rådets direktiv 2006/112/EG, mervärdesskattedirektivet. Verkets uppfattning innebär att om kostnaden kan hänföras till en verksamhet som medför skattskyldighet enligt ML eller rätt till återbetalning enligt 10 kap. 1-3, 9 eller 11-12 § ML, får avdraget för eller återbetalningen av mervärdesskatt beräknas på ett underlag som högst motsvarar de avdragsramar som gällde inkomstskattemässigt för utgifter under 1995 eller 1996.

Ett företag som i sin verksamhet inte har avdragsrätt för eller rätt till återbetalning av mervärdesskatt kan vid inkomstbeskattningen högst få avdrag enligt de avdragsramar som gäller vid tillämpningen av inkomstskattelagen (1999:1229), IL, med ett tillägg för mervärdesskatt. Detta tillägg ska även fortsättningsvis beräknas på de avdragsramar som gäller vid inkomstbeskattningen enligt nu gällande regler och inte på de högre underlag som får tillämpas vid beräkningen av ett avdrag eller en rätt till återbetalning enligt ML.

Enligt Skatteverkets uppfattning är den nu gällande begränsningen av rätten till ersättning enligt lag om ersättning för viss mervärdesskatt för kommuner, landsting, kommunalförbund och samordningsförbund (2005:807), LEMK, inte i strid med standstill-klausulen. Begränsningen av rätten till ersättning kan därför även fortsättningsvis tillämpas utan förändring.

2 Frågeställning

Kammarrätten har funnit att avdragsrätten för mervärdesskatt på utgifter i samband med demonstrationer och visningar har begränsats i förhållande till vad som gällde vid tidpunkten för Sveriges inträde i Europeiska unionen (EU). De nuvarande svenska reglerna ansågs därför stå i strid med den s.k. standstill-klausulen i artikel 176 i mervärdesskattedirektivet. Av domskälen framgår också att avdragsramen för lunch, middag eller supé har sänkts sedan Sveriges inträde i EU (KRNG 2013-09-20, mål nr 24-12). Med anledning av domen har fråga uppkommit om standstill-klausulen innebär att avdrag för eller återbetalning av mervärdesskatt på utgifter i samband med representation kan medges med högre belopp än vad som gäller enligt de nuvarande svenska reglerna. Skatteverkets uppfattning framgår av ställningstagandet.

3 Gällande rätt m.m.

3.1 Mervärdesskattelagen

Den som bedriver en verksamhet som medför skattskyldighet får göra avdrag för ingående skatt som hänför sig till förvärv eller import i verksamheten (8 kap. 3 § första stycket ML).

Avdrag får inte göras för ingående skatt som hänför sig till utgifter för representation och liknande ändamål för vilka den skattskyldige inte har rätt att göra avdrag vid inkomstbeskattningen (8 kap. 9 § första stycket 2 ML).

En utländsk beskattningsbar person har under vissa förutsättningar rätt till återbetalning av ingående skatt (10 kap. 1-3 §§ ML).

I vissa fall när en verksamhet inte medför skattskyldighet enligt ML finns det i stället en rätt till återbetalning. Detta kan t.ex. gälla när ett inköp eller en import görs för en omsättning som köparen är skattskyldig för, vissa undantagna omsättningar, en omsättning i ett annat EU-land eller en omsättning av varor eller tjänster genom export (10 kap. 9 och 11-12 §§ ML).

Rätten till återbetalning gäller endast sådan skatt som skulle ha varit avdragsgill enligt ML om verksamheten hade medfört skattskyldighet (10 kap. 13 § ML).

3.2 Särskilda regler för kommuner m.fl.

Kommun, landsting, kommunalförbund samt samordningsförbund som avses i 4 § lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser har rätt till ersättning för ingående skatt som inte får dras av enligt ML eller för vilken de inte har rätt till återbetalning enligt ML (2 § LEMK). Vid utbetalning av sådan ersättning tillämpas bl.a. bestämmelserna i 8 kap. 9 § första stycket 2 ML (4 § LEMK).

3.3 Inkomstbeskattningen

Utgifter för representation och liknande ändamål ska dras av bara om de har omedelbart samband med näringsverksamheten, såsom då det uteslutande är fråga om att inleda eller upprätthålla affärsförbindelser eller liknande eller då utgifterna avser jubileum eller personalvård. Avdraget får inte överstiga vad som kan anses skäligt. För utgifter för lunch, middag eller supé får avdraget inte överstiga 90 kronor per person och måltid med tillägg för mervärdesskatt till den del denna inte ska dras av enligt 8 kap. eller återbetalas enligt 10 kap. ML (16 kap. 2 § IL).

Vid Sveriges anslutning till EU den 1 januari 1995 gällde enligt dåvarande kommunalskattelagen (1928:370), KL, att utgifter för representation och liknande ändamål var att hänföra till omkostnader i förvärvskälla endast om de hade omedelbart samband med verksamheten, såsom då fråga uteslutande var om att inleda eller bibehålla affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avsåg jubileum för företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten eller jämförbara händelser eller då utgifterna var att hänföra till personalvård. Avdrag medgavs i det enskilda fallet inte med större belopp än vad som kunde anses som skäligt och inte i något fall för spritdrycker och vin. Avdrag för måltidsutgifter medgavs normalt inte med större belopp än som motsvarade skäliga utgifter för lunch (punkt 1, tredje stycket i anvisningarna till 20 § KL i dess lydelse fram till den 1 januari 1996).

Enligt dåvarande Riksskatteverkets (RSV) rekommendationer medgavs avdrag för representation utanför hemmet i form av lunch, middag eller supé som utövades under kalenderåret 1995 med högst 300 kr per person och måltid. Denna prisram avsåg kostnad inklusive serveringsavgift men exklusive mervärdesskatt (RSV S 1994:11).

I de rekommendationer som gällde för 1995 angavs att kostnaden borde avse endast enklare former av traktering för att i sin helhet vara avdragsgill vid intern representation. Kostnaden per person borde i vart fall inte överstiga två tredjedelar av den prisram som RSV angav i särskilda rekommendationer (RSV Dt 1991:20). Prisramen för 1995 var 300 kr per person.

Av samma rekommendation framgick att avdrag för kostnaden borde medges i den mån det var fråga om förtäring av enklare slag i samband med demonstration eller visning. I de fall då demonstrationen eller visningen riktade sig mot en grupp av företag eller yrkesutövare, vilkas inställning till företagets produkter eller tjänster var av ekonomisk betydelse för företaget, kunde avdrag medges med högst det belopp som rymdes inom den prisram som fastställdes i särskilda rekommendationer (RSV Dt 1991:20). Prisramen för 1995 var 300 kr per person.

Från och med den 1 januari 1996 infördes ett bestämt belopp för måltidsutgifter i lagtexten. Avdrag för måltidsutgifter som avsåg lunch, middag eller supé medgavs då med högst 180 kr exklusive mervärdesskatt per person (punkt 1, tredje stycket i anvisningarna till 20 § KL i dess lydelse fram till den 1 januari 1997).

I de rekommendationer som gällde för 1996 angavs att för demonstrationer och visningar kunde avdrag medges för utgifter för enklare förtäring med högst en tredjedel av 180 kr, d.v.s. 60 kr, per person och tillfälle (RSV S 1996:11).

Från och med den 1 januari 1997 sänktes avdragsramen för lunch, middag eller supé till 90 kr per person (punkt 1, tredje stycket i anvisningarna till 20 § KL i dess lydelse fram till den 1 januari 2000 och därefter 16 kap. 2 § IL).

Enligt det nu gällande allmänna rådet kan, om kravet på omedelbart samband med företagets verksamhet är uppfyllt, vid PR-verksamhet som exempelvis demonstrationer och visningar avdrag medges för utgifter för enklare förtäring med högst 60 kr per person och tillfälle (SKV A 2004:5).

3.4 Mervärdesskattedirektivet

Rätt till avdrag finns för ingående skatt på varor och tjänster som tillhandahållits av en annan beskattningsbar person förutsatt att varorna eller tjänsterna används i samband med beskattade transaktioner (artikel 168 i mervärdesskattedirektivet).

Motsvarigheten till ML:s bestämmelser om återbetalningsrätt i 10 kap. 11-12 §§ finns i artikel 169 i mervärdesskattedirektivet.

Beskattningsbara personer som inte är etablerade i den medlemsstat där de köper varor eller tjänster eller importerar varor har under vissa förutsättningar rätt till återbetalning av den mervärdesskatt som de har betalat. Återbetalning ska ske i enlighet med genomförandereglerna i direktiv 2008/9/EG och i direktiv 86/560/EEG, trettonde direktivet (artiklarna 170-171 i mervärdesskattedirektivet).

Rätten till återbetalning för beskattningsbara person som är etablerade inom EU men inte i den återbetalande medlemsstaten ska fastställas i enlighet med mervärdesskattedirektivet så som det tillämpas i den återbetalande medlemsstaten. För att vara berättigad till återbetalning i den återbetalande medlemsstaten måste dock den beskattningsbara personen utföra transaktioner som medför rätt till avdrag i etableringsmedlemsstaten (artiklarna 5-6 i direktiv 2008/9/EG).

Rätten till återbetalning enligt trettonde direktivet ska bedömas i enlighet med artiklarna 167-177 i mervärdesskattedirektivet (motsvarar artikel 17 i det tidigare gällande direktiv 77/388/EEG) såsom de tillämpas i den medlemsstat där återbetalning sker. Medlemsstaterna får dock undanta vissa utgifter och göra återbetalning beroende av ytterligare villkor (artikel 4 i trettonde direktivet).

Av den s.k. standstill-klausulen framgår att rådet enhälligt, på kommissionens förslag, ska besluta vilka utgifter som inte ska medföra avdragsrätt. Mervärdesskatt ska då inte under några omständigheter vara avdragsgill för utgifter som inte strikt är av yrkesmässig karaktär, såsom utgifter för lyx, nöjen eller representation (artikel 176 första stycket i mervärdesskattedirektivet).

Till dess att sådana bestämmelser träder i kraft får medlemsstaterna behålla alla de avvikelser som föreskrivs i deras nationella lagstiftning den 1 januari 1979 eller, för de medlemsstater som anslutit sig till gemenskapen efter den dagen, dagen för deras anslutning (artikel 176 andra stycket i mervärdesskattedirektivet).

3.5 Praxis

Enligt EU-domstolens fasta rättspraxis är den rätt till avdrag som följer av artikel 168 och följande artiklar i mervärdesskattedirektivet en oskiljaktig del av mervärdesskatteordningen och den kan därför i princip inte inskränkas. Undantag är endast tillåtna när detta uttryckligen anges i direktivet. Principen om rätten till avdrag för mervärdesskatt begränsas dock av den undantagsbestämmelse som finns i artikel 176 i mervärdesskattedirektivet (C-414/07, Magoora, punkterna 28-29).

Eftersom rådet inte har antagit något av de förslag som kommissionen har lagt fram med stöd av artikel 176 första stycket i mervärdesskattedirektivet har medlemsstaterna rätt att behålla undantag från rätten att göra avdrag för mervärdesskatt i den nationella lagstiftningen. Unionsrätten innehåller för närvarande ingen bestämmelse med uppräkning av kostnader som är undantagna från avdragsrätten enligt mervärdesskattedirektivet (C-371/07, Danfoss och AstraZeneca, punkt 29).

Syftet med standstill-klausulen i artikel 176 i mervärdesskattedirektivet är att medlemsstaterna, i avvaktan på att rådet antar ett gemenskapssystem för undantag från avdragsrätten för mervärdesskatt, ska få behålla alla de undantagsregler som föreskrivs i deras nationella lagstiftning och som faktiskt tillämpades av de nationella myndigheterna den 1 januari 1979 eller vid anslutningen till EU (C-414/07, Magoora, punkt 35 och där angiven praxis).

Om en medlemsstat efter den angivna tidpunkten ändrar sin lagstiftning genom att minska tillämpningsområdet för redan befintliga undantag, och därigenom närmar sig de mål som uppställts i mervärdesskattedirektivet, så ska det anses att denna lagstiftning omfattas av det undantag som föreskrivs i artikel 176 i mervärdesskattedirektivet och att den inte strider mot artikel 168 (C-414/07, Magoora, punkt 36 och där angiven praxis).

En nationell lagstiftning utgör däremot inte en tillåten avvikelse om den får till följd att de befintliga undantagen utökas efter den 1 januari 1979 eller dagen för en medlemsstats anslutning till EU eftersom lagstiftningen därigenom avlägsnar sig från det mål som uppställts i mervärdesskattedirektivet (C-414/07, Magoora, punkt 37 och där angiven praxis).

Standstill-klausulen omfattar inte bara nationella lagbestämmelser i egentlig mening utan även administrativa rättsakter såsom den förvaltningspraxis som utvecklats av medlemsstatens offentliga myndigheter (C-409/99, Metropol och Stadler, punkt 49)

Den nationella rätten ska tolkas mot bakgrund av mervärdesskattedirektivets ordalydelse och syfte så att de resultat som avses i direktivet uppnås. Den tolkning som bäst överensstämmer med direktivets syfte ska då ha företräde. På så sätt uppnår man ett resultat som är förenligt med direktivets bestämmelser. Varje bestämmelse i den nationella lagstiftningen som kan strida mot unionsrätten ska då inte heller tillämpas (C-414/07, Magoora, punkt 44).

Kammarrätten har tagit ställning till om avdragsrätten för utgifter i samband med demonstrationer och visningar har begränsats i förhållande till vad som gällde vid tidpunkten för Sveriges inträde i EU. Kammarrätten redogör för hur avdragsramen för lunch, middag och supé som var 300 kr per person och måltid 1995 sänktes till 180 kr 1996 och till 90 kr 1997. När det gäller utgifter i samband med demonstrationer och visningar medgavs 1995 avdrag för förtäring av enklare slag. I de rekommendationer som tillämpades från och med den 1 januari 1996 angavs att avdrag i samband med demonstrationer och visningar högst skulle uppgå till en tredjedel av 180 kr, dvs. 60 kr, per person och tillfälle. Kammarrätten fann att avdragsrätten för mervärdesskatt på utgifter i samband med demonstrationer och visningar har begränsats i förhållande till vad som gällde vid tidpunkten för Sveriges inträde i Europeiska unionen. De nuvarande svenska reglerna ansågs därför stå i strid med den s.k. standstill-klausulen i artikel 176 i mervärdesskattedirektivet (KRNG 2013-09-20, mål nr 2412).

4 Bedömning

4.1 Beskattningsbara personer som har avdragsrätt eller rätt till återbetalning enligt 10 kap. 9 eller 11-12 § ML

Standstill-klausulen i mervärdesskattedirektivet innebär att Sverige kan behålla de avdragsbegränsningar som fanns i den nationella lagstiftningen och tillämpades av de nationella myndigheterna den 1 januari 1995. Det är dock inte tillåtet att göra ändringar som ytterligare inskränker rätten att göra avdrag. Av kammarrättens dom framgår att avdragsrätten för lunch, middag eller supé i samband med representation och för kostnader i samband med demonstrationer och visningar har ändrats på ett sådant sätt att avdragsrätten har minskat i förhållande till vad som har gällt sedan den 1 januari 1995.

Skatteverket anser att den nuvarande avdragsbegränsningen för representation när det gäller utgifter för lunch, middag eller supé samt utgifter i samband med demonstrationer och visningar inte ska tillämpas i den mån avdragsbegränsningen innebär en inskränkning av avdragsrätten i förhållande till vad som har gällt sedan den 1 januari 1995 och samtidigt är i strid med standstill-klausulen i mervärdesskattedirektivet. Det innebär att om kostnaden kan hänföras till en verksamhet som medför skattskyldighet eller rätt till återbetalning enligt 10 kap. 9 eller 11-12 § ML, får avdraget för eller återbetalningen av mervärdesskatt beräknas på ett underlag som högst motsvarar de avdragsramar som gällde inkomstskattemässigt för utgifter under 1995 eller 1996.

Skatteverkets syn på vilka underlag avdraget för eller återbetalningen av mervärdesskatt högst får beräknas på framgår av ställningstagandet Underlag för beräkning av avdrag för mervärdesskatt vid representation (Skatteverket 2014-06-19, dnr 131 222269-14/111).

4.2 Företag som inte har avdragsrätt eller rätt till återbetalning

Artikel 176 i mervärdesskattedirektivet gäller för avdragsrätt enligt mervärdesskattedirektivet. Den begränsning av avdragsrätten vid inkomstbeskattningen som har gjorts sedan den 1 januari 1995 är därför inte i strid med standstill-klausulen.

Ett företag som i sin verksamhet inte har avdragsrätt eller rätt till återbetalning enligt ML kan vid inkomstbeskattningen högst få avdrag enligt de avdragsramar som gäller vid tillämpningen av IL med ett tillägg för mervärdesskatt. Detta tillägg ska beräknas på de avdragsramar som gäller vid inkomstbeskattningen enligt nu gällande regler och inte på de högre underlag som får tillämpas vid beräkningen av ett avdrag eller en rätt till återbetalning enligt ML.

4.3 Kommuner m.fl.

Kommun, landsting, kommunalförbund samt samordningsförbund som avses i 4 § lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser (i fortsättningen kommuner) har rätt till avdrag för respektive återbetalning av ingående skatt i enlighet med bestämmelserna i ML på inköp och import som görs för verksamhet som medför skattskyldighet eller rätt till återbetalning enligt ML. För dessa verksamheter innebär standstill-klausulen i mervärdesskattedirektivet att den nuvarande avdragsbegränsning som gäller för lunch, middag eller supé och för demonstrationer och visningar inte ska tillämpas i den mån den innebär en minskad avdragsrätt eller rätt till återbetalning i förhållande till vad som har gällt sedan den 1 januari 1995.

Kommuner har dessutom en rätt till ersättning för ingående skatt som inte får dras av enligt ML och för vilken de inte heller har rätt till återbetalning enligt ML (2 § LEMK). Syftet med denna rätt till ersättning är att åstadkomma konkurrensneutralitet i valet mellan egen regi och entreprenad inom verksamhet som inte medför skattskyldighet eller rätt till återbetalning. Finansieringen av ersättningssystemet sker dock på ett sådant sätt att det är kommunerna som bär kostnaden för mervärdesskatt i denna verksamhet. Deras situation kan därmed anses jämförbar med situationen för företag som bedriver verksamhet som inte medför avdragsrätt för eller rätt till återbetalning av mervärdesskatt.

Standstill-klausulen i mervärdesskattedirektivet innebär att avdragsrätten enligt mervärdesskattedirektivet inte får inskränkas i förhållande till vad som har gällt enligt de nationella reglerna sedan den 1 januari 1995. Rätten till ersättning enligt LEMK är inte en sådan avdragsrätt eller rätt till återbetalning som beskattningsbara personer har enligt ML och inte heller en sådan rätt till avdrag som följer av reglerna i mervärdsskattedirektivet.

Enligt reglerna i LEMK ska 8 kap. 9 § första stycket 2 ML tillämpas när det gäller ersättning. Enligt 8 kap. 9 § ML får avdrag inte göras för ingående skatt som hänför sig till utgifter för representation och liknande ändamål för vilka den skattskyldige inte har rätt att göra avdrag vid inkomstbeskattningen. Detta innebär bl.a. att rätten till avdrag för lunch, middag eller supé är begränsad till högst mervärdesskatten på den avdragsram som gäller vid inkomstbeskattningen, 90 kr exklusive mervärdesskatt per person och måltid. Enligt Skatteverkets uppfattning är den nu gällande begränsningen av rätten till ersättning inte i strid med standstill-klausulen. Begränsningen av rätten till ersättning kan därför även fortsättningsvis tillämpas.

4.4 Utländska beskattningsbara personer som har rätt till återbetalning enligt 10 kap. 1-3 §§ ML

Beskattningsbara personer som inte är etablerade i Sverige ska enligt mervärdesskattedirektivet ha rätt till återbetalning av mervärdesskatt om de har köpt varor eller tjänster här eller importerat varor hit och då blivit debiterade mervärdesskatt. Rätten till återbetalning för beskattningsbara personer som är etablerade inom EU men inte i den återbetalande medlemsstaten ska fastställas i enlighet med mervärdesskattedirektivet så som det tillämpas i den återbetalande medlemsstaten. När det gäller återbetalning till beskattningsbara personer som inte är etablerade inom EU får medlemsstaterna dock undanta vissa utgifter och göra återbetalning beroende av ytterligare villkor.

Reglerna om rätt till återbetalning finns i 10 kap. 1-3 §§ ML. Samma regler gäller för beskattningsbara personer som är etablerade i ett annat EU-land och beskattningsbara personer som är etablerade i ett land utanför EU. Avdragsbegränsningen för representation gäller även vid återbetalning till utländska beskattningsbara personer. Som tidigare förklarats anser Skatteverket att avdragsbegränsningen i ML när det gäller utgifter för lunch, middag och supé samt utgifter i samband med demonstrationer och visningar inte ska tillämpas i den mån den strider mot standstill-klausulen i mervärdesskattedirektivet. Den inställningen innebär att återbetalning enligt 10 kap. 1-3 §§ ML i vissa fall får medges med mervärdesskatt beräknad på ett högre underlag än de avdragsramar som gäller vid inkomstbeskattningen. Skatteverkets syn på vilka underlag återbetalning av mervärdesskatt högst får beräknas på framgår av ställningstagandet Underlag för beräkning av avdrag för mervärdesskatt vid representation (Skatteverket 2014-06-19, dnr 131 222269-14/111).