Internprissättning vid ändring av låneavtal

Kammarrättens i Göteborg dom 2012-06-08, mål nr 6565—6569-10

Kammarrätten anser att när låneavtal 1 byts ut mot låneavtal 2 är det låneavtal 2 som ska prövas mot korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § IL. Skatteverket har inte visat vad som kan anses vara en godtagbar marknadsmässig ränta.

Omständigheterna i målet var följande:

 X AB förvärvade en koncern och finansierade förvärvet med ett lån (lån 1) från moderbolaget Y Corp i USA. Lånet löpte med rörlig ränta motsvarande STIBOR + 1 %. Räntan på lån 1 varierade mellan 4 och 5 %. Drygt ett och ett halvt år senare tog X AB upp ett nytt lån (lån 2) hos Z KB som kontrollerades av två bolag i koncernen med säte i USA respektive Bermuda. Lånet hade en fast ränta på 7,455 % i fem år. För påföljande femårsperioder skulle räntan vara STIBOR + 1,8 % + ett tillägg som skulle fastställas av långivaren. Lån 2 användes för att lösa lån 1.

 Skatteverket ansåg att bytet av långivare inneburit en betydande försämring av lånevillkoren för X AB. En oberoende part hade inte brutit det första låneförhållandet och ingått ett annat med betydligt sämre lånevillkor, som medfört högre räntekostnader. Skatteverket ansåg att korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § IL var tillämplig och beskattade skillnaden i räntenivå mellan de båda avtalen.

 Kammarrätten ansåg att det är lån 2 som ska prövas mot korrigeringsregeln. Skatteverket hade inte presenterat någon utredning som visade vad som kunde anses vara en godtagbar marknadsmässig ränta på det lånet under de aktuella åren.

 Kommentar: Skatteverket har i det aktuella ärendet inte ifrågasatt att räntenivån på de båda lånen kunnat anses vara en godtagbar marknadsmässig ränta vid respektive lånetillfälle. En oberoende part skulle emellertid inte säga upp ett gällande låneavtal för att ingå ett annat med sämre lånevillkor. En oberoende part skulle inte heller acceptera att bindande avtalsvillkor ändras till dess nackdel. Skatteverket anser att korrigeringsregeln är tillämplig i sådana situationer.

Verket delar således inte kammarrättens uppfattning att det är lån 2 som ska prövas mot korrigeringsregeln. Verket överklagar dock inte kammarrättsdomen eftersom frågan om det funnits affärsmässiga skäl för X AB att övergå från rörlig till fast ränta är en bevisfråga.