Beslut om taxeringsåtgärder undanröjt då rättelse skett enligt fel lagrum och bristande kommunikation

Kammarrätten i Stockholm, 2010-01-27, mål nr 3393-09

Rättelse av beslut och kommunikationsskyldighet

Beslut om taxeringsåtgärder undanröjt då rättelse skett enligt fel lagrum och bristande  kommunikation

Inkomsttaxering 2005 

I en länsrättsdom förordnades att den skattskyldige inte ska beskattas i inkomstslaget kapital efter ett fastighetsförvärv till underpris från den skattskyldiges helägda bolag. Skatteverket beslutade i anledning av domen att sänka den skattskyldiges taxerade förvärvsinkomst med drygt 1,5 miljoner kronor (beslut 1). Påföljande dag beslutade verket att höja den skattskyldiges taxerade förvärvsinkomst med samma belopp sedan man funnit att man felaktigt reducerat inkomst av tjänst och därmed verkställt länsrättens dom på ett felaktigt sätt (beslut 2). Enligt Skatteverket utgjorde beslut 2 en rättelse av beslut 1 med stöd av 26 § förvaltningslagen (1986:223), FL.  

Den skattskyldige överklagade. Länsrätten fann att felaktigheten snarare syntes vara resultatet av en missuppfattning av innebörden av länsrättsdomen och att beslut 1 därmed inte innehöll en sådan uppenbar oriktighet som kunde rättas med stöd av 26 § FL. Vidare anmärkte länsrätten att den skattskyldige inte fått tillfälle att yttra sig före rättelsen. Länsrätten upphävde beslut 2.  

Kammarrätten har avslagit Skatteverkets överklagande. Av kammarrättens domskäl framgår följande.  

Rekvisiten för rättelse är inte de samma i 26 § FL och 4 kap. 17 § 1 taxeringslagen (1990:324), TL. FL:s regel förutsätter att det aktuella beslutet innehåller en uppenbar oriktighet medan eftertaxering med stöd av 4 kap. 17 § 1 TL förutsätter ett förbiseende som är uppenbart. En prövning enligt 26 § FL innebär därmed inte en prövning av rekvisiten i 4 kap. 17 § 1 TL. Av 3 § FL följer att TL:s regler om rättelse ska tillämpas. Någon prövning av förutsättningarna för rättelse med stöd av 4 kap. 17 § 1 TL har inte skett.  

Det framgår inte att den skattskyldige avstått från möjligheten att yttra sig. Den information som den skattskyldige gavs per telefon kan inte innebära ett fullgörande av kommunikationsskyldigheten i 3 kap. 2 § TL.  

Kommentar:

Som kammarrätten funnit innebär en prövning enligt 26 § FL inte att en prövning enligt 4 kap. 17 § 1 TL görs.  

Regeln i 3 kap. 2 § första stycket TL bestämmer kommunikationsskyldigheten när ett ärende inte har tillförts något nytt genom någon annan än den skattskyldige. Kommunikationsskyldigheten innebär att den skattskyldige — om det inte är onödigt — ska ges tillfälle att yttra sig innan hans ärende avgörs. Syftet med den föreskrivna kommunikationsskyldigheten är att den skattskyldige ska ha möjlighet att ta till vara sin rätt före beslut och att den aktuella frågan ska vara tillräckligt utredd innan beslut fattas. Det är således inte tillräckligt att den skattskyldige bara underrättas om ett tilltänkt beslut utan han ska även ges tillfälle att yttra sig. 

Kammarrätten framhåller i domskälen

- att Skatteverket per telefon underrättat den skattskyldige om misstaget i beslut 1, - att såvitt framgår så har den skattskyldige inte i övrigt beretts tillfälle att yttra sig och - att det inte framgår att den skattskyldige har avstått från möjligheten att yttra sig.  

Att kammarrätten framhåller att "såvitt framgår ..." får antas innebära att tydliga noteringar om att och hur den skattskyldige beretts tillfälle att yttra sig skulle varit av betydelse i målet.  

Enligt 15 § FL ska en myndighet anteckna uppgifter som myndigheten får på annat sätt än genom en handling och som kan ha betydelse för utgången i ärendet, om ärendet avser myndighetsutövning mot enskild.  

Noteringar om att en skattskyldig beretts tillfälle att yttra sig faller inte in under ordalydelsen i 15 § FL då paragrafen reglerar en myndighets anteckningsskyldighet i fråga om uppgifter som myndigheten får. För att kunna visa att Skatteverkets ärendehandläggning sker på ett korrekt sätt måste verket dock i vissa fall göra noteringar beträffande av myndigheten lämnade uppgifter.  

En skattskyldig kan avstå från sin rätt att yttra sig. Om en skattskyldig på annat sätt än genom en handling i ett ärende avstår från sin rätt att yttra sig ska, enligt 15 § FL, en anteckning härom göras eftersom uppgiften kan ha betydelse för utgången i ärendet.  

Kommunikation i TL:s mening kan ske per telefon. Muntlig kommunikation ska ha samma innehåll som skriftlig kommunikation. Det räcker inte att endast upplysa den skattskyldige om aktuella förhållanden — den skattskyldige ska vid kommunikation ges tillfälle att yttra sig såvida det inte är onödigt. Vid muntlig kommunikation måste behovet av anteckningar om kommunikationen beaktas särskilt. Det är angeläget att betona vikten av att alla omständigheter, som kan vara av betydelse för ett ärendes handläggning, dokumenteras.  

Skatteverket överklagar inte kammarrättens dom.