KRNS, mål nr 1856-17, Fastighetsskatt för vindkraftverk

Kammarrätten i Stockholms dom den 18 maj 2018, mål nr 1856-17

Statlig fastighetsskatt för beskattningsåret 2014

Sammanfattning

Kammarrätten anser att ordalydelsen av 3 § femte stycket lag (1984:1052) om statlig fastighetsskatt, FSL, inte medför att skatten kan beräknas till 0,5 procent av taxeringsvärdet.

Kammarrätten anser att den lägre skattesatsen för vindkraftverk inte är ett sådant statligt stöd som anges i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUF-fördraget, varför inte heller det s.k. genomförandebudet i artikel 108.3 EUF-fördraget är tillämpligt.

Sammantaget finner kammarrätten att fastighetsskatten för vindkraftverk alltid ska beräknas till 0,2 procent av taxeringsvärdet.

Referat

Fastighetsskatten för vindkraftverk är 0,2 procent av taxeringsvärdet (3 § första stycket f FSL), medan den för andra elproduktionsenheter är 0,5 procent (3 § första stycket d FSL). I 3 § femte stycket FSL anges följande.

”Att skillnaden mellan den fastighetsskatt som i första stycket d föreskrivs för elproduktionsenhet och den fastighetsskatt som enligt första stycket f föreskrivs för sådan elproduktionsenhet som utgörs av taxeringsenhet med vindkraftverk kan utgöra stöd av mindre betydelse framgår av kommissionens förordning (EG) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse.”

Frågorna i målet är hur 3 § första stycket f FSL ska tolkas med beaktande av vad som anges i femte stycket samma paragraf, samt hur denna paragraf står sig i förhållande till EU:s regler om statligt stöd.

Beträffande den första frågan anför kammarrätten följande

”Enligt kammarrättens mening ger ordalydelsen i femte stycket inte stöd för att fastighetsskatten på elproduktionsenheter med vindkraftverk i vissa fall ska tas ut med någon annan skattesats än den som följer av första stycket f. Inte heller går det att tolka in en sådan lydelse med stöd av vad som sagts i förarbetena. Vid dessa förhållanden är det inte möjligt att med tillämpning av intern svensk rätt ta ut fastighetsskatt med någon annan skattesats än 0,2 procent.”

Nästa fråga blir då om fastighetsskatt istället ska tas ut med 0,5 procent av taxeringsvärdet på grund av att 3 § första stycket f FSL står i strid med EU:s regler om statligt stöd.

En av förutsättningarna för att statligt stöd ska föreligga enligt artikel 107.1 EUF-fördraget är att det gynnar vissa företag eller en viss produktion. Åtgärden ska alltså vara selektiv i förhållande till andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation.

Enligt kammarrätten kan alla företag som producerar el anses befinna sig i samma rättsliga och faktiska situation, oavsett på vilket sätt de producera elen. Den lägre skattesatsen för vindkraftverk kan därför framstå som selektiv, eftersom den enbart omfattar en viss metod för att producera el. En åtgärd som vid ett första påseende framstår som selektiv kan dock anses som icke-selektiv om den är motiverad av systemets art eller systematik, t.ex. för att uppnå skatteneutralitet.

Kammarrätten anför följande vad gäller frågan om den lägre skattesatsen för vindkraftverk kan anses som en sådan selektiv åtgärd som ensidigt gynnar en viss produktion av el.

”Den nu aktuella åtgärden kan alltså, trots sin till synes selektiva karaktär, anses som icke-selektiv om den är motiverad för att uppnå skatteneutralitet i fastighetsskattesystemet och om den dessutom är proportionerlig samt inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas.

Fastighetsskatten för elproduktionsenheter utgår som en procentsats av ett vid fastighetstaxeringen framräknat taxeringsvärde, som i sin tur, med vissa undantag, baseras på kraftverkets installerade effekt och typ. När skattesatsen för elproduktionsenheter med vindkraftverk sänktes från 0,5 procent till 0,2 procent motiverades sänkningen med att fastighetsskatten för dessa enheter var hög i förhållande till andra elproduktionsenheter och att enheterna var missgynnande eftersom de inte kunde producera energi kontinuerligt (prop. 2005/06:143 s. 235). Motsvarande slutsatser hade dessförinnan dragits av Egendomsskattekommitén, som föreslog att fastighetsskatten på vindkraftverk, efter en statsstödsprövning av kommissionen – helt skulle slopas (SOU 2004:36 s. 235). Även av den utredning som bolaget gett in i förvaltningsrätten, där fastighetsskatten per producerad kilowattimme beräknats för kärnkraftverk, värmekraftverk respektive vindkraftverk under åren 2006-2014, framgår att fastighetsskatten för vindkraftverk tidigare var hög i förhållande till andra elproduktionsenheter.

Något skäl att ifrågasätta ovannämnda uppgifter har inte kommit fram. Med hänsyn till detta och till vad som i övrigt har kommit fram i målet anser kammarrätten att åtgärden att sänka fastighetsskattesatsen för vindkraftverk framstår som motiverad utifrån syftet att uppnå neutralitet i fastighetsskattesystemet. Vidare framstår åtgärden som proportionerlig och kan inte anses gå längre än vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Enligt kammarrättens bedömning måste därför åtgärden, trots sin till synes selektiva karaktär, anses vara icke-selektiv.”

Kammarrätten finner alltså att den lägre skattesatsen för vindkraftverk inte är ett sådant statligt stöd som avses i artikel 107.1 EUF-fördraget och åtgärden kan därför inte heller anses ha införts i strid med artikel 108.3 EUF-fördraget. Det innebär att det inte är möjligt att med stöd av EU:s regler om statligt stöd ta ut fastighetsskatt med 0,5 procent av taxeringsvärdet för vindkraftverk.

Skatteverkets kommentar

Skatteverket vidhåller sin uppfattning enligt nedan angivna ställningstagande och avser därför att överklaga domen till Högsta förvaltningsdomstolen.

Skatteverket har i ställningstagande 2015-03-24 ”Statsstöd i form av lägre fastighetsskatt för vindkraftverk” (dnr 131 143176-15/111) ansett att lagtextens innebörd är att den lägre skattesatsen för vindkraftverk endast får tillämpas om det inte strider mot kommissionens förordning om stöd av mindre betydelse.

Av proposition 2005/06:143 s. 33 och författningskommentaren s. 44 framgår tydligt att lagstiftaren avsåg att klassificera sänkningen av skattesatsen för vindkraftverk som ett stöd av mindre betydelse, vilket också innebar att åtgärden inte föranmäldes till kommissionen. Skatteverket anser att det är möjligt att tolka lagtexten med den innebörd som lagstiftaren helt klart åsyftade.

För det fallet att lagtexten saknar rättslig betydelse, uppkommer frågan om den lägre skattesatsen är ett statligt stöd enligt artikel 107.1 EUF-fördraget och därmed rätteligen skulle ha anmälts till kommissionen. Vid sådant fall gäller det s.k. genomförandeförbudet i artikel 108.3 EUF-fördraget, med följd att Skatteverket är skyldig att återkräva otillåtna stöd för samtliga vindkraftverk, enligt 2 § lag (2013:388) om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler.

Kammarrätten anser att den lägre skattesatsen för vindkraftverk inte är ett sådant statligt stöd, eftersom skatten i förhållande till mängden producerad el inte är lägre för vindkraftverk jämfört med annan elproduktion och därför inte kan anses gynna en viss produktion.

Fastighetsskatten har inget annat syfte än att vara en intäkt för staten och bestämmelserna i lagen har därmed inte heller någon särskild inneboende struktur eller systematik för att uppnå något annat syfte. Fastighetsskatten beräknas alltid med en viss procent av enhetens taxeringsvärde, som i möjligaste mån ska motsvara 75 procent av marknadsvärdet. Det är således själva innehavet av tillgången och dess marknadsvärde som utgör basen för beskattningen. Skatten är därmed en sorts objektskatt och inte en skatt på den avkastning eller produktion som enheten genererar.

Enligt Skatteverket kan det därför ifrågasättas om skattens storlek i förhållande till mängden producerad el, har någon betydelse vid bedömningen av om den lägre skattesatsen för vindkraftverk utgör ett statligt stöd.

Referenser

3 § lag (1984:1052) om statlig fastighetsskatt

Artikel 107.1 om statligt stöd i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt