Områden: Inkomstskatt (Kapital)

Dnr: 8-1031175

HFD 2021 ref. 27 (Högsta förvaltningsdomstolens dom den 10 maj 2021, mål nr 3195-20)

Sammanfattning

Högsta förvaltningsdomstolen ändrar Skatterättsnämndens förhandsbesked och finner att en avgift, som en långivare betalar till ett bolag som bedriver låneförmedling via en digital plattform, inte är en förvaltningsutgift utan en avdragsgill kostnad i inkomstslaget kapital.

Skatteverket anser att domen inte medför någon ändring av tidigare praxis, där en viss utgift har ansetts vara en förvaltningsutgift. Domen kan därför begränsas till att ge ledning för att bedöma avdragsrätten för en sådan sorts avgift som var föremål för domstolens prövning. Ställningstagandet Kontrolluppgift för ränta vid utlåning mellan privatpersoner via en digital plattform”, 2020-02-26, dnr 8-90525 kommer dock att uppdateras med anledning av domen.

Referat

Sökanden överväger att låna ut pengar via ett bolag. Bolagets verksamhet går ut på att sammanföra kreditgivare med kredittagare. Kreditgivaren betalar ersättning till bolaget i form av en månatlig serviceavgift. Sökanden har ansökt om förhandsbesked för att få veta om avgiften är avdragsgill i inkomstslaget kapital.

Bolaget driver en digital plattform genom vilken kreditgivare och kredittagare sammanförs med varandra. Bolaget sköter hela processen när ett lån förmedlas. Detta inkluderar granskning av låneansökningar, upprättande av avtal mellan kreditgivare och kredittagare samt utbetalning av lån. Därefter sköter bolaget administrationen av kredittagarnas inbetalningar av amortering och ränta. Vid behov vidtar bolaget även indrivningsåtgärder. En kreditgivare som vill låna ut medel via bolagets plattform ingår ett investeringsavtal med bolaget och för över det belopp, som ska lånas ut, till bolagets klientmedelskonto. Beloppet fördelas sedan på lån till ett flertal olika kredittagare. När lånesystemet har matchat ihop kreditgivare och kredittagare upprättas ett skuldebrev mellan dem och bolaget ser till att lånebeloppet betalas ut till kredittagaren.

Serviceavgiften som kreditgivaren betalar uppgår till en viss procent av vid var tid utestående balans på de lån som har lämnats. Serviceavgiften dras av från den ränta som kredittagaren betalar till bolaget, varefter resterande räntebelopp betalas till kreditgivaren. Om en kredittagare inte betalar tas ingen serviceavgift ut. Den serviceavgift som bolaget kommer att ta ut av sökanden om hon väljer att låna ut medel via bolaget kan beräknas att uppgå till 40 procent av de räntor som kredittagarna kommer att betala.

Skatterättsnämnden besvarade sökandens fråga på följande sätt. Serviceavgiften är en utgift för att förvärva och bibehålla inkomster och är alltså avdragsgill om den inte träffas av avdragsförbudet för förvaltningsutgifter. Bolaget tillhandahåller en tjänst med fler beståndsdelar än vad som kan kopplas till räntebetalningen. Serviceavgiften är jämförbar med en sådan utgift som i praxis har bedömts utgöra en förvaltningsutgift snarare än en transaktionskostnad som står i relation till och är helt nödvändig för att uppbära en enskild inkomst. Serviceavgiften är därmed en förvaltningsutgift och därför inte avdragsgill.

Sökanden yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle ändra Skatterättsnämndens förhandsbesked och förklara att serviceavgiften är avdragsgill. Skatteverket ansåg att förhandsbeskedet skulle fastställas.

Skälen för avgörandet

Frågan i målet är om en viss avgift som en kreditgivare betalar till en kreditförmedlare omfattas av avdragsförbudet för förvaltningsutgifter i inkomstslaget kapital.

I 42 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) regleras vad som ska tas upp och dras av i inkomstslaget kapital. Av 1 § andra stycket framgår att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster som huvudregel ska dras av som kostnad. Enligt 6 § får dock förvaltningsutgifter inte dras av. Liksom Skatterättsnämnden finner Högsta förvaltningsdomstolen att serviceavgiften är en utgift för att förvärva inkomster. Frågan blir då om den ska anses vara en förvaltningsutgift och därför ändå inte får dras av.

Avdragsrätten för förvaltningsutgifter begränsades redan i mitten av 1980-talet och 2016 togs den bort helt. Varken i lag eller i förarbeten finns någon definition av vad som avses med förvaltningsutgift. När avdragsrätten slopades uttalades dock att detta innebar att investeringskostnaderna skulle öka för privatpersoner som köper förvaltningstjänster (prop. 2015/16:1 s. 249). Exempel på utgifter som i rättspraxis har ansetts vara förvaltningsutgifter är arvoden till en banks notariatavdelning, depåavgifter, aviseringsavgifter för lån och bankfacksavgifter (se a. prop. s. 247).

Den produkt som bolaget tillhandahåller, och som huvudsakligen består i att i en verksamhet som riktar sig till allmänheten via en digital plattform förmedla lån mellan privatpersoner, är en relativt ny företeelse. Någon direkt motsvarighet till den serviceavgift som bolaget tar ut har inte bedömts i tidigare praxis om förvaltningsutgifter och denna praxis ger inte någon omedelbar vägledning för att avgöra om avgiften träffas av avdrags-förbudet för sådana utgifter. Det kan konstateras att serviceavgiften inte tas ut på kreditgivarens totala investeringsåtagande utan bara på de utestående lån som har lämnats genom förmedlingssystemet. Betalningen av avgiften är vidare villkorad av att kredittagarna fullgör sina skyldigheter att betala ränta enligt de låneavtal som har ingåtts. Serviceavgiften är alltså direkt kopplad till den ränteinkomst som kreditgivaren får. Avgiften är därmed av ett annat slag än de utgifter som har bedömts som förvaltningsutgifter i praxis, där någon sådan direkt koppling till en bestämd inkomst inte har funnits. Vid bedömningen bör hänsyn vidare tas också till avgiftens storlek ställd i relation till de ränteinkomster som kreditgivaren får. Enligt lämnade förutsättningar beräknas avgiften i sökandens fall att uppgå till 40 procent av ränteinkomsterna.

Serviceavgiften bestäms således på ett annat sätt och är, sedd i relation till ränteinkomsterna, väsentligt högre än de avgifter som har prövats i praxis och som avdragsförbudet för förvaltningsutgifter tar sikte på (se prop. 1984/85:180 s. 71 och prop. 2015/16:1 s. 248). Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening framstår serviceavgiften som en provision för låneförmedling snarare än som ersättning för en förvaltningstjänst (jfr RÅ 1987 ref. 108). För denna bedömning talar också att avgiften betalas löpande, i takt med inkommande räntebetalningar. Högsta förvaltningsdomstolen anser därmed att serviceavgiften inte är en förvaltningsutgift. Det förhållandet att avgiften täcker vissa kringtjänster, såsom upprättande av avtal, hantering av betalningar och vid behov indrivningsåtgärder, ändrar inte den bedömningen. Högsta förvaltningsdomstolen finner således att serviceavgiften är en avdragsgill kostnad i inkomstslaget kapital. Förhandsbeskedet ska ändras i enlighet med detta.

Skatteverkets kommentar

Frågan i målet är om en viss avgift som en kreditgivare betalar till en kreditförmedlare omfattas av avdragsförbudet för förvaltningsutgifter i inkomstslaget kapital.

Högsta förvaltningsdomstolen framhåller att den aktuella avgiften inte har bedömts i tidigare praxis om förvaltningsutgifter och att praxis därför inte ger någon omedelbar vägledning för att avgöra om avgiften träffas av avdragsförbudet för sådana utgifter.

Domstolen lyfter fram att utgiften är kopplad till inkomsterna så att den tas ut enbart som en del av utfallande ränteinkomster och att utgiften är hög i förhållande till ränteinkomsterna. Utgiften framstår snarare som en förmedlingsprovision än en ersättning för en förvaltningstjänst. Den ska därför inte anses vara en förvaltningsutgift.

Skatteverket anser att domen inte medför någon ändring av tidigare praxis, där en viss utgift har ansetts vara en förvaltningsutgift. Domen kan därför begränsas till att ge ledning för att bedöma avdragsrätten för en sådan sorts avgift som var föremål för domstolens prövning.

Domen kan dock få betydelse för bolagets skyldighet att lämna kontrolluppgift och göra skatteavdrag för den ränta som bolaget utbetalar till långivaren. Frågan är om kontrolluppgift ska lämnas för den ränta som bolaget tar emot för långivarens räkning, eller om uppgift istället ska lämnas med beaktande av serviceavgiften, dvs. att uppgift ska lämnas för den nettoränta som långivaren erhåller från bolaget. Motsvarande belopp ska då också vara underlag för skatteavdrag med 30 procent. Skatteverket avser därför att uppdatera ställningstagandet ”Kontrolluppgift för ränta vid utlåning mellan privatpersoner via en digital plattform”, 2020-02-26, dnr 8-90525.

Referenser

42 kap. 1 och 6 §§ inkomstskattelagen (1999:1229), IL