Hur beslut överklagas

Formkraven på ett överklagande

Överklagande av ett beslut ska göras skriftligt (23 § första stycket FL). Det får förutsättas att den möjlighet som fanns enligt den gamla förvaltningslagen att överklaga genom telegram, telefax eller annan fjärrskrift finns kvar trots att uttrycket ”skriftligt” använts i stadgandet. Detsamma får anses gälla för handlingar i annan form än pappersform, t.ex. e-postmeddelanden (prop. 1971:30 Del 2, s. 416).

Ett meddelande per telefon eller andra muntliga meddelanden uppfyller inte kravet på skriftlighet. När en part meddelar en myndighet att han är missnöjd med ett beslut bör myndigheten därför upplysa parten om att ett överklagande av beslutet ska ske skriftligt (Hellners & Malmqvist 2010, s. 315).

Det krävs att klaganden talar om vilket beslut som överklagas (23 § första stycket FL). Det krävs också att klaganden talar om vilken ändring i beslutet som han eller hon begär. Detta krav utgör ett komplement till regeln i 28 § FL att överklagandet förfaller ”om myndigheten själv ändrar beslutet så som klaganden begär”. Ändringsyrkandet behöver inte anges uttryckligt. Det räcker ”att yrkandet framgår vid en rimlig och välvillig tolkning av skrivelsen”. Lagen hindrar inte att klaganden senare under handläggningen justerar eller preciserar det yrkande som framgår av skrivelsen, (prop. 1985/86:80, s. 73).

Av förarbetena bör den slutsatsen kunna dras att det är möjligt att i överklagandet endast tala om vilket beslut som överklagas och att samtidigt förbehålla sig rätten att senare få precisera yrkandet och grunderna för det.

Vad följden blir om klaganden låter bli att tala om vilken ändring i beslutet som han eller hon begär är en fråga som inte regleras i förvaltningslagen. Den myndighet som ska pröva överklagandet får då i varje särskilt fall avgöra om den kan ta upp ärendet till prövning trots bristen eller om klagandens skrivelse ska avvisas utan sakprövning. Det är alltså den myndighet som ska pröva överklagandet som t.ex. avgör om klaganden kan få anstånd med att utveckla sin talan eller med att komma in med kompletterande utredning. Innan avvisning beslutas bör myndigheten ge klaganden tillfälle att avhjälpa bristen.

I praxis tillämpas bestämmelsen i 23 § första stycket FL mycket generöst, i vart fall till förmån för enskild person som överklagat ett beslut. En rimlig och välvillig tolkning av enskilda parters skrivelser görs och även tämligen otydliga uppgifter om det överklagade beslutet godtas om det kan klarläggas på annat sätt vilket beslut ett överklagande avser (RÅ 1988 ref. 33).

Överklagandetidens längd för den enskilde

Om den som klagar är en enskild ska överklagandet ha kommit in till den myndighet som meddelat beslutet inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet (23 § andra stycket andra meningen FL). Har klaganden fått del av beslutet genom delgivning räknas klagotiden från den dag då delgivningen skedde. När klaganden får kännedom om beslutet på annat sätt räknas klagotiden i överensstämmelse med gällande praxis från den dag då klaganden fick del av beslutet genom myndighetens försorg, (prop. 1971:30 Del 2, s. 417 f.).

Överklagandetidens längd för det allmänna

Om klaganden är en part som företräder det allmänna ska överklagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades om beslutet överklagas till förvaltningsrätten eller en kammarrätt (23 § andra stycket tredje meningen FL).

Överklagandetidens längd vid normbeslut

För beslut som gäller föreskrifter som avses i 8 kap. RF, s.k. normbeslut, gäller att tiden för överklagande räknas från den dag då beslutet tillkännagavs (23 § tredje stycket FL).

Om beslutet har getts till känna vid mer än ett tillfälle räknas tiden från dagen för det sista föreskrivna tillkännagivandet. Uttrycket ”ge till känna” syftar på att ett beslut bringas till allmänhetens kännedom. Detta kan ske exempelvis genom annonsering om beslutet i lokal dagstidning, genom att beslutet anslås på anslagstavla eller genom att beslutet och föreskriften införs i den beslutande myndighetens författningssamling. Med föreskrivet tillkännagivande menas såväl sådant tillkännagivande som föreskrivs i specialförfattningarna som tillkännagivande enligt de kompletterande bestämmelserna i lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Överklagandet ska ges in till beslutsmyndigheten

Överklagandet ska ges in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet (23 § andra stycket första meningen FL). Detta innebär dels att skrivelsen med överklagandet ska ställas den myndighet som ska pröva överklagandet, dels att försändelsen med överklagandet ska sändas eller lämnas till den myndighet som meddelat det överklagade beslutet.

Rättidsprövningen av överklagandet

Den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet ska pröva om överklagandet har kommit in i rätt tid (24 § första stycket FL). Med ”rätt tid” menas den treveckorsperiod som föreskrivs i 23 § andra stycket FL eller den särskilda tid för överklagande som i vissa fall följer av specialbestämmelser.

Eftersom myndigheten ska ompröva sitt överklagade beslut enligt 27 § FL bör den normalt ta upp frågan om ändring innan den avgör om överklagandet har kommit in i rätt tid eftersom rättidsprövningen blir överflödig om överklagandet förfaller enligt 28 § FL.

Anser myndigheten att överklagandet har kommit in i rätt tid behöver den i allmänhet inte meddela något formellt beslut om detta. Det är dock lämpligt att myndigheten på skrivelsen eller på annat sätt anger att den har kommit in i rätt tid.

Ett överlämnande enligt 25 § FL av klagandens skrivelse och övriga handlingar till den myndighet som ska pröva överklagandet får regelmässigt anses innefatta ett ställningstagande som innebär att skrivelsen har kommit in i rätt tid (prop. 1985/86:80, s. 74).

Beslutsmyndighetens ställningstagande vid rättidsprövningen binder regelmässigt den högre myndigheten vilket innebär att överklagandet ska anses ha skett i rätt tid sedan handlingarna överlämnats dit (prop. 1985/86:80, s. 74). Den högre myndigheten är alltså inte behörig att pröva den frågan. Däremot ska den högre myndigheten pröva om övriga förutsättningar för att kunna ta upp ett överklagande till prövning är uppfyllda. Den måste således t.ex. pröva om beslutet går att överklaga, om den som överklagar är behörig etc.

Om ett överklagande kommit in efter utgången av den ordinarie överklagandetiden ska det inte tas upp till prövning utan avvisas. Endast när det är uttryckligt föreskrivet kan en avvikelse från denna regel göras. Sådana föreskrifter finns exempelvis i 24 § andra och tredje styckena FL.

Felaktig eller inte lämnad överklagandehänvisning

Avvisning ska inte ske om klaganden muntligt eller skriftligt har fått en felaktig eller ofullständig uppgift om hur man överklagar (24 § andra stycket FL). Detta gäller såväl om den felaktiga eller ofullständiga uppgiften avser tiden för överklagande som vilken instans klaganden ska vända sig till (prop. 1985/86:80, s. 75).

Bestämmelsen i 24 § andra stycket FL är inte tillämplig om myndigheten underlåtit att lämna information om hur ett eventuellt överklagande ska gå till. Då ska myndigheten i stället om möjligt hjälpa den enskilde med att begära återställande av försutten tid (prop. 1985/86:80, s. 75).

Överklagandet insänt till fel myndighet

Om klaganden inom överklagandetiden vänder sig till den högre myndigheten i stället för till beslutsmyndigheten med sitt överklagande ska avvisning inte ske (24 § tredje stycket FL). I stället ska den högre instansen hjälpa klaganden genom att sända över skrivelsen till beslutsinstansen. Samtidigt ska den högre myndigheten lämna uppgift om när överklagandet kom in, t.ex. genom att stämpla skrivelsen med datum. Detta är en uppgift som beslutsmyndigheten behöver för att kunna pröva om överklagandet kommit in i rätt tid. För undvikande av missförstånd kan klaganden informeras om att skrivelsen har sänts över till beslutsinstansen.

Överlämnande av överklagandet

Om skrivelsen med överklagandet inte avvisas enligt 24 § FL ska den myndighet som har meddelat beslutet överlämna skrivelsen och övriga handlingar i ärendet till den myndighet som ska pröva överklagandet (25 § FL). Översändandet ska ske så fort som möjligt.

Myndighetens skyldighet att avge yttrande

Myndigheten är skyldig, om den högre myndigheten begär det, att avge yttrande över överklagandet (prop. 1985/86:80, s. 75).

I vissa fall kan det vara lämpligt att myndigheten, när den överlämnar handlingarna, bifogar ett eget yttrande. Detta gäller framför allt då myndigheten kan förutse att den annars får tillbaka ärendet på remiss. Någon direkt skyldighet att självmant avge yttrande föreskrivs dock inte i lagen. Berörda myndigheter bör lämpligen komma överens om den mest ändamålsenliga ordningen i detta avseende. I vissa fall kan det vara lämpligt att beslutsmyndig­heten meddelar den högre myndigheten varför omprövningen inte lett till ändrat beslut eller varför inte beslutet ändrats så som klaganden begärt.

Det finns inte något krav att den myndighet som meddelat det överklagade beslutet ska underrätta klaganden om att den översänt skrivelsen med överklagandet till den högre instansen.