Arbete i två eller flera länder

Huvudregeln vid arbete i flera medlemsstater

I normalfallet ska en person omfattas av socialförsäkringen i den stat personen arbetar, arbetslandets lag gäller. Den regeln går inte att tillämpa när en person normalt arbetar i flera länder. För att säkerställa att en person enbart omfattas av ett lands socialförsäkring i taget finns därför regler i förordningen som pekar ut vilket lands lagstiftning som ska gälla i olika situationer. Huvudregeln för den som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater är att personen ska vara omfattad av lagstiftningen i det land är han eller hon är bosatt. Men det gäller bara under förutsättning att en väsentlig del av arbetet också utförs i bosättningslandet (artikel 13.1 a förordning 883/2004).

Det finns särskilda regler för offentligt anställda, för anställda ombord på flygplan respektive för personer som är egenföretagare eller samtidigt arbetar som anställd och egenföretagare.

Vad menas med väsentlig del?

För att det ska räknas som en väsentlig del av arbetet krävs att minst 25 % av arbetet utförs i bosättningslandet (artikel 14.8 förordning 987/2009). Här gäller en samlad bedömning av såväl arbetstid som lön.

Exempel: väsentlig del av arbetet

Anna som är bosatt i Karlstad är anställd av en arbetsgivare i Norge. Hon arbetar i Oslo under måndag–onsdag och i Karlstad torsdag–fredag varje vecka. Eftersom en väsentlig del av arbetet utförs i Sverige ska hon omfattas av svensk socialförsäkring och den norska arbetsgivaren ska betala arbetsgivaravgifter i Sverige på hela Annas lön.

Internationella vägtransporter

Även vid internationella vägtransporter, exempelvis för en lastbilsförare som regelbundet kör mellan flera medlemsländer gäller de regler som beskrivs här. Om en väsentlig del av arbetet utförs i förarens bosättningsland ska han eller hon omfattas av bosättningslandets socialförsäkring. Om en väsentlig del av arbetet inte utförs i bosättningslandet gäller i stället i de flesta fall lagstiftningen i det land där arbetsgivaren har sitt säte. Läs mer om vad som gäller när det inte är en väsentlig del av arbetet i bosättningslandet.

När anses man normalt arbeta i två eller flera medlemsstater?

Regeln om normalt arbete i flera länder kan bli tillämplig på en person som samtidigt eller omväxlande har en eller flera anställningar hos samma företag eller arbetsgivare eller för olika företag eller arbetsgivare i två eller flera medlemsstater (artikel 14.5 förordning 987/2009). Det senare fallet kan exempelvis inträffa för den som i veckorna arbetar som butiksbiträde i en stat för att under helgerna arbeta som taxichaufför i en annan medlemsstat.

Det kan i vissa fall vara svårt att dra gränsen mellan utsändningsfall och arbete i flera länder. Avgörande vid den gränsdragningen ska vara varaktigheten av anställningen eller verksamheten i en eller flera medlemsstater, d.v.s. om den är ”permanent eller av mer exceptionell eller tillfällig natur”. Här får man göra en samlad bedömning av alla relevanta fakta, ”däribland särskilt arbetsplatsen såsom den fastställs i anställningsavtalet” (artikel 14.7 förordning 987/2009). Det kan exempelvis gälla för den som för en och samma arbetsgivare arbetar en månad i ett land för att nästa månad arbeta i ett annat land och att de olika arbetena avlöser varandra regelbundet.

Tidsperioder mellan olika anställningar

För den som omfattas av svensk socialförsäkring rekommenderar Försäkringskassan att det inte bör gå mer än tre månader mellan arbetstillfällena i Sverige. Men det krävs en bedömning i varje enskilt fall om personens arbetsmönster (avsnitt 11.3.1 Försäkringskassans vägledning 2004:11).

Marginellt arbete

Om någon endast utför mycket liten del av sitt arbete i ett land och samtidigt arbetar i en annan medlemsstat, så kallat marginellt arbete, ska den personen inte anses normalt arbeta i två eller flera medlemsstater (artikel 14.5 b förordning 987/2009). När man ska bestämma tillämplig lagstiftning i sådana fall ska personen behandlas som om han eller hon endast utför arbete i en medlemsstat. Inkomster från det marginella arbetet blir underlag för socialavgifter i den behöriga medlemsstaten för hela inkomsten. Som marginellt arbete föreslås som riktvärde mindre än 5 % av den anställdes normala arbetstid eller av den sammanlagda lönen. Se kommissionens skrift Praktisk vägledning: Lagstiftning som gäller för anställda i EU, EES och Schweiz. Skriften finns att hämta på EU-kommissionens webbplats.

Bestämmelsen om marginellt arbete har tillkommit för att undvika tänkbara manipuleringar av den tillämpliga lagstiftningen.

Exempel: marginellt arbete

Preben som är bosatt i Danmark har en anställning i Sverige. För att undvika de höga svenska socialavgifterna tar Preben en anställning även i Norge. Då gäller att Preben ska omfattas av lagstiftningen i bosättningslandet. Men eftersom det visar sig att arbetet i Norge uppgår till mindre än 5 % av inkomsterna och arbetstiden ska Preben inte anses normalt arbeta i flera medlemsstater. Därför ska i stället arbetslandets lag gälla och Prebens arbetsgivare ska betala avgifter i Sverige. Även den norska arbetsgivaren ska betala avgifter i Sverige.

Vad gäller när det inte är en väsentlig del av arbetet i bosättningslandet?

Den som normalt arbetar i två eller flera medlemsstater ska vara omfattad av lagstiftingen i bosättningslandet om minst 25 % av arbetet utförs där. Men om den anställde inte kommer upp till kravet på väsentlig del av arbetet i bosättningslandet finns det olika alternativ för att bestämma vilket lands lag som ska gälla.

1. Den anställde har en (1) arbetsgivare

Om den anställde som arbetar i flera länder endast har en (1) arbetsgivare ska han eller hon tillhöra lagstiftningen i det land där företaget eller arbetsgivaren har sitt säte eller verksamhetsställe (artikel 13.1 b i förordning 883/2004). Det är den plats där företagets väsentliga beslut fattas och där dess centrala förvaltningsfunktioner utförs (artikel 14.5 a förordning 987/2009).

Exempel: en (1) arbetsgivare

Erik är bosatt i Luleå och är anställd av en finsk arbetsgivare. Arbetsgivaren har en omfattande verksamhet i Finland där också huvudkontoret finns. Erik arbetar dock i Narvik, Norge under fyra dagar varje vecka. En dag i veckan sitter han på företagets lokalkontor i Luleå. Eftersom Erik arbetar mindre än 25 % i Sverige ska han omfattas av finsk socialförsäkring och socialavgifter betalas enligt finska regler.

2. Den anställde har flera arbetsgivare i ett land

En anställd som arbetar i flera länder för två eller flera arbetsgivare som alla har sitt säte eller verksamhetsställe i ett och samma land ska tillhöra försäkringen i det land där arbetsgivarna har sitt säte (artikel 13.1 b. ii förordning 883/2004).

Exempel: flera arbetsgivare i ett land

Eva som är bosatt i Stockholm har två arbetsgivare i Helsingfors. Hon arbetar även i Sverige men mindre än 25 % av sin normala arbetstid. Hon ska därför tillhöra finsk socialförsäkring.

3. Den anställde har flera arbetsgivare varav en i bosättningslandet

Om den anställde har olika arbetsgivare som har sitt säte eller verksamhetsort i två medlemsstater och en av dessa finns i bosättningslandet ska den anställde tillhöra försäkringen i det andra landet (artikel 13.1 b. iii förordning 883/2004). Bestämmelsen gör det möjligt för den som exempelvis bor i Sverige, men har ett arbete i Danmark att kvarstå i dansk lagstiftning även om personen också tar en mindre anställning i Sverige. Enligt den svensk-danska Öresundsöverenskommelsen räcker det med att minst 50 procent av arbetet utförs i arbetsgivarlandet för att personen ska omfattas av arbetsgivarlandets lag.

Exempel: flera arbetsgivare varav en i bosättningslandet

Björn som bor i Sverige har en anställning i Hamburg för en tysk arbetsgivare. Björn har dessutom en anställning hos ett svenskt företag där han arbetar i Sverige. Det arbetet uppgår inte till 25 % av hans sammanlagda arbetstid. Björn ska tillhöra tysk försäkring för alla sina arbetsinkomster. Den svenska arbetsgivaren ska därför inte betala svenska arbetsgivaravgifter på lönen till Björn utan avgifter betalas enligt tyska regler.

4. Den anställde har flera arbetsgivare varav minst två i olika medlemsstater utanför bosättningslandet

En person som har flera arbetsgivare ska tillhöra försäkringen i bosättningslandet om minst två av arbetsgivarna har säte i olika medlemsstater utanför den anställdes bosättningsland (artikel 13.1 b. iv förordning 883/2004).

Exempel: flera arbetsgivare varav minst två i olika medlemsstater utanför bosättningslandet

Åsa som bor i Stockholm arbetar fyra dagar varje vecka i Tallinn åt en estnisk arbetsgivare. En dag i veckan arbetar Åsa i Helsingfors åt en finsk arbetsgivare. Åsa ska tillhöra svensk socialförsäkring. Såväl den estniska som den finska arbetsgivaren ska betala arbetsgivaravgifter i Sverige.

Äldre bestämmelser om arbete i två eller flera länder

Den 28 juni 2012 ändrades bestämmelserna om arbete i två eller flera medlemsstater. Ändringarna infördes genom förordning (EU) nr 465/2012. Den viktigaste förändringen gäller för den som arbetar åt flera arbetsgivare i olika länder. Om den personen inte utför minst 25 % av arbetet i bosättningslandet ska personen vara försäkrad i det land där arbetsgivaren har sitt säte, jfr fall 3. Enligt den regel som gällde före den 28 juni 2012 skulle personen i sådant fall i stället alltid vara omfattad av lagstiftningen i bosättningslandet så snart något arbete utfördes i bosättningslandet. Den tidigare regeln innebar exempelvis att om en i Sverige bosatt person hade en heltidsanställning i Norge, blev den norska arbetsgivaren skyldig att betala arbetsgivaravgifter i Sverige om den anställde samtidigt hade något extraarbete i Sverige för en svensk arbetsgivare.

Öresundsöverenskommelsen

För att undvika att en person blir omfattad av bosättningslandets lag så snart personen utför visst arbete där ingick Danmark och Sverige 2001 den s.k. Öresundsöverenskommelsen. Den innebär att den som har sin arbetsgivare i ett av länderna och som arbetar minst halva arbetstiden under en sammanhängande period av tre månader på arbetsplatsen hos arbetsgivaren och övrig tid på distans i bosättningslandet ska omfattas av arbetsgivarlandets lag. Detta gäller även för den som har arvoderade förtroendeuppdrag i bosättningslandet men sin huvudarbetsgivare i det andra landet. Det krävs dock ett särskilt dispensbeslut för att personen ska bli omfattad av arbetsgivarlandets lag. Den anställde och arbetsgivaren ansöker gemensamt om dispensen hos behörig myndighet. Ett dispensbeslut är tidsbegränsat till högst tre år med möjlighet till förlängning. Öresundsöverenskommelsen är fortfarande tillämplig.

Övergångsregler

Det finns övergångsbestämmelser till ändringarna som infördes genom förordning 465/2012. Bestämmelserna klargör vad som gäller för de personer som ska omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning än den som gällde före ikraftträdandet. De innebär att den lagstiftning som var tillämplig före den 28 juni 2012 ska fortsätta att tillämpas för personen så länge som den relevanta situationen förblir oförändrad dock längst 10 år från ikraftträdandet. Det betyder att om förhållandena inte ändras så gäller de gamla bestämmelserna i 10 år från den 28 juni 2012 (artikel 87.a förordning 883/2004). Dock finns möjlighet för den som berörs av övergångsregeln att ansöka om att få tillämpa de nya reglerna. Sådan ansökan görs hos den behöriga myndigheten i bosättningslandet.

Hur vet de olika arbetsgivarna var avgifter ska betalas?

En person som arbetar i två eller flera medlemsstater måste informera behörig institution om detta (artikel 16 förordning 987/2009). Den som bor i Sverige ska underrätta Försäkringskassan. Försäkringskassan ska utan dröjsmål fastställa vilken lagstiftning som är tillämplig och underrätta såväl den anställde som de behöriga myndigheterna i de länder som är berörda av beslutet. På begäran av den anställde eller av arbetsgivaren ska den behöriga myndigheten i det land vars lagstiftning är tillämplig utfärda intyg på blankett A1 som anger att personen tillhör det landets socialförsäkring och vilka villkor som gäller i det enskilda fallet (artikel 19 förordning 987/2009).

Socialavgiftsavtal

Reglerna om arbete i två eller flera medlemsstater innebär ofta att socialavgifter ska betalas i det land en anställd är bosatt och inte i landet där han eller hon arbetar. För att underlätta för sådana arbetsgivare finns bestämmelser i tillämpningsförordningen. De säger att en arbetsgivare som saknar fast driftställe i den medlemsstat vars lagstiftning är tillämplig får komma överens med en anställd om att den anställde ska fullgöra arbetsgivarens skyldigheter att betala avgifter för dess räkning. En sådan överenskommelse som ofta kallas socialavgiftsavtal får dock inte innebära att arbetsgivarens underliggande skyldigheter åsidosätts. Arbetsgivaren har således det slutliga ansvaret för att avgifter betalas (artikel 21.2 tillämpningsförordning 987/2009).

Även i vår svenska lagstiftning finns likartade bestämmelser om socialavgiftsavtal.